Svårt att ha distans till upploppen

Funderar på långdistans på upploppen i några av Sveriges förorter.
Men det går så klart inte att ha distans.
Våld föder våld föder våld.
Likväl som de många ansvarstagande människornas engagemang väcker respekt. De människor som gått man ur huse för att stoppa våldet och skydda sina stadsdelar.

Här finns länkar till kloka människor som tänkt till från olika infallsvinklar:
Gulan Avci i SvD: Att skylla på samhället är alltför lättvindigt
Nina Power i DN: Ilskan i förorten är inte bara svensk
Sanna Rayman i SvD: Bortom pajkastning och stenkastning
Och Sanna Rayman igen: Upploppen är lika tidlösa som vanan att misstolka dem
Heidi Avellan i Sydsvenskan: Vem kastar de första stenarna?
Peter Wolodarski i DN: Siffran som sammanfattar Stockholms problem
Håkan Holmberg i UNT: Det handlar om segregation
Sakine Madon i Expressen: Ni som förstör borde skämmas
Hanne Kjöller i DN: Husby som ett Rorschachtest
Adam Cwejman i Helsingborgs Dagblad: Förändra - men på demokratisk väg
Niklar Orrenius i DN: Föräldrarna satte stopp i Rosengård
Nima Sanandaji i SvD: Avgörande att skydda invandrarnas företag
Per Pettersson: Arga unga män och utbildade unga kvinnor
Inti Chavez Perez i SvD: Bränderna är inget rop på ökad jämlikhet

Ett större problem än Reepalu

FÖRST: Den som vill motarbeta antisemitism kan göra det på många sätt. Genom att prata med sina vänner i vardagen om antisemitismens konsekvenser för ett fritt samhälle. Genom att fostra sina barn med sunda, demokratiska värderingar om allas lika värde. Genom att bemöta antisemitiska påståenden vid fikabordet på arbetet. Genom att ta sig en stund och läsa på om vad antisemitism är och hur denna fientlighet och dessa fördomar mot judar yttrar sig. Genom att skriva debattartiklar. Genom att inte rösta på Ilmar Reepalu i nästa val. Naturligtvis har polis, rättsväsende, politiker ett särskilt ansvar. Naturligtvis har lärare och skola en särskilt betydelsefull roll. Likväl som journalisterna. Men alla kan vi hjälpa till på olika sätt. Ett enkelt och effektivt sätt är att stödja det arbete som SKMA (Svenska Kommittén Mot Antisemitism) uträttar: mer information om det arbetet + information om hur man blir stödmedlem finns här.

Det sägs att trakasserierna mot Malmös judar har inte har minskat.
Det sägs också att stödet för dessa malmöiter har ökat.
Känner mig osäkert på hur man ska förhålla sig till dessa båda uppfattningar.
Att trakasserierna inte minskar är naturligtvis alarmerande - inte minst i skenet av nattens sprängattentat mot Judiska församlingen i Malmö.
Att det öppna stödet ökat (t ex i debatten, genom kippavandringar mm) är givetvis bra.
När jag kommit så långt i mina tankar infinner sig ett stort MEN. Eller möjligen OCH?

Jag funderar på varför det verkar vara så svårt att se antisemitismen och kalla den vid dess rätta namn. Varför Ilmar Reepalus åsikter, även när de fördöms och kritiseras, inte leder till tydliga uttalanden om att han är antisemit. Om någon gång på gång på gång uttrycker antisemitiska åsikter så är det väl inte så märkvärdigt att dra slutsatsen att denna person är antisemit. Likväl som en person som gång på gång på gång uttrycker manschauvinistiska åsikter är manschauvinist.
Där det finns antisemitism finns det antisemiter.

Antisemiten Ilmar Reepalu är ett betydande problem i sig.
Men antisemitismen i Malmö är ett större problem än så.

Utan att se judehatet i Malmö som ett problem med specifika orsaker och mekanismer kommer man aldrig att kunna komma åt det på allvar. Därför blir det märkligt när föreståndaren för Malmös dialogforum igår talade om att spänningar mellan grupper i staden ligger bakom (SvD 28/9).

Men förföljelserna mot Malmös judar orsakas inte av spänningar, utan just av hat mot judar. Det är där problemet ligger, och det måste Malmös styrande inse.

Skriver Benjamin Katzeff Silberstein i SvD:s ledarblogg.

Läs också:
Per Svenssons krönika i Sydsvenskan: Agera mer kraftfullt
DN WEBB-TV med Dilsa Demirbag Sten, Niklas Orrenius och Rakel Chukri: Debatt om bombdådet i Malmö
Två mycket läsvärda artiklar av Niklas Orrenius:
De är offer för judehatet i dagens Malmö
Malmöbon som inte kan röra sig fritt
Och så några av mina tidigare bloggar:
Människorna i Malmö är inte likgiltiga
Dags för malmöiter att ge fanatiker och antisemiter mothugg
Wolodarski om Reepalu

Dags för malmöiter att ge fanatiker och antisemiter mothugg

Niklas Orrenius har idag en mycket tänkvärd artikel i Expressen.
"De är offer för judehatet i dagens Malmö" är rubriken.

Den handlar om läraren Henryk Grunfeld vars elever skanderar "Jävla jude! Jävla jude!" utanför klassrummet. 
Den handlar om judiska lärare som slutat på sina skolor för att de inte stod ut med judehatet. Och som hemlighåller sin religiösa identitet på sin nya arbetsplats för att slippa trakasseras. 
Den handlar om spelarna i den judiska fotbollsklubben som får höra att de är "judejävlar".
Den handlar om pojkar och unga män som inte vågar bära kippa, eller som döljer den under kepsen.

Den handlar också om människor som ser att det fördomsfulla hatet mot judar som grupp och hatet mot muslimer som grupp, har likheter med varandra. Den handlar om Siavosh Derakhti och några av hans vänner som bildade Unga muslimer mot antisemitism. Mer om den föreningen (som förresten bildades av killar på min gamla gymnasieskola Malmö Latinskola) finns här och här.

Mycket angelägen artikel. Djupt beklämmande.

Tänk om alla fantastiska malmöiter samlar ihop sig för att gemensamt motverka antisemitismen; att de bestämmer sig för att ge de fanatiska, hatiska och fördomsfulla malmöiterna mothugg helt enkelt. Står upp för vilka värderingar som gäller i det goda samhället. I vardagen. I verkligheten.

En blogg om Orrenius artikel:
Pophöger
Och så en annan artikel av Niklas Orrenius om antisemitismen i Malmö; denna gång från förra året och då i Sydsvenskan; Malmöbon som inte kan röra sig fritt.