Filmfunderingar

Har fyra filmer i knät.
Alla verkar riktigt bra.
Och väldigt olika.
Funderar på vilken jag ska börja att se.

Flickan med Blanca Engström, Fredrik Edfeldts debutfilm
Trädet (L'arbre) med Charlotte Gainsbourg
Beautiful boy med Maria Bello och Michael Sheen
Brev från min barndom ( L'âge de raison) med Sophie Marceau och av Yann  Samuell

Kom och köp ankor!

Nu är det dags igen!
Rotaryklubbarna i Västerås säljer ank-lotter för att stoppa polion i världen.

Det här är ett led i Rotarys arbete worldwide för att utrota polio (End Polio Now). Pengarna används till vaccinering av barn i utvecklingsländer. Förra året hjälpte Västeråsare oss med 75.000:- till End-Polio-Now-arbetet. Tack för det!

Köp en liten gul plastanka för 20:-.
Eller köp fem för en hundring.

På lördag låter vi alla ankor tävla nedför Svartån.
Starten går kl 16.30 vid Apotekarbron.
Snabbaste ankorna som passerar Storbron vinner.

Vi säljer ank-lotter under hela Västerås Cityfestival.
Har du inte redan köpt, så passa på under fredagen kl 12.00-18.00 och på lördag kl 12.00-16.00.
Vi säljer vid Storbron och ambulerande i city.

Fin-fina priser!
Kom och köp ankor!

Läs mer på ankrace.org.

Det är med solglasögon som med svarta koftor

Denna blogg tillägnas Kia, Jessica, Sinikka och ytterligare ett litet fåtal som till fullo uppskattar shoppingens innersta väsen och glädje. Sinikka bad mig särskilt att inte nämna uttryck som "intill galenskap" när det gäller shoppingens underbara känsla, så det kommer jag inte att göra.

Det är med solglasögon som med svarta koftor.
Man kan aldrig få för många.
Garderoberna kan aldrig bli tillräckligt stora.
I samma kategori, men ändå hästlängder efter, befinner sig även läderstövlar, pumps (svarta) och kavajer (svarta).

Visst handlar det om att använda sina koftor och solglasögon.
Visst handlar det om att den ena koftan inte är den andra lik.
Svarta koftor är ett underbart neutralt begrepp för hur många variationer som helst. 
Och visst handlar det om att solglasögon faktiskt har en mycket rationell och försvarbar funktion.
Men mest handlar det om att just handla dem. 

Och näst mest handlar det om att njuta av att ha dem.
När man väl har dem.
Har köpt dem alltså.
Solglasögonen. Och koftorna.

Det handlar inte om att man måste shoppa mycket (även om så sker ibland).
Och inte om att det måste vara dyrt (även om det händer).
Det handlar alls inte om ytlighet. 
Eller att inte förstå att också njuta av en blåsippa eller rent vatten i en fjällbäck (fast det där sista var förvisso en hel del år sen för min del, ska erkännas).

Det handlar om att bli riktigt, riktigt glad av att handla något som man gärna, gärna vill ha.
Även om man inte alltid visste att man ville ha den, innan man fick syn på dyrgripen.
Och om en genuin (evidensbaserad) övertygelse att de flesta bostäder har på tok för små garderober. Och om oftast näst intill obefintliga solglasögonsförvaringsmöjligheter.
Kanske inte riktigt shopping som livsstil - för stor del av dygnets timmar används till annat - men något åt det hållet.
Det handlar definitivt om en tillväxtvänlig inställning till shopping.

Jag läste någonstans att när man är på besök i storstäder (läs Rom och New York) så ska man inte använda shopping som nöje eller rekreation. 
What??
Why??

Här är en blogg som jag skrivit tidigare som handlar om våndan inför att göra sig av med skor och stövlar (som ju är baksidan av samma mynt på något sätt).
Här är en sajt med massor av solglasögon att längta efter.
Och så en DN-artikel: Bakom mina solglasögon...
Bloggaren Hermansro som älskar solglasögon.
Och ytterligare en solglasögonälskande bloggare: EtikettEmelie
Här är bloggen Hannovsky om den Perfekta Svarta Koftan.
Här är Karins konstgrepp med fem sätt att piffa upp en (svart) kofta.

Lycka är en scooter

Sonen är lycklig.
Han håller på att packa upp paketet vars innehåll har betalats av belöningen för ett års godisuppehåll.

En slammscooter!
Den är blå och den är röd.
Blåa hjul, bara en sån sak.

"Åh, den är snygg!!"

Jag tror dagens lycka handlar om massor av saker. Förutom att själva scootern är fräck.
Att själv ha "förtjänat ihop" pengarna.
Att tävla med och mot kompisarna.
Att träna tekniken och bli bättre och bättre.
Att fara fram, fort, fort. Frihet.

Nu pågår monteringen.
Sen ska raceas med kompisarna.

Vi lär inte få med sonen till Fotografiska idag.
Sally Mann, Julia Hetta och August Strindberg får ursäkta.

