Hann som tur var vara med några timmar på invigningen av Västerås nya museum när jag kom från Trasdockans dag i Stockholm ikväll.
Tänk att Västmanlands läns museum och Västerås Konstmuseum nu slagit ihop sina påsar.
Och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hade tydligen varit på plats tidigare på dagen, såg jag på vlt.se.
Karlsgatan 2.
Vilket hus!
Vilken konst!
Vilka framtidstankar!
Vilka ambitioner!
Och så många trevliga människor!
Det kändes som om "alla var där".
Just ikväll blev det inte så mycket tid för att i lugn och ro vandra runt i utställningarna. Lite hann jag dock försjunka i Brita Nordencreutz och Elsa Celsing (se VLTs artikel).
Och en bra stund gick jag runt på "Tager du detta land - Syrianer i nöd och lust 1979-2009". En utställning som jag läst om tidigare när den funnits i andra städer. I trettio år har författaren Staffan Ekegren följt några av de 100.000 syrianer som idag lever i Sverige. Först med fotografen Mats Holmstrand och sen med fotografen Lasse O Persson. Syrianerna gjorde Sverige till sitt nya hemland i mitten av 1970-talet. Den syrianska folkgruppen var då en förföljd kristen minoritet i sydöstra Turkiet. De flesta omkom i förföljelserna och Folkmordet Seyfo. Andra levde i Syrien och i Libanon.
Och några kom till Sverige.
Utställningen gestaltar hur människor i en folkgrupp genom hårt arbete och många försakelser skapat förutsättningar för sina barn att etablera sig i det svenska samhället.
Vi som redan var här är glada att de kom.
Vi vet vad de tillför vårt land och vår stad.
Jag hoppas att "vi" nu är vi tillsammans. Inte vi och dem.
Utställningen visas till mitten av januari. Gå gärna och se den.
Visar inlägg med etikett syrianer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett syrianer. Visa alla inlägg
lördag 4 september 2010
lördag 24 april 2010
24 april - Minnesdag för Folkmordet 1915/Seyfo
Den 24 april 1915 förbjöds den armeniska tidningen Azamart i Konstantinopel. Och ett par hundra intellektuella, författare och journalister fängslades, försvann, mördades. Veckorna efter mördades tusentals ledande armenier. Detta var starten på massmorden på kristna minoriteter i Osmanska riket (nuvarande östra Turkiet); armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker. Folkmordet utfördes genom avrättningar och tvångsdeportationer. Människor brändes till döds instängda i byggnader. Hundratusentals dog av hunger, törst och våld, under påtvingade dödsmarscher. Kvinnor våldtogs, fördes bort och såldes på slavmarknader. Barn togs från sina föräldrar. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades.
Regimen ville turkifiera östra Turkiet. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.
Ögonvittnesrapporter från utländska diplomater och missionärer ledde till att massakrerna fick stor uppmärksamhet i både europeiska och amerikanska massmedier. I Sverige spreds information om händelserna i många nyhetsartiklar och genom broschyrer och memoarer som skrevs av missionärer som varit ögonvittnen. De svenska diplomaterna i Konstantinopel rapporterade kontinuerligt till utrikesdepartementet i Stockholm om den pågående utrotningen av armenierna. De internationella reaktionerna var många, men de skedde i det tysta. Efter första världskrigets slut omgärdades folkmordet av tystnad och föll i glömska hos de flesta.
Mina tankar idag går till offren och deras anhöriga som bär smärtan med sig.
Läs mer: Folkmordet 1915
Regimen ville turkifiera östra Turkiet. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.
Ögonvittnesrapporter från utländska diplomater och missionärer ledde till att massakrerna fick stor uppmärksamhet i både europeiska och amerikanska massmedier. I Sverige spreds information om händelserna i många nyhetsartiklar och genom broschyrer och memoarer som skrevs av missionärer som varit ögonvittnen. De svenska diplomaterna i Konstantinopel rapporterade kontinuerligt till utrikesdepartementet i Stockholm om den pågående utrotningen av armenierna. De internationella reaktionerna var många, men de skedde i det tysta. Efter första världskrigets slut omgärdades folkmordet av tystnad och föll i glömska hos de flesta.
Mina tankar idag går till offren och deras anhöriga som bär smärtan med sig.
