J Forssberg: Pryd vår OS-trupp med regnbågsflaggan

Dagens ledare i Expressen är inte dum.

Hur många ryska hbt-personer ska behöva mördas för att svenska olympier ska våga säga ifrån?

Skriver Johannes Forssberg med anledning av att Putins förföljelse och lagstiftning mot hbt-personer hårdnar allt mer.
Och:

Den svenska idrottsrörelsen håller krampaktigt fast vid sin enda politiska övertygelse: idrott och politik får aldrig blandas samman. Som om rätten att få idrotta kan separeras från rätten att vara en fullvärdig människa.

Som om idrott och politik på länge (någonsin?) varit frikopplade från varandra.

Photos from Russia everyone needs to see
Karin Rebas i Kristianstadsbladet: Rysk förföljelse av homosexuella
MSN nöje om den ryska hbt-filmfestivalen Side-by-Side: Rysk hbt-festival vädjar om hjälp
Torbjörn Jerlerup: HBT-flaggan på svenska OS-kläder?!
Heidi Avellan i Sydsvenskan: Klart att idrott är politik
GP: Alternativ OS-fackla
Ellen Albertsdóttir: Kina - OS-facklan sätter ljuset på mänskliga rättigheter
Ulf Bjereld: Visst hör idrott och politik ihop
svtplay: När idrott och politik går ihop

Att bli en berliner går förhållandevis fort

Så här skriver Lotta Lundberg i Sydsvenskan:

Ich bin ein Berliner. Ja, efter nio år säger jag så.

Det känns inte särskilt märkvärdigt. Kennedy sa det efter fem minuter. Att bli en berliner går alltså inte att jämföra med till exempel Katthammarsvik, där man ska ha bott i minst fem generationer innan man ens får kalla sig gotlänning.

Att bli en berliner går förhållandevis fort.

Jag gör själv inga anspråk på att ha en aning om innehållet i artikeln "Integration när det passar" stämmer.
Men underhållande är den.
Och själv är jag ju en Berliner, oavsett var i världen jag befinner mig.
Här är artikeln.
Och här är en Youtube-länk till JF Kennedys berömda tal. Här finns talet i skrift.

Dags för malmöiter att ge fanatiker och antisemiter mothugg

Niklas Orrenius har idag en mycket tänkvärd artikel i Expressen.
"De är offer för judehatet i dagens Malmö" är rubriken.

Den handlar om läraren Henryk Grunfeld vars elever skanderar "Jävla jude! Jävla jude!" utanför klassrummet. 
Den handlar om judiska lärare som slutat på sina skolor för att de inte stod ut med judehatet. Och som hemlighåller sin religiösa identitet på sin nya arbetsplats för att slippa trakasseras. 
Den handlar om spelarna i den judiska fotbollsklubben som får höra att de är "judejävlar".
Den handlar om pojkar och unga män som inte vågar bära kippa, eller som döljer den under kepsen.

Den handlar också om människor som ser att det fördomsfulla hatet mot judar som grupp och hatet mot muslimer som grupp, har likheter med varandra. Den handlar om Siavosh Derakhti och några av hans vänner som bildade Unga muslimer mot antisemitism. Mer om den föreningen (som förresten bildades av killar på min gamla gymnasieskola Malmö Latinskola) finns här och här.

Mycket angelägen artikel. Djupt beklämmande.

Tänk om alla fantastiska malmöiter samlar ihop sig för att gemensamt motverka antisemitismen; att de bestämmer sig för att ge de fanatiska, hatiska och fördomsfulla malmöiterna mothugg helt enkelt. Står upp för vilka värderingar som gäller i det goda samhället. I vardagen. I verkligheten.

En blogg om Orrenius artikel:
Pophöger
Och så en annan artikel av Niklas Orrenius om antisemitismen i Malmö; denna gång från förra året och då i Sydsvenskan; Malmöbon som inte kan röra sig fritt.

