Visar inlägg med etikett islamofobi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett islamofobi. Visa alla inlägg

onsdag 9 november 2011

Kristallnatten

Ikväll har jag haft den stora äran att hålla ett anförande vid högtidsstunden till minne av Kristallnattens offer, 9 november 1938.
Svenska Kommittén Mot Antisemitism (SKMA) arrangerade i samarbete med Judiska församlingen i Stockholm och Föreningen Förintelsens överlevande. Vi var i Stockholms Stora Synagoga.

Nedan följer en längre version av talet som jag höll.

.......................................................................................
Förtryck, förödelse och fasa

Kära vänner

Det är en stor ära för mig att vara här med er ikväll.
För att tillsammans minnas de fasor som drabbade judarna under Novemberpogromen.
Den så kallade Kristallnatten.
Natten mellan 9 och 10 november 1938.

Vi behöver minnas - för att mota fördomar, förtryck, förödelse och fasa i grind.
Minnas - för att hedra de döda så att de aldrig må glömmas.
Minnas - för att värna demokratin.

Våldsaktionerna mot judarna i november 1938
- som började redan den sjunde november och pågick till den 13:e.

Kristallnatten, då
- Judiska butiker vandaliserades
- Glaset i skyltfönstren krossades och blev till splitter
- Synagogor sattes i brand
- Judar fördes till koncentrationsläger
- Natten då judar mördades

En nazistisk generalrepetition inför Förintelsen.

Men våldet och det krossade glaset var naturligtvis inget som plötsligt dök upp ur tomma intet.

Fasan under Novemberpogromen föregicks av flera års förtryck.
..............................................

Nej, Kristallnatten skedde inte i ett vakuum.

Händelserna den natten skedde i ett samhälle där det öppna judehatet först mött protester - men där nazisterna steg för steg metodiskt skapat en acceptans för den öppna antisemitismen.

Adolf Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933.
Genom demokratiska val, ska vi komma ihåg.
En demokratisk valprocess garanterar inte demokratiska värderingar.

Omgående började judarna att utsättas för snabbt växande diskriminering och brutala förföljelser.

Under 1930-talet segregerades de tyska judarna successivt från den övriga befolkningen.

Den 1 april 1933 utlystes en landsomfattande bojkott av judiska företag. Uniformerade nazister stod utanför judisk-ägda butiker och företag, och hindrade kunder från att komma in.
Samtidigt spreds fördömande propaganda mot att göra affärer med judar.
Denna bojkott var den första landsomfattande aktionen som nazisterna riktade mot judarna.
Den gjorde antisemitism tillåten och klargjorde att anti-judiska aktiviteter stöddes av regeringen.

Den utgjorde också starten för ariseringspolitiken i Nazityskland.
Judar utestängdes från arbetsmarknaden och det ekonomiska livet.
Judiska företag och affärsrörelser beslagtogs och drevs vidare av icke-judar. Successivt förbjöds judarna att arbeta inom olika yrkesområden och fråntogs alla möjligheter att försörja sig.

Den 7 april 1933 infördes den första anti-judiska förordningen.
”Lagen om återställande av professionell civilservice”.
Enligt den så kallade ”ariska klausulen” kunde judar avskedas från statliga och offentliga tjänster utan anledning.
Ganska snart förde lagen med sig att de tyska judar förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, som advokater, läkare, tandläkare, lärare och redaktörer.
Judarna utestängdes också från allmänna organisationer och föreningar.

Den 25 april 1933 kom en lag som begränsade judars möjligheter till högre utbildning. Judar fick utgöra högst 1,5 procent av alla gymnasie- och universitetsstuderande i Tyskland.

Och 1935 instiftades de antisemitiska Nürnberg-lagarna. Två lagar som juridiskt och socialt skiljde judar från icke-judar i Tyskland.

Den första av Nürnberglagarna – Riksmedborgarlagen
– gjorde att judarna förlorade sina tyska medborgarskap.

Den andra av Nürnberglagarna – Lag för skydd av det tyska blodet och den tyska äran
– förbjöd t ex äktenskap och sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar.

De båda lagarna flera tillägg som förtydligade hur de skulle användas.
Och som förklarade vem som var jude.
Enligt tilläggen hade judar inte längre rösträtt och kunde inte ha offentliga ämbeten eller vara statstjänstemän.

Gradvis utestängdes judarna från alla delar av det tyska samhället.

............................................
Den nazityska anti-judiska politiken under 1930-talet syftade främst till att göra Tyskland judefritt. Förföljelserna och diskrimineringen skulle tvinga judarna att lämna landet.

Men när den judiska flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet, skärptes flyktingpolitiken gentemot judar i de flesta länder i Europa. De europeiska länderna stängde i stort sett sina gränser för judar.

Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränserna.
Men det var förstås svårt för gränspolisen att veta vilka som var judar.
I början av hösten 1938 framförde Sverige och Schweiz önskemål om att de tyska judarna skulle få särskilda pass.
Det ledde till att den tyska regeringen införde de så kallade J-passen.
Den 5 oktober 1938 blev alla judiska pass ogiltiga och skulle lämnas in till polisen.
Judarna fick sen ansöka om nya pass, som stämplades med ett rött "J" på första sidan.

