I eftermiddags såg jag Pernilla Augusts regidebut Svinalängorna.
En stark film om hur två barns uppväxt präglas och formas av föräldrarnas alkoholism.
Åtta nomineringar har filmen fått till årets Guldbaggegala - nominerad i alla kategorier utom en. Och filmen vann kritikerveckans publikpris vid filmfestivalen i Venedig i höstas.
Flera har sagt mig att Susanna Alakostis bok, som vann Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok för några år sen, är bättre än filmen. Jag har inte läst boken, så det kan jag inte uttala mig om, men filmen går verkligen inte av för hackor. Och rollprestationerna är riktigt, riktigt bra. Inte minst är Tehilla Blad och Junior Blad fantastiska i sina gestaltningar av barnen i filmen.
En grym historia med mycken misär, som jag hört beskrivas som samhällskritisk realhistoria. Om sprickor i folkhemmet. Om missbruk och misshandel. Och i dess kölvatten; sveket mot barnen. Dessvärre går det ju inte att beskriva vuxnas svek mot barn som historia. Föräldrar som missbrukar alkohol och droger finns även idag och även idag lever deras barn oftast i mental, ekonomisk och social misär. Inte heller idag får dessa barn alltid det stöd och den hjälp de behöver av grannar, skola eller samhälle. Så låt denna angelägna och välgjorda film inte bara ses som en berättelse om 1960- och 70-talens Sverige. Låt filmen ge oss en tankeställare kring hur vi kan minska vuxenvärlden tillkortakommanden - hur vi konkret och på ett humant sätt kan hjälpa de barn som idag lever med föräldrars missbruk.
Här går det att lyssna på vad Susanna Alakosti har att berätta om Svinalängorna.
Recenserat har bl a Svenska dagbladet, DN, Expressen och Sydsvenskan gjort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag har läst boken och tyckte den var väldigt bra. Tyvärr är min lärarerfarenhet att samhället fortfarande står handfallet inför barn som växer upp i hem med missbruksproblematik. Det tar allt för länge innan barnen tas om hand och det krävs allt för litet för att de ska hamna där igen. Barn är faktiskt ingen rättighet utan en skyldighet för vuxenvärlden.
Jag har inte sett filmen, men köpte och läste boken. Oerhört stark och bra. Kändes väldigt realistisk som den beskrev situationen för många barn för några decennier sedan.
Ngn beskrev filmen som en Svinalängorna del 2. Alltså med samma personer men i ett ngt senare och annorlunda perspektiv. Vilket inte betyder att den därför inte skulle vara bra den också.
Helena; Ja, det är ledsamt att vi inte kommit längre när det gäller att "fånga upp" de barn som behöver hjälp. Då menar jag både att se dem, se dem i tid och att sen hitta bra sätt att stötta dem.
Lars-Erick; filmen hade ett nutidsperspektiv på det viset att den både visade Leena som vuxen och som barn. Och mycket var tidstypiskt för 60- och 70-talet. Men tyvärr är barns utsatthet inte så värst mycket mindre idag. Och alltför många gånger brister även idag vuxen världen när det gäller att stötta barn till missbrukande föräldrar.
Det är mer hög tid att vi, 2011, ger alla ungar rätten till en trygg uppväxt..
Att vi ger Barn och elevombudsmannen de verktyg han behöver, att varenda unge får rätt att berätta vad de anser i vårdnadsutredningar utan att vara livrädd för att någon av föräldrarna ska kunna få reda på vad de egentligen berättat men att deras åsikter och funderingar ska få tas till vara.. Varför får inte ungarna egna juridiska ombud så att BARNETS önskemål och vilja tas till vara?
Jag är så trött på att våra, allas ungar inte har den rätten och min frustration växer ju mer jag få veta..
Tack för att du hela tiden kämpar för dom..
Är det kanske dags för ett BARNUPPROR!?
Kram/Maria
Skicka en kommentar