Barn som far illa - tyvärr inte bara historia

I eftermiddags såg jag Pernilla Augusts regidebut Svinalängorna.
En stark film om hur två barns uppväxt präglas och formas av föräldrarnas alkoholism.

Åtta nomineringar har filmen fått till årets Guldbaggegala - nominerad i alla kategorier utom en. Och filmen vann kritikerveckans publikpris vid filmfestivalen i Venedig i höstas.

Flera har sagt mig att Susanna Alakostis bok, som vann Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok för några år sen, är bättre än filmen. Jag har inte läst boken, så det kan jag inte uttala mig om, men filmen går verkligen inte av för hackor. Och rollprestationerna är riktigt, riktigt bra. Inte minst är Tehilla Blad och Junior Blad fantastiska i sina gestaltningar av barnen i filmen.

En grym historia med mycken misär, som jag hört beskrivas som samhällskritisk realhistoria. Om sprickor i folkhemmet. Om missbruk och misshandel. Och i dess kölvatten; sveket mot barnen. Dessvärre går det ju inte att beskriva vuxnas svek mot barn som historia. Föräldrar som missbrukar alkohol och droger finns även idag och även idag lever deras barn oftast i mental, ekonomisk och social misär. Inte heller idag får dessa barn alltid det stöd och den hjälp de behöver av grannar, skola eller samhälle. Så låt denna angelägna och välgjorda film inte bara ses som en berättelse om 1960- och 70-talens Sverige. Låt filmen ge oss en tankeställare kring hur vi kan minska vuxenvärlden tillkortakommanden - hur vi konkret och på ett humant sätt kan hjälpa de barn som idag lever med föräldrars missbruk.

Här går det att lyssna på vad Susanna Alakosti har att berätta om Svinalängorna.

Recenserat har bl a Svenska dagbladet, DN, Expressen och Sydsvenskan gjort.

Tillgänglighet till den politiska debatten

Alla medborgare har rätt till information och nyheter utifrån sina egna förutsättningar. Detta finns reglerat i såväl svenska lagar som i flera av FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna; se till exempel här och här. För att demokratin ska fungera behöver medborgarna vara pålästa och kunniga. Vi behöver kunna göra väl avvägda val baserade på vad vi vet om det svenska samhället och de system som styr vår vardag.

Därför måste den politiska debatten och all samhällsinformation vara tillgänglig för alla. Också för den fjärdedel av Sveriges vuxna befolkning som av olika anledningar har lässvårigheter och behov av lättläst svenska.

Om detta skriver jag tillsammans med andra som värnar tillgängligheten till den politiska debatten i en artikel i dagens Sydsvenska dagbladet.

Ingrid Segerstedt Wiberg - en stark liberal ur tiden

Ingrid Segerstedt Wiberg dog i fredags.

Författare. Debattör. Humanist. Liberal. Folkpartist. Fredskämpe. Sveriges första ledarskribent som var kvinna.

I DN skriver Anders Forsström: "Det finns mycket att säga om Ingrid Segerstedt Wiberg. Ska hon beskrivas med ett enda ord, passar ordet stridbar."
Ingrid Segerstedt Wiberg hade ett starkt engagemang för freds-, flykting- och kvinnofrågor. Hon arbetade rakryggat och målmedvetet hela livet för att motverka rasism och intolerans. 1958-1970 riksdagsledamot för Folkpartiet liberalerna. 1968 - 1973 var hon ordförande i Svenska FN-förbundet. Ledamot av svenska Unicef-kommittén. För att nämna några av otaliga uppdrag.

En föregångare och stark liberal som inspirerat mig. Och som kommer att fortsätta att göra det. Genom sin gärning. För solidaritet. Alltid på de svagas sida. Rakryggad. Orädd.

Andra som bloggat om Ingrid Segerstedt Wiberg: Gunnar Andrén, Anita Brodén, Henrik Alexandersson, Birgitta Ohlsson, Pär Gustafsson, Per Altenberg.

Läs mer: GP, röster om Ingrid i GP, Sydsvenskan, Ingrid Segersteds gymnasium