Nya röster - Ungas tankar om våld

Igår var det dags för ett nytt samtal med ungdomar för att utbyta tankar och få med ungas reflektioner in i politiken. Jag träffade ungdomar från några olika grundskolor och från Mälardalens högskola.

Här kommer några anteckningar om hur samtalet och tankarna gick kring våld och förtryck. Tyvärr är mitt samlade intryck av de ungas tankar: De vuxna lyssnar inte. De vuxna reagerar inte.

Men först några telefonnummer och mailadresser dit man kan höra av sig för att prata eller om man behöver hjälp. Flera av organisationerna har personer som talar olika språk:

Atsu: 021-30 26 00 eller 070-297 06 72.

Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50

Tjejjourerna

BRIS: 116 111

Ungdomsmottagningar

Polisen; Man kan göra en polisanmälan genom att gå till en polisstation eller ringa polisens telefonnummer, 114 14. Om det är ett brott som just har hänt eller fortfarande pågår, som till exempel klotter, rån eller misshandel, ska man ringa 112.

Terrafem; : 020-52 10 10

RFSL:s brottsofferjour för hbt-personer: 020-34 13 16 och Linje59 : 020-59 59 00

HOPP: 08 – 644 03 55

Röda korsets Ungdomsförbund, Jourhavande kompis: 020-222 444

Nationella hjälplinjen; 020-22 00 60 (texttelefon: 020-22 00 70)
....................................................................................

Vad tänker ni på om jag säger våld? frågade jag.
Våldtäkt. Övergrepp. Slagsmål. Misshandel. Grupptryck. Psykiskt våld.
Blev svaren.

Om rädsla
Är ni rädda? frågade jag.
Och ja, blev svaren tyvärr.
Rädslan finns ju någonstans. Flera berättar att de aldrig skulle gå eller cykla själva inte ens kortare sträckor i sitt eget bostadsområde. Åtminstone inte på kvällen. Och aldrig skulle låta sina småsyskon göra det. Man måste akta sig.

Det känns som om det blir farligare ju längre från centrum man går om man är ensam.
Det är onödigt att gå själv när det är sent då kan man bli rånad eller utsatt för våldtäkt. Om det skulle hända något så skulle man få skuldkänslor och tycka att det är ens eget fel att det händer.

Det gäller också att inte säga fel sak till fel person. Det kan förfölja en och man kan få stå till svars inför ett gäng. Grupptrycket skapar mycket våld. Det handlar om att positionera sig i gängen. Oftast händer det mycket när andra står och ”hejar på”. Det är viktigt att finns andra som ser när det händer saker så att de kan berätta om slagsmål och annat för att skapa status i gruppen eller rädsla hos den som är utsatt.

Om mobbning, psykisk misshandel
Ungdomarna tycker att psykisk misshandel, kränkningar och mobbning är svårare än slag. ”Tatueringar i själen läker långsammare än blåmärken på kroppen.”

Oftast kanske man mobbar för att man mår dåligt själv, men det är ju ändå ett konstigt och fel sätt att reagera.

Det är aldrig den elev som är utsatt för mobbing som ska behöva flytta om det krävs. Man ska flytta den som mobbar.

Många gånger ser inte lärarna det som händer eftersom de är i lärarrummet på rasterna och mobbningen händer i korridoren eller utomhusen. Eller så är lärarna ut men ser ändå ingenting eftersom de pratar med varandra på rasterna. De vill nog inte se vad som händer mellan eleverna.

Ungdomarna tyckte i diskussionen att det verkar som om lärare har helt olika syn på sin roll. Vissa tar tag i saker direkt. Andra verkar varken se, höra eller bry sig.

Ingen går till läraren om det händer något. Det är ingen idé att prata med lärarna för då blir det bara värre, för de vet inte vad de ska göra. Och de som är utsatta för mobbing skadar sig själva eller blir deprimerade, för ingenting händer. Det händer till och med lärarna mobbar en elev. När man blir mobbad blir man en tyst person utan självförtroende.

Det är problem med nätet - mycket mobbning sker där. Man måste vara försiktig med vilka foton man lägger ut. De kan användas hur som helst. Filtret för vad man lägger ut blir starkare ju äldre man blir men det tänker man ju inte på när man är yngre. De foton som man la upp på sin bilddagbok när man var yngre skulle man inte lägga ut idag.

