Jag satt för en stund sedan uppkrupen i soffhörnan och lyssnade på Birgitta Ohlsson, vars sommarpratande i P1 jag tyvärr missade tidigare idag.
Birgitta.
EU-minister. Vän. Rakryggad liberal. Stridbar människorättskämpe.
Jag är alldeles på tok för jävig för att ens försöka mig på en recension av radioprogrammet. Men väldigt tagen blev jag av Birgittas personliga anslag.
Om demokrati och solidaritet, talade hon.
Om folkliga revolutioner för frihet.
Om massakern på Utöya och förhoppningarna om att detta inte ska släcka ungas politiska engagemang.
Om den liberala magneten New York.
Om extremistiska strömningar i Europa.
Om stödet från föräldrarna och tidigare partiledare som Per Ahlmark och Bengt Westerberg.
Och om kärleken till maken Mark och dottern Stella.
Ett program med värme, värderingar och vision.
Om några minuter går reprisen av programmet på SR.
Annars går det att lyssna på Birgittas sommarpratande här.
måndag 1 augusti 2011
Amanda Brihed om rätten till den egna kroppen
Idag startar Stockholm Pride - en glädjefest som på många plan symboliserar öppenhet, frihet och respekt för allas lika värde och rättigheter. En manifestation som känns självklar i Sverige men långt ifrån är det på alla håll i världen (lyssna gärna på EU-minister Birgitta Ohlssons YouTube-klipp inför förra Stockholm Pride).
Men massor finns kvar att kämpa för även här på hemmaplan.
Amanda Brihed startar Pride-veckan med att skriva i Svenska Dagbladet om hur transsexuella fortfarande berövas rätten till sina egna kroppar, sin sexualitet, reproduktion, hälsa och självbestämmande. Och därmed rätten till sin historia och framtid.
SvD har också en artikel om att 12 samfund får statsbidrag trots att de diskriminerar homosexuella. Ulrika Westerlund, ordförande för RFSL, menar att staten genom att ge bidrag till samfund som inte accepterar homosexuella sänder signalen att diskriminering av homosexuella inte är så allvarligt. Och det har hon ju helt rätt i.
Läs också gärna Amandas personliga artikel i DN om tvångssterilisering från förra sommaren. Och en artikel i Aftonbladet som jag skrev tillsammans med Erik Ullenhag och Barbro Westerholm om att denna konservativa och omänskliga lagstiftning måste rivas upp. Riktigt sorgerligt att detta inte har genomförts, tycker jag.
Blandad kompott av nya och gamla bloggar:
Maria Jern: Jag skäms
Torbjörn Jerlerup: Ersätt alla offer för tvångssteriliseringar och socialt förmynderi!
Trollhare: Maria Larsson (KD) rasar mot tvångssteriliseringar – mot ordvalet, alltså
Helena von Schantz: Adoptionscentrum: Det är barnen, inte bögarna som är vårt bord.
Per Pettersson: USA kommer äntligen ikapp om HBT och psykologi
Catrine Norrgård: Utseende och borglighet
Rasmus Jonlund: Frihet, jämlikhet och hbt-rättigheter
Carina Boberg: Liberal agenda för HBT-rättigheter
Björn Brändewall: Långt och argt om KD och tvångssteriliseringar
Seved Monke Ajneståhl: Denna jävla heteronorm
Johan Ingerö: Broderskapets orm
Men massor finns kvar att kämpa för även här på hemmaplan.
Amanda Brihed startar Pride-veckan med att skriva i Svenska Dagbladet om hur transsexuella fortfarande berövas rätten till sina egna kroppar, sin sexualitet, reproduktion, hälsa och självbestämmande. Och därmed rätten till sin historia och framtid.
SvD har också en artikel om att 12 samfund får statsbidrag trots att de diskriminerar homosexuella. Ulrika Westerlund, ordförande för RFSL, menar att staten genom att ge bidrag till samfund som inte accepterar homosexuella sänder signalen att diskriminering av homosexuella inte är så allvarligt. Och det har hon ju helt rätt i.