Läs mer: Folkmordet 1915
tisdag 9 mars 2010
Politikers uppgift när det gäller folkmord
Jag vill tacka för allt stöd jag fått när det gäller omröstningen på torsdag - att erkänna Folkmordet 1915. Både det stöd som kommer från er som vill att Sveriges riksdag erkänner folkmordet. Och från er som inte har någon åsikt i sakfrågan men som tycker att detta är en fråga som varje riksdagsledamot självständigt ska ta ställning till - att det inte är någon fråga som handlar om att vi måste hålla ihop i Alliansen.
Det finns några saker som jag får frågor om och som jag gärna vill klargöra:
1. Är det riksdagen som ska definiera vad som är ett folkmord?
Det är inte det som denna fråga handlar om.
Att det de facto är ett folkmord - det är belagt. Det finns en lång rad forskare och jurister som står bakom detta. Bl a gjorde den oberoende organisationen ICTJ (International Center för Transitional Justice) i början på 2000-talet på uppdrag av den turk-armenska försoningskommissionen en prövning av dessa händelser i det Osmanska riket. Händelserna prövades i enlighet med FN-konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmord. Och ICTJ:s slutsats var att alla kriterier för folkmordsbrott var uppfyllda.
På torsdag handlar det alltså inte om att riksdagen ska definiera eller pröva om detta är ett folkmord. Det vore fel.
Men eftersom den granskningen och prövningen redan är gjord, så är detta i allra högsta grad en politisk fråga. Och erkännandet en fråga för riksdagen.
Folkmord är inte en enskild nations sak.
2. Är denna typ av erkännanden viktiga?
Ja, det anser jag definitivt.
Ett erkännande visar respekt för de offer som dödades och förföljdes under folkmordet.
Ett erkännande visar också respekt för de minoriteter som finns kvar i Turkiet idag. Och för andra minoriter på andra håll i världen.
Och ett erkännande fungerar som en moralisk upprättelse för ättlingarna till de armenier, syrianer/assyrier/kaldéer och andra kristna minoriteter som föll offer för folkmordet. Så länge Folkmordet inte erkänns är det detsamma som att inte erkänna de oskyldigas lidande. Och lidandet fortsätter därmed generation efter generation.
Ett erkännande i Sveriges riksdag visar att vi sett det lidande som Folkmordet innebär. Ett erkännande här är också en markering mot Turkiets förnekande. Som behövs för att visa Turkiet att de behöver ta ansvar för sin historia.
3. Är ett erkännande bra för demokratiprocessen i Turket?
Ett folkmord består av en rad olika faser - det uppkommer inte ur intet.
Den sista fasen brukar sägas är förnekandet av folkmordet.
Och så länge folkmordet förnekas - ja då bäddar man för framtida förtryck.
Och försvårar försoningsprocessen.
Det går inte att förneka sådana övergrepp och komma vidare med försoningen.
Så min övertygelse är att erkännanden av Folkmordet 1915 är nödvändiga för att stärka de mänskliga rättigheterna i Turkiet.
Det är ju just detta som brukar summeras i sentensen "att lära av historien".
Mark Klamberg, vars kunnande i integritetsfrågor jag har stor respekt för, har ett annat resonemang - men kanske har jag missuppfattat honom eller så har han inte kännedom om de prövningar som gjorts juridiskt.
Det finns några saker som jag får frågor om och som jag gärna vill klargöra:
1. Är det riksdagen som ska definiera vad som är ett folkmord?
Det är inte det som denna fråga handlar om.
Att det de facto är ett folkmord - det är belagt. Det finns en lång rad forskare och jurister som står bakom detta. Bl a gjorde den oberoende organisationen ICTJ (International Center för Transitional Justice) i början på 2000-talet på uppdrag av den turk-armenska försoningskommissionen en prövning av dessa händelser i det Osmanska riket. Händelserna prövades i enlighet med FN-konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmord. Och ICTJ:s slutsats var att alla kriterier för folkmordsbrott var uppfyllda.
På torsdag handlar det alltså inte om att riksdagen ska definiera eller pröva om detta är ett folkmord. Det vore fel.
Men eftersom den granskningen och prövningen redan är gjord, så är detta i allra högsta grad en politisk fråga. Och erkännandet en fråga för riksdagen.
Folkmord är inte en enskild nations sak.
2. Är denna typ av erkännanden viktiga?
Ja, det anser jag definitivt.
Ett erkännande visar respekt för de offer som dödades och förföljdes under folkmordet.
Ett erkännande visar också respekt för de minoriteter som finns kvar i Turkiet idag. Och för andra minoriter på andra håll i världen.