Det skulle vara bra om fler vuxna var på nätet också. Det skulle vara bra om de på skolorna kollade vad som händer på nätet ibland.

Skulle det vara bättre om det fanns fler vuxna närvarande?
Ungdomarna tycker att det aldrig är negativt att vuxna reagerar. Det är så det ska vara.

Problemet är att de vuxna inte gör något även om de vet vad som händer och någon berättar för dem. De vuxna brukar säga: - Det var nog bara på skoj.
Även i idrottsföreningarna är det lika och de vuxna gör skillnad mellan olika barn.

Mentorer och Here-4-U ska vara komplement till de vuxna och inte ta de vuxnas ansvar. Idag lägger man för stort ansvar på eleverna själva. Mentor-faddersystemen fungerar inte överallt – när man blir fadder går inte lärarna igenom vad det innebär. Och det görs inga avstämningar vart efter. Som det görs på en del andra skolor.

På flera av skolorna som eleverna gått på har det inte funnits en enda vuxen som eleverna känner att de har haft förtroende för.

Lärarna berättar ofta för de som bråkar vem det är som har berättat för läraren och därför vågar man inte reagera när någon blir utsatt i skolan. Man vill inte bli utpekad som tjallare.

"Det vet alla att socialtjänsten inte gör någonting." Flera exempel togs upp om när unga signalerat allvarliga övergrepp - och ingen trott på dem. Ingen hjälp har funnits att få.

Droger och alkohol
Samstämmigt: Vill man ha tag på droger eller alkohol får man tag på det. Alla vet vem man ska ringa. Man har ett nummer som man ringer och då kommer de alltid med alkohol och cigaretter.

Det är vanligt att röka vattenpipa och ibland luras folk på fester och lägger i hasch i pipan istället för tobak.

Vissa elever är höga i skolan. Det syns på dem. De har stora eller väldigt små pupiller. De vuxna ser ingenting eller åtminstone bryr de sig inte. Man vågar inte säga till ifall de som knarkar får reda på vem det var som ”skvallrat”.

Vart skulle ni vända er om ni skulle råka ut för något?
Ingenstans.
Någon sa att de aldrig skulle våga berätta för någon om hon blev våldtagen.
En annan berättar om en närstående som blivit våldtagen men inte polisanmält. Det är ingen idé. Det händer ju inget.

Flera menar att det inte känna seriöst att kontakta BRIS eller Ungdomsmottagningen. Att man hellre skulle vilja prata med någon som verkligen är mer specialist på just det som man vill berätta om. Någon nämnde Atsu men att de flesta inte känner till sådana mindre organisationer eller att man kan vända sig till dem.

En film om HIV - Hur kunde hon?

I media kallades hon HIV-kvinnan.
Hon heter Lillemor.

I måndags var jag på Rfsl Västmanlands visning av "Hur kunde hon?".
Dokumentären av Ingela Lekfalk om Lillemors liv.

Lillemor som 19-åring blev HIV-smittad vid en sommarförälskelse i Frankrike.
Lillemor som fick sin dödsdom - ett år kvar att leva.
Lillemor som fick bromsmediciner och förträngde.

Lillemor som överlevde.
Som gifte sig och fick barn utan att berätta att hon hade HIV.
Som, när det uppdagades, fick en livsgenomgripande chock när hon insåg att hon kunde smittat både barn och make.
Som polisanmäldes av sin man och dömdes till 2.5 års fängelse för försök till grov misshandel.

Hennes lättnad när det visade sig att varken man eller barn hade blivit smittade.
Hennes smärta genom de olika faserna. Den förlorade vårdnaden om barnen.
Hennes skam.
Människornas avståndstaganden.

En dokumentär där smärtan står i kontrast till närhet och vacker filmkonst.
Jag vet att många recensioner tycker att dokumentären var för ensidig.
Och att filmen inte svarade på titelfrågan; Hur kunde hon?
Det tycker jag är skönt. För jag tror inte att det finns något enkelt svar. Och att det viktiga inte heller är svaret - utan att fundera kring hur vi människor fungerar. I egna svåra situationer. Och mot andra.

Läs gärna Jane Magnussons recension i DN. Eller Olle Sjögrens i SvD.

Och se filmen om du har möjlighet.