Läs också gärna Amandas personliga artikel i DN om tvångssterilisering från förra sommaren. Och en artikel i Aftonbladet som jag skrev tillsammans med Erik Ullenhag och Barbro Westerholm om att denna konservativa och omänskliga lagstiftning måste rivas upp. Riktigt sorgerligt att detta inte har genomförts, tycker jag.
Blandad kompott av nya och gamla bloggar:
Maria Jern: Jag skäms
Torbjörn Jerlerup: Ersätt alla offer för tvångssteriliseringar och socialt förmynderi!
Trollhare: Maria Larsson (KD) rasar mot tvångssteriliseringar – mot ordvalet, alltså
Helena von Schantz: Adoptionscentrum: Det är barnen, inte bögarna som är vårt bord.
Per Pettersson: USA kommer äntligen ikapp om HBT och psykologi
Catrine Norrgård: Utseende och borglighet
Rasmus Jonlund: Frihet, jämlikhet och hbt-rättigheter
Carina Boberg: Liberal agenda för HBT-rättigheter
Björn Brändewall: Långt och argt om KD och tvångssteriliseringar
Seved Monke Ajneståhl: Denna jävla heteronorm
Johan Ingerö: Broderskapets orm
torsdag 28 juli 2011
Frida Johansson Metso - om liberaler som världsmedborgare
Frida Johansson Metso skriver klokt om att aldrig sätta nationalstaten före individens rätt i en gästkrönika i det liberala nyhetsmagasinet NU inför LUF:s kongress i helgen.
Frida är ordförande för FARR (Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd) och var tidigare ordförande i Liberala Ungdomsförbundet samt i Liberala flyktingfonden.
Här är en länk till krönikan och nedan kommer krönikan i sin helhet.
...............................................................
LUF - världsmedborgarna
Förmodligen var det under kongressen i Lysekil 1999 som jag första gången hörde nuvarande Europaminister Birgitta Ohlssons berättelse om flickan som gömde sig på toaletten och förtvivlat skrubbade sin mörka hy med aceton. Hon hade redan som liten fått veta att hon inte dög. Den tydliga antirasismen var en av an-ledningarna till att jag gick med i LUF – det ungdomsförbund som skickligast tog debatten mot 1990-talets nynazism. På ett sommarläger beskrev sedan Fredrik Malmberg, numera Barnombudsman, situationen för världens utsatta barn, inte minst dem som lever hela sitt liv i ett flyktingläger. LUF:s internationella engagemang gick inte att ta miste på, en handgriplig tro på alla människors lika värde var de än föds i världen – ett engagemang som nu åter utmanas av nationalistiska argument, tyvärr inte enbart från den nationella rörelsen. Slutligen kompletterade nu-varande integrationsminister Erik Ullenhag, högröstat från en talarstol, det LUF som blev mitt hem, genom att peka ut vägen för internationalistiska, antirasistiska liberaler – drömmen om fri rörlighet. Med sin blotta närvaro ifrågasätter LUF de nationalistiska, socialistiska och konservativa strömningarna som kräver att globaliseringen ska kvävas och gränser ska byggas. LUF är ett av få ungdomsförbund som klarar av att plädera för frågor som anses klassiskt höger – arbetskraftsinvandring – och frågor som i Sverige placeras på vänsterskalan – flyktingars rätt att komma hit och få skydd, asylrätten. Inom borgerligheten har vi en tydlig roll att påminna om migrationens två sidor. Jag oroar mig för de konservativa debattörer som börjat klumpa ihop socialister och liberaler som försvarare av, som de påstår, en ”enorm invandring”. Blint talar de om invandring utan att tala om invandrare, vilka och varför människor kommer. I integrationspolitikens namn förordar de stängda gränser för dem som kommer från länder med ”annorlunda kultur”. De påstår grundlöst att asylsökande inte har flyktingskäl – och lättvindigt villkorar de rätten till asyl. Det danska exemplet gällande kvotflyktingar är deras förebild – till Danmark får ingen komma som är sjuk, analfabet, ensamkommande – eller har en stor familj. Nyttan för staten, att snabbt kunna integreras, går före asylskäl. Om du behöver undfly tortyr spelar ingen roll om du inte har lärt dig läsa. Men om asylrätten villkoras, är den avskaffad.