Samtliga passkontroller i Sverige informeras i ett hemligt cirkulär i slutet av oktober om att innehavare av J-stämplat pass är att betrakta som emigranter, det vill säga de hade inte för avsikt att återvända till hemlandet. Därmed ska de avvisas vid gränsen om de inte kan uppvisa giltigt uppehållstillstånd som utfärdats före inresan.

Kära vänner

Att bränna oönskade böcker var en av de åtgärder som naziregimen använde för att bestämma över människors tankar och åsikter, och begränsa yttrandefriheten.

Den 10 maj 1933 brände nazisterna tusentals böcker som var skrivna av judar och av politiska motståndare.
Offentliga bokbål bland annat utanför operan i Berlin.

Vid slutet av 1934 hade över 5.000 boktitlar förbjudits i Tyskland.
Bland annat böcker av Heinrich Heine, en av Tysklands främsta författare, som redan hundra år tidigare skrivit:

Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor.

Hur sorgligt sannspådd han blev.

Steg för steg under 1930-talet:
* Ett tydligt hatbudskap – judar som skadedjur.
* Uppmaningen: Köp inte hos judar.
* Insamling av judarnas smycken och silver till myndigheterna.
* Tillägg av nya förnamn. Israel för männen. Sara för kvinnorna.
* Nyfödda barn som bara fick döpas enligt en särskild namnlista som nazisterna tagit fram.
Namn med biblisk eller judisk anknytning – så att ”rasen” tydligt skulle framgå.
* Yrkesförbud.
* Spärrande av bankmedel.
* Barn som inte längre fick gå och simma.
* Barn som inte längre fick gå på bio.
* Barn som inte längre fick cykla.
* I november 1938 förbjöds alla judiska barn att gå i tyska skolor och blev helt hänvisade till judiska inrättningar. (Och så småningom, hösten 1941, förbjöds även alla judiska skolor)

Judarna berövades undan för undan alla sina mänskliga rättigheter.

Nej, Kristallnatten skedde inte utan varningstecken.
Inte i ett vakuum.
De organiserade judeförföljelserna i Nazityskland började redan 1933, omedelbart efter Hitlers makttillträde.

Nazisterna tog ett steg i taget.
Mot slutet av 1930-talet utsattes judarna alltmer för rena våldsaktioner.


Fördomar tilläts, och uppmuntrades att blomma ut.
Diskriminering och förtryck upphöjdes till lag.
Våld och judehat understöddes och utfördes av staten.
Med metodisk noggrannhet.

Vi vet att nazisternas systematik slutade med en människovidrig fabriksmässig utrotning.
.........................................

Den landsomfattande Novemberpogromen med massarresteringar av judar hade planlagts noga. Koncentrationslägren hade förberetts för att ta emot ett stort antal fångar. Redan 1933 upprättades det första koncentrationslägret Dachau.

Pogromen genomfördes av lokala parti- och SA-organisationer över hela landet.
Polis och brandkår beordrades att inte ingripa, så länge inte tysk egendom hotades. Tysk egendom lika med icke-judisk egendom.


Natten mellan den 9 och 10 november 1938
- brändes och förstördes över 1.400 synagogor och bönehus.
- 7.500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades
- judiska bostäder vandaliserades
- judar misshandlades, kastades ut genom fönster, sköts, slogs ihjäl och höggs till döds med knivar
- många begick självmord i desperation
- 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren där de utsattes för en brutal behandling av SS
- 400 judar mördades under natten
- tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt, beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1.500 människor


De materiella skadorna uppgick till enorma summor.
Nazi-regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.
De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.

Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller Rikskristallnatten.

Novemberpogromen visade att nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna.
Och att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.

Kristallnatten var ett steg på vägen mot Förintelsens fasor.

En förödelse långt bortom den materiella.
Ett mörker i sinnet, ett mänskligt förfall, hos vandaler och bödlar.
En mänsklig själslig förödelse – för offren som förnedrades.
Men en djup själslig förödelse också för alla dem som stod vid sidan och inte agerade till försvar.
............................................

Nazisternas och Hitlers makttillträde var början till det outsägligt grymma slutet för 6 miljoner judar av vilka 1,5 miljoner var barn.

Kristallnatten var ett steg på vägen.

Kristallnatten inledde ett nytt kapitel i Tysklands historia.
Den tyska staten ingrep inte mot våldsverkarna och den gjorde ingen ansats att skydda den judiska gruppen.

Kristallnatten som förebådade Förintelsen är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller diskussionen om alla människors lika värde vid liv.

Denna grundläggande värdering som ständigt måste försvaras.
I de stora sammanhangen.
Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att stå upp för tolerans och människovärde i vardagen.

Att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
I Sverige och i världen.

Därför behöver vi minnas.
Och påminnas.

Det var på vår kontinent, i våra grannländer, som förtrycket, förödelsen och fasorna ägde rum, år efter år.
Visst visste världen vad som hände, men många valde att titta bort – också här i vårt land.

Fasa och förödelse över Europa.
Med någras aktiva agerande.
Med någras samtycke.
Med någras likgiltighet.
Med de mångas tystnