Hemligheten

Sorglig. Vemodig. Fruktansvärd. Berörande. Vacker.

Jag har just läst den självbiografiska romanen Hemligheten av Philippe Grimbert. En fascinerande berättelse, som får mig att fundera kring på hur många outgrundliga sätt vi människor kan agera. Och reagera. Om hur hemligheter och saker i det fördolda kan tynga blytungt.

En förtjusande berättelse, skulle jag vilja säga men innehållet är alltför upprörande. På alla plan.

Språket är vackert. Och underfundigt.
Läs till exempel det här som handlar om ett namnbyte:

Ett ”m” i stället för ett ”n”,
ett ”t” i stället för ”g”, två obetydliga förändringar.
Men ett ”m” för maklös dolde förstås n:et i nazism, och tystnadens ”t” ersatte grymhetens ”g”.

Eller detta:

Doften av nya böcker gjorde mig yr i huvudet, jag blev berusad av mandeldoften i klistret som användes, av lädret i min portfölj när jag stack ned ansiktet i den.

Eller detta:

Det onda breder ut sig; på bara några månader vänds alla moraliska värden upp och ned, och hittills välbekanta ansikten personifierar plötsligt faran… Fienden går inte längre att känna igen enbart på de gröngråa uniformerna och de långa regnkapporna; han kan också dölja sig under kommunaltjänstemannens blankslitna manschetter, under polismannens slängkappa, under polischefens auktoritet eller till och med under grannens vänskapliga blick.

Stilen är säregen, känns unik - och så äkta.
Upplägget spännande – med allt sitt djupt tragiska innehåll.
En fullständigt lysande berättelse.

Den som kan franska bättre än jag lär vilja läsa den på originalspråket också; Un secret.

Några andra mycket läsvärda och annorlunda romaner med kopplingar till Förintelsen är;
Högläsaren av Bernard Schlink
Saras nycklel av Tatiana de Rosnay
Pojken i randig pyjamas av John Boyne
Och så fick jag tips av en vän om denna bok (som jag ännu inte har läst):
Mannen utan öde av Imre Kertész