Liberaler sätter aldrig nationalstatens behov före individens rätt. Därför står vi inför utmaningar i dag, när flyktingar benämns invandrare för att kringgå rättighetsaspekten, kallas illegala, kriminella, för att ytterligare distansera dem från oss. Dessa våra motdebattörer pratar om ”enorm” invandring trots att de vet att dem de oroar sig för, flyktingarna, inte är många. Förra året handlade det om futtiga mängder flyktingar – 11,5 procent av alla som fick uppehållstillstånd 2010. De som vill stänga gränserna skräms hellre med att över 100 000 personer fick uppehållstillstånd förra året, utan att nämna att den absoluta majoriteten alltså är arbetskraft, kärleksinvandring och studenter – invandring de säger sig inte vilja begränsa. Det är inte underligt att LUF:s vision om fri invandring betraktas som en radikal framtidsdröm, men att grundläggande mänskliga rättigheter lättvindigt avfärdas, det är en kamp för nuet. För mig, en föredetting, är det glädjande att se LUF:s engagemang för ensamkommande barn, de starka reaktionerna mot Finlands beslut att införa speciella ID-kort för utländska medborgare – och inte minst, för LUF:s bidrag till balans i Alliansen, som det enda ungdomsförbund som går mot dagens påståenden om att integrationspolitiken ska föras på bekostnad av att gränser stängs och färre flyktingar får skydd. LUF har ett mycket stolt arv och en mycket stolt framtid.
Lycka till på kongressen!
Frida Johansson Metso
Frida är ordförande för FARR (Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd) och var tidigare ordförande i Liberala Ungdomsförbundet samt i Liberala flyktingfonden.
Här är en länk till krönikan och nedan kommer krönikan i sin helhet.
...............................................................
LUF - världsmedborgarna
Förmodligen var det under kongressen i Lysekil 1999 som jag första gången hörde nuvarande Europaminister Birgitta Ohlssons berättelse om flickan som gömde sig på toaletten och förtvivlat skrubbade sin mörka hy med aceton. Hon hade redan som liten fått veta att hon inte dög. Den tydliga antirasismen var en av an-ledningarna till att jag gick med i LUF – det ungdomsförbund som skickligast tog debatten mot 1990-talets nynazism. På ett sommarläger beskrev sedan Fredrik Malmberg, numera Barnombudsman, situationen för världens utsatta barn, inte minst dem som lever hela sitt liv i ett flyktingläger. LUF:s internationella engagemang gick inte att ta miste på, en handgriplig tro på alla människors lika värde var de än föds i världen – ett engagemang som nu åter utmanas av nationalistiska argument, tyvärr inte enbart från den nationella rörelsen. Slutligen kompletterade nu-varande integrationsminister Erik Ullenhag, högröstat från en talarstol, det LUF som blev mitt hem, genom att peka ut vägen för internationalistiska, antirasistiska liberaler – drömmen om fri rörlighet. Med sin blotta närvaro ifrågasätter LUF de nationalistiska, socialistiska och konservativa strömningarna som kräver att globaliseringen ska kvävas och gränser ska byggas. LUF är ett av få ungdomsförbund som klarar av att plädera för frågor som anses klassiskt höger – arbetskraftsinvandring – och frågor som i Sverige placeras på vänsterskalan – flyktingars rätt att komma hit och få skydd, asylrätten. Inom borgerligheten har vi en tydlig roll att påminna om migrationens två sidor. Jag oroar mig för de konservativa debattörer som börjat klumpa ihop socialister och liberaler som försvarare av, som de påstår, en ”enorm invandring”. Blint talar de om invandring utan att tala om invandrare, vilka och varför människor kommer. I integrationspolitikens namn förordar de stängda gränser för dem som kommer från länder med ”annorlunda kultur”. De påstår grundlöst att asylsökande inte har flyktingskäl – och lättvindigt villkorar de rätten till asyl. Det danska exemplet gällande kvotflyktingar är deras förebild – till Danmark får ingen komma som är sjuk, analfabet, ensamkommande – eller har en stor familj. Nyttan för staten, att snabbt kunna integreras, går före asylskäl. Om du behöver undfly tortyr spelar ingen roll om du inte har lärt dig läsa. Men om asylrätten villkoras, är den avskaffad.