Och ett erkännande fungerar som en moralisk upprättelse för ättlingarna till de armenier, syrianer/assyrier/kaldéer och andra kristna minoriteter som föll offer för folkmordet. Så länge Folkmordet inte erkänns är det detsamma som att inte erkänna de oskyldigas lidande. Och lidandet fortsätter därmed generation efter generation.
Ett erkännande i Sveriges riksdag visar att vi sett det lidande som Folkmordet innebär. Ett erkännande här är också en markering mot Turkiets förnekande. Som behövs för att visa Turkiet att de behöver ta ansvar för sin historia.
3. Är ett erkännande bra för demokratiprocessen i Turket?
Ett folkmord består av en rad olika faser - det uppkommer inte ur intet.
Den sista fasen brukar sägas är förnekandet av folkmordet.
Och så länge folkmordet förnekas - ja då bäddar man för framtida förtryck.
Och försvårar försoningsprocessen.
Det går inte att förneka sådana övergrepp och komma vidare med försoningen.
Så min övertygelse är att erkännanden av Folkmordet 1915 är nödvändiga för att stärka de mänskliga rättigheterna i Turkiet.
Det är ju just detta som brukar summeras i sentensen "att lära av historien".
Mark Klamberg, vars kunnande i integritetsfrågor jag har stor respekt för, har ett annat resonemang - men kanske har jag missuppfattat honom eller så har han inte kännedom om de prövningar som gjorts juridiskt.
lördag 6 mars 2010
Folkmordet 1915 och Seyfo
Folkmordet 1915, Armeniska folkmordet och Seyfo är beteckningar som används på den systematiska och planerade utrensningen av kristna minoriteter i det Osmanska riket. Mer än en miljon armenier, 250.000 – 500.000 assyrier/syrianer/kaldéer och ca 350.000 pontiska greker mördades eller försvann genom folkmordet i dagens östra Turkiet i samband med första världskriget. Regimen ville turkifiera östra Turkiet. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.
Den 24 april 1915 arresterades, deporterades, fängslades och mördades några hundra armeniska intellektuella. Några veckor senare hade tusentals ledande armenier mördats. Detta var starten på massmorden. Folkmordet utfördes genom avrättningar och tvångsdeportationer. Människor brändes till döds instängda i byggnader. Hundratusentals dog av hunger, törst och våld, under påtvingade dödsmarscher. Kvinnor våldtogs, fördes bort och såldes på slavmarknader. Barn togs från sina föräldrar. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades.
En tragedi för mänskligheten.
Idag, nästan 100 år senare, är förnekandet av folkmordet anmärkningsvärt. Dagens politiker i Turkiet kan givetvis inte lastas för vad som hände 1915, men däremot för förnekandet av historien. Trots att FN, EU-parlamentet, EU-länder som Tyskland, Frankrike, Belgien mfl och ett flertal andra länder i världen har gjort erkännande av Folkmordet 1915, så fortsätter den turkiska staten att förneka folkmordet. I veckan som gick beslutade även utrikesutskottet i USA:s representanthus att erkänna det armeniska folkmordet. Turkiet svarade med att kalla hem sin ambassadör. Så brukar Turkiet göra när länder erkänner folkmordet, men det är vanligtvis kortvarigt. Turkiet är, som vi andra, beroende av relationer med omvärlden. Läs mer om USA:s erkännande i DN, SvD och vlt.se.
Så sent som år 2007 mördades den turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul. Dink hade två år tidigare dömts till sex månaders villkorligt fängelse för att ha förolämpat den turkiska nationen genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet. Den turkiska Nobelpristagaren i litteratur Orhan Pamuk blev 2005 åtalad för att ha kränkt nationens heder i ett uttalande om Turkiets behandling av armenier och kurder. I en intervju med en schweizisk tidning sade Pamuk: "trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det". Åtalet lades ner efter omfattande internationella protester. Jag tror att internationella påtryckningar är avgörande för att styrande i dagens Turkiet ska göra upp med landets förflutna.
Att erkänna övergreppen på kristna i det Osmanska riket som folkmord handlar om respekten för minoriteter. Det handlar om rätten att få utöva sin religion. Det handlar om yttrandefrihet. Det handlar om alla människors lika värde. Det handlar om att stå upp för att de mänskliga rättigheterna inte får kränkas.
Ledande forskare inom historia och internationell rätt har slagit fast att övergreppen mot kristna minoriteter i det Osmanska riket utgör folkmord enligt de kriterier som FN:s folkmordskommission ställt upp. Historia ska skrivas av historiker. Men det är politikers ansvar att förhålla sig till historiska faktum. Folkmord kan därför inte ses som enbart en historisk händelse. Folkmord är ett allvarligt brott mot mänskligheten. Och förnekande av folkmord anses bereda vägen för framtida folkmord.
