Trasdockans dag i Stockholm

Igår var jag Folkpartiet liberalernas representant på Trasdockans dag i Stockholm. Det är en årlig manifestation som Atsub arrangerar för att uppmärksamma utsatta barns situation. Alla som idogt arbetar för att stärka de mest utsatta barnens rättigheter och säkerhet är värda en stor eloge.

Jag är inte helt säker på hur mycket av mitt inledningsanförande som jag faktiskt hann med, men här är hela anförandet;

För drygt 20 år sedan antog FN Barnkonventionen.
En av de centrala principerna är att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet.
Barnets bästa i främsta rummet.
Så lätt att säga. Så svårt att göra till verklighet.
Stora framsteg har gjorts de här 20 åren för barns rättigheter.
Men kampen är långt ifrån slutförd.
Idag får rättigheterna i Barnkonventionen ge vika när de krockar med reglerna i svensk lag.
Det är därför dags att göra själva konventionen i sig till svensk lag.

Alltför många barn mår psykiskt dåligt och får inte den hjälp de behöver.
Alltför många barn blir inte lyssnade till.
Alltför många barn sviks av samhället, av oss vuxna, när de behöver oss som allra bäst.
Vi talar om Barnkonventionen - men att alltför få har verkligen läst den. Och ännu färre har förstått den.

Jag har jobbat i flera år för att Barnkonventionen ska bli svensk lag.
Både inom Folkpartiet och i Riksdagen.
Förra sommaren på Trasdockans dag lovade jag att steg för steg arbeta för att det ska bli verklighet.
Förra hösten beslutade Folkpartiets medlemmar att de går på min linje.
Så nu står Folkpartiet bakom och jobbar för att Barnkonventionen ska bli svensk lag.
Så är det inte i alla partier.
Det är värt att tänka på i valet i höst.

Och ja – jag tror att det behövs en barnbalk som i högre grad än i dag skulle garantera att barns rättigheter respekteras.

Men det finns fler saker som stärker barnens rättigheter och gör att det är värt att lägga sin röst på Folkpartiet:
Vi vill t ex:
- att barn ska ha ett eget juridiskt biträde i vårdnadstvister
- att det ska finnas Barnahus i hela Sverige där barn som misstänks ha utsatts för våld och sexuella övergrepp får det stöd som de förtjänar
- att barnens rätt till vård ska vara ovillkorlig – om en förälder utsatt sitt eget barn för våld eller sexuella övergrepp ska inte denna förälder kunna stoppa att barnet får det stöd och den hjälp som barnet behöver
- genomföra en statlig satsning på landets skollokaler för att öka tillgängligheten och valfriheten för barn med funktionsnedsättning
- genomföra en stor satsning elevhälsan så att barn i hela landets skolor får tillgång till inte bara till skolsköterska och skolläkare utan också till psykolog och kurator
- skärpa kraven på barnkompetens och erfarenhet i socialtjänsten
- ha civila utredare hos polisen – med specialistkompetens t ex socionomer, psykologer, samhällsvetare som förstärker polisens utredningskompetens
- att ensamkommande flyktingbarn ska tas emot i hela Sverige
- att Sverige ska ta en ledande roll inom EU för att intensifiera arbetet med försvunna barn

För att nämna några saker ur Folkpartiets barnpolitiska progam Se till mig som liten är.

Vårt nya museum invigt. Och: Tager du detta land - Syrianer i nöd och lust 1979-2009

Hann som tur var vara med några timmar på invigningen av Västerås nya museum när jag kom från Trasdockans dag i Stockholm ikväll.

Tänk att Västmanlands läns museum och Västerås Konstmuseum nu slagit ihop sina påsar.
Och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hade tydligen varit på plats tidigare på dagen, såg jag på vlt.se.

Karlsgatan 2.
Vilket hus!
Vilken konst!
Vilka framtidstankar!
Vilka ambitioner!
Och så många trevliga människor!
Det kändes som om "alla var där".

Just ikväll blev det inte så mycket tid för att i lugn och ro vandra runt i utställningarna. Lite hann jag dock försjunka i Brita Nordencreutz och Elsa Celsing (se VLTs artikel).

Och en bra stund gick jag runt på "Tager du detta land - Syrianer i nöd och lust 1979-2009". En utställning som jag läst om tidigare när den funnits i andra städer. I trettio år har författaren Staffan Ekegren följt några av de 100.000 syrianer som idag lever i Sverige. Först med fotografen Mats Holmstrand och sen med fotografen Lasse O Persson. Syrianerna gjorde Sverige till sitt nya hemland i mitten av 1970-talet. Den syrianska folkgruppen var då en förföljd kristen minoritet i sydöstra Turkiet. De flesta omkom i förföljelserna och Folkmordet Seyfo. Andra levde i Syrien och i Libanon.
Och några kom till Sverige.
Utställningen gestaltar hur människor i en folkgrupp genom hårt arbete och många försakelser skapat förutsättningar för sina barn att etablera sig i det svenska samhället.
Vi som redan var här är glada att de kom.
Vi vet vad de tillför vårt land och vår stad.
Jag hoppas att "vi" nu är vi tillsammans. Inte vi och dem.

Utställningen visas till mitten av januari. Gå gärna och se den.