Liberaler sätter aldrig nationalstatens behov före individens rätt. Därför står vi inför utmaningar i dag, när flyktingar benämns invandrare för att kringgå rättighetsaspekten, kallas illegala, kriminella, för att ytterligare distansera dem från oss. Dessa våra motdebattörer pratar om ”enorm” invandring trots att de vet att dem de oroar sig för, flyktingarna, inte är många. Förra året handlade det om futtiga mängder flyktingar – 11,5 procent av alla som fick uppehållstillstånd 2010. De som vill stänga gränserna skräms hellre med att över 100 000 personer fick uppehållstillstånd förra året, utan att nämna att den absoluta majoriteten alltså är arbetskraft, kärleksinvandring och studenter – invandring de säger sig inte vilja begränsa. Det är inte underligt att LUF:s vision om fri invandring betraktas som en radikal framtidsdröm, men att grundläggande mänskliga rättigheter lättvindigt avfärdas, det är en kamp för nuet. För mig, en föredetting, är det glädjande att se LUF:s engagemang för ensamkommande barn, de starka reaktionerna mot Finlands beslut att införa speciella ID-kort för utländska medborgare – och inte minst, för LUF:s bidrag till balans i Alliansen, som det enda ungdomsförbund som går mot dagens påståenden om att integrationspolitiken ska föras på bekostnad av att gränser stängs och färre flyktingar får skydd. LUF har ett mycket stolt arv och en mycket stolt framtid.
Lycka till på kongressen!
Frida Johansson Metso
söndag 10 juli 2011
Per T Ohlsson och Johan Norberg
Det finns några personer som jag alltid finner intressanta att läsa.
Och att lyssna på.
Ämnena. Analysen. Slutsatserna. Språket.
Sydsvenska dagbladets politiska krönikör Per T Ohlsson och den liberale debattören Johan Norberg är två av dessa personer.
Läs gärna deras artiklar i dagens Sydsvenskan och Expressen.
"Ingen bra idé" av Ohlsson om kommunismens tillkortakommanden och förakt för människor.
Och Norbergs "Därför är invandrarna Sveriges framtid" om att invandring inte bara krävs för framtida ekonomisk tillväxt utan också breddar Sverige mentalt.
Och att lyssna på.
Ämnena. Analysen. Slutsatserna. Språket.
Sydsvenska dagbladets politiska krönikör Per T Ohlsson och den liberale debattören Johan Norberg är två av dessa personer.
Läs gärna deras artiklar i dagens Sydsvenskan och Expressen.
"Ingen bra idé" av Ohlsson om kommunismens tillkortakommanden och förakt för människor.
Och Norbergs "Därför är invandrarna Sveriges framtid" om att invandring inte bara krävs för framtida ekonomisk tillväxt utan också breddar Sverige mentalt.
söndag 3 juli 2011
Det svåra valet mellan gott och ont
Gårdagens ”Under strecket” i Svenska Dagbladet handlar om filosofen Emmanuel Levinas tankar om etik i relationen mellan jaget och medmänniskan. Med anledning av en avhandling av religionshistorikern Stine Holte; ”Meaning and Crisis: Emmanuel Levinas and the Difficult Meaning of the Ethical”.
Det är Jayne Svenungsson, docent i systematisk teologi, (vid Teologiska högskolan i Stockholm,) som skriver. Bland mycket annat tänkvärt:
Och vidare:
Nyttigt att tänka lite extra mellan varven på vad det egentligen innebär – och hur det går att agera och reagera medmänskligt i tanke, ord och gärning.
Inte tokigt heller att bottna med tankar om etik och vad som skapar ett gott samhälle inför några dagar i Almedalsveckan.
Det är Jayne Svenungsson, docent i systematisk teologi, (vid Teologiska högskolan i Stockholm,) som skriver. Bland mycket annat tänkvärt:
Efter att ha sett alltför många storvulna visioner resa sig och falla bar Levinas på en djup misstro mot färdigskurna teorier om vad som karakteriserar en god människa eller ett gott samhälle. Det förrädiska med sådana teorier är att de alltför lätt intalar människan att hon står på det godas sida.Så sant.