Jag anser att Sverige ska erkänna att folkmordet på kristna i det Osmanska riket faktiskt har ägt rum. För att hedra offren. Det är också av respekt för de minoriteter som finns kvar i Turkiet idag. Det vore en upprättelse för ättlingar till de armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och andra kristna folkslag som blev förföljda, fördrivna och mördade. Men också för att ett erkännande betyder att stå upp för mänskliga fri- och rättigheter. I alla länder.
Andra liberaler som bloggat om Folkmordet 1915; Liberati, Bawar Ismail, Gulan Avci,
Läs mer; Svt:s Bo Inge Andersson, Forum för Levande Historia, Folkmordet 1915, WikiPedia, Syrianska Riksförbundet, Armeniska Riksförbundet
Den 24 april 1915 arresterades, deporterades, fängslades och mördades några hundra armeniska intellektuella. Några veckor senare hade tusentals ledande armenier mördats. Detta var starten på massmorden. Folkmordet utfördes genom avrättningar och tvångsdeportationer. Människor brändes till döds instängda i byggnader. Hundratusentals dog av hunger, törst och våld, under påtvingade dödsmarscher. Kvinnor våldtogs, fördes bort och såldes på slavmarknader. Barn togs från sina föräldrar. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades.
En tragedi för mänskligheten.
Idag, nästan 100 år senare, är förnekandet av folkmordet anmärkningsvärt. Dagens politiker i Turkiet kan givetvis inte lastas för vad som hände 1915, men däremot för förnekandet av historien. Trots att FN, EU-parlamentet, EU-länder som Tyskland, Frankrike, Belgien mfl och ett flertal andra länder i världen har gjort erkännande av Folkmordet 1915, så fortsätter den turkiska staten att förneka folkmordet. I veckan som gick beslutade även utrikesutskottet i USA:s representanthus att erkänna det armeniska folkmordet. Turkiet svarade med att kalla hem sin ambassadör. Så brukar Turkiet göra när länder erkänner folkmordet, men det är vanligtvis kortvarigt. Turkiet är, som vi andra, beroende av relationer med omvärlden. Läs mer om USA:s erkännande i DN, SvD och vlt.se.
Så sent som år 2007 mördades den turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul. Dink hade två år tidigare dömts till sex månaders villkorligt fängelse för att ha förolämpat den turkiska nationen genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet. Den turkiska Nobelpristagaren i litteratur Orhan Pamuk blev 2005 åtalad för att ha kränkt nationens heder i ett uttalande om Turkiets behandling av armenier och kurder. I en intervju med en schweizisk tidning sade Pamuk: "trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det". Åtalet lades ner efter omfattande internationella protester. Jag tror att internationella påtryckningar är avgörande för att styrande i dagens Turkiet ska göra upp med landets förflutna.
Att erkänna övergreppen på kristna i det Osmanska riket som folkmord handlar om respekten för minoriteter. Det handlar om rätten att få utöva sin religion. Det handlar om yttrandefrihet. Det handlar om alla människors lika värde. Det handlar om att stå upp för att de mänskliga rättigheterna inte får kränkas.
Ledande forskare inom historia och internationell rätt har slagit fast att övergreppen mot kristna minoriteter i det Osmanska riket utgör folkmord enligt de kriterier som FN:s folkmordskommission ställt upp. Historia ska skrivas av historiker. Men det är politikers ansvar att förhålla sig till historiska faktum. Folkmord kan därför inte ses som enbart en historisk händelse. Folkmord är ett allvarligt brott mot mänskligheten. Och förnekande av folkmord anses bereda vägen för framtida folkmord.
Jag anser att Sverige ska erkänna att folkmordet på kristna i det Osmanska riket faktiskt har ägt rum. För att hedra offren. Det är också av respekt för de minoriteter som finns kvar i Turkiet idag. Det vore en upprättelse för ättlingar till de armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och andra kristna folkslag som blev förföljda, fördrivna och mördade. Men också för att ett erkännande betyder att stå upp för mänskliga fri- och rättigheter. I alla länder.
Andra liberaler som bloggat om Folkmordet 1915; Liberati, Bawar Ismail, Gulan Avci,
Läs mer; Svt:s Bo Inge Andersson, Forum för Levande Historia, Folkmordet 1915, WikiPedia, Syrianska Riksförbundet, Armeniska Riksförbundet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