"Jag är inte...

...rasist, men..."
Rakel Chukri skriver i dagens Sydsvenskan en läsvärd artikel om antisemitism och att respekten för varje människa måste vara förbehållslös.
Bland annat nämns en paneldebatt på Moriskan om antisemitismen i Malmö - en debatt som också sänts i Konflikt i P1.
 Jag citerar från artikeln:

Det fanns alltså flera centrala frågor som programledaren borde ha ställt till Reepalu. Hur ska problemen i just den här staden lösas? Vad gör vi åt de skolor som inte tydligt markerar att varje människa är okränkbar. Vad gör vi åt att många judar inte vågar bära religiösa symboler i det offentliga?

I stället tilläts diskussionen segla iväg till … Mellanöstern. När det var dags för frågor sa flera i publiken att de var emot all form av rasism för att sedan lägga till ordet ”Men”.
Men … varför attackerades Gaza 2008?
Men … varför får palestinier inte flytta tillbaka till sitt hemland?
Men…varför anordnades en manifestation på Stortorget 2009 där det förekom Israelflaggor?

Det är just detta ”men” som är så försåtligt. Respekten för varje människa måste vara förbehållslös. Det är inte dina politiska åsikter eller religiösa övertygelse som ska bestämma om du får känna dig trygg eller inte.

Inga "...men...", alltså.

NIMBY

Lärde mig ett nytt begrepp häromsistens.
NIMBY.
Not-in-my-back-yard.

Ja, fenomenet kände jag så klart till.
Att man opponerar sig mot t ex byggandet av ett fängelse, ett behandlingshem eller ett hem för ensamkommande flyktingbarn - inte för att verksamhetens inte behövs, utan för att man inte vill ha det i närheten av sig själv. Och där man lägger stor tid, kraft, energi och ibland också pengar, för att hitta de rätta argumenten för att verksamheten inte ska hamna i närheten av där man själv bor eller arbetar.

Men begreppet, förkortningen var ny för mig.
NIMBY.
Låter lite rart.
Men är väl inte ett så smickrande beteende. Oavsett hur mänskligt det är.

Så här står det bland annat på Wikipedia:

De som är kritiska mot protesterna, och använder begreppet Nimby om dem, menar att de protesterande utgår från egennyttan och inte protesterar mot företeelsen som sådan, utan endast mot placeringen i deras närområde. Kritikerna menar att många av protesterna endast bygger på rädsla och fördomar och att de inte förstår att det är svårt att bygga nya sådana verksamheter eller flytta dem, eftersom de nya kringboende protesterar och överklagar, medan de kringboende kring befintliga sådana verksamheter vant sig vid dem, eller gett upp protesterna.

Jag funderar på om inte fenomenet kan leda till eftertanke även inom andra områden. Benägenheten att hitta rationella (och "politiskt korrekta") argument för att rättfärdiga känslomässiga reaktioner som inte helt stämmer med de värderingar som vi vill stå upp för. Eller när olika värderingar krockar. Beteenden och åsikter som vi inte riktigt vill kännas vid - som vi ibland berättigar genom rationella argument. Och där vi ibland lyckas övertyga oss själva.
NIMBY

Dags för malmöiter att ge fanatiker och antisemiter mothugg

Niklas Orrenius har idag en mycket tänkvärd artikel i Expressen.
"De är offer för judehatet i dagens Malmö" är rubriken.

Den handlar om läraren Henryk Grunfeld vars elever skanderar "Jävla jude! Jävla jude!" utanför klassrummet. 
Den handlar om judiska lärare som slutat på sina skolor för att de inte stod ut med judehatet. Och som hemlighåller sin religiösa identitet på sin nya arbetsplats för att slippa trakasseras. 
Den handlar om spelarna i den judiska fotbollsklubben som får höra att de är "judejävlar".
Den handlar om pojkar och unga män som inte vågar bära kippa, eller som döljer den under kepsen.

Den handlar också om människor som ser att det fördomsfulla hatet mot judar som grupp och hatet mot muslimer som grupp, har likheter med varandra. Den handlar om Siavosh Derakhti och några av hans vänner som bildade Unga muslimer mot antisemitism. Mer om den föreningen (som förresten bildades av killar på min gamla gymnasieskola Malmö Latinskola) finns här och här.

Mycket angelägen artikel. Djupt beklämmande.

Tänk om alla fantastiska malmöiter samlar ihop sig för att gemensamt motverka antisemitismen; att de bestämmer sig för att ge de fanatiska, hatiska och fördomsfulla malmöiterna mothugg helt enkelt. Står upp för vilka värderingar som gäller i det goda samhället. I vardagen. I verkligheten.

En blogg om Orrenius artikel:
Pophöger
Och så en annan artikel av Niklas Orrenius om antisemitismen i Malmö; denna gång från förra året och då i Sydsvenskan; Malmöbon som inte kan röra sig fritt.