Och vidare:
Det svåra valet mellan gott och ont – det val som gör oss till människor – får aldrig överlåtas till kyrkan, nationen eller partiet. Det måste varje dag fattas av den enskilda människan.Det är sannerligen inte alltid lätt att vara människa.
Inte heller får kallet att vara en god människa vara förbundet med villkor om politisk eller himmelsk belöning. Etiken, tycks Levinas vilja säga, är alltid till för sin egen skull.
Nyttigt att tänka lite extra mellan varven på vad det egentligen innebär – och hur det går att agera och reagera medmänskligt i tanke, ord och gärning.
Inte tokigt heller att bottna med tankar om etik och vad som skapar ett gott samhälle inför några dagar i Almedalsveckan.
lördag 2 juli 2011
Beijbom om att bli bäst på liberalism
Karl Beijbom är en god vän.
Stora journalistpriset fick han redan innan han hade fyllt 30.
Numera ägnar han sig mer åt förlagsverksamhet (Beijbom books) än åt journalistik och tidningsredaktörskap, så det gäller att glädjas åt de tillfällen som ges att njuta av hans goda penna. För att inte tala om goda tankar.
I senaste numret av det liberala nyhetsmagasinet NU är Karl inbjuden som gästkrönikör. Han efterlyser Vision Folkpartiet 20.0 - en vision där Folkpartiet bland annat är bäst på frihet, rättvisa, fritt företagande och även är storebrorsamhällets främsta motvikt.
Läs och begrunda.
Här är en länk till krönikan.
Stora journalistpriset fick han redan innan han hade fyllt 30.
Numera ägnar han sig mer åt förlagsverksamhet (Beijbom books) än åt journalistik och tidningsredaktörskap, så det gäller att glädjas åt de tillfällen som ges att njuta av hans goda penna. För att inte tala om goda tankar.
I senaste numret av det liberala nyhetsmagasinet NU är Karl inbjuden som gästkrönikör. Han efterlyser Vision Folkpartiet 20.0 - en vision där Folkpartiet bland annat är bäst på frihet, rättvisa, fritt företagande och även är storebrorsamhällets främsta motvikt.
Läs och begrunda.
Här är en länk till krönikan.
Kaos, ordning, jazz och nazism
Bläddrade ett par dagar gammalt nummer av Aftonbladet.
Peter Kadhammars krönika "Jazzen står för allt som en nazist hatar" slår an många strängar.
En otvungen, vardaglig stil kring ett allvarligt ämne.
Tänk att skriva så lättsamt om djupsinnigheter som kaos vs ordning och vad dessa har för inverkan på förhållningssätt och medmänsklighet. Utan att på något sätt förlora seriositeten.
Och en fantastisk infallsvinkel att koppla det egna flyttlasset via begrepp som kaos och ordning till musik och auktoritära ideologier - härligt!
Två citat från krönikan:
Hela krönikan finns här.
Peter Kadhammars krönika "Jazzen står för allt som en nazist hatar" slår an många strängar.
En otvungen, vardaglig stil kring ett allvarligt ämne.
Tänk att skriva så lättsamt om djupsinnigheter som kaos vs ordning och vad dessa har för inverkan på förhållningssätt och medmänsklighet. Utan att på något sätt förlora seriositeten.
Och en fantastisk infallsvinkel att koppla det egna flyttlasset via begrepp som kaos och ordning till musik och auktoritära ideologier - härligt!
Två citat från krönikan:
Ordningssinnet sammanfattades i nazisternas mest ökända paroll: Ett folk, ett land, en ledare. Det är pedanteriet upphöjt till filosofi och statskonst.
Författaren Pär Rådström lär ha yttrat: 'Det var något tryggt med folk som gillade jazz. Man visste att de inte var nazister.'... Jazz är stökig musik. Improvisation. Man spelar på gehör, med och mot varandra, följer infall och ser vart de leder. Jazz står för allt som en nazist hatar.'
Hela krönikan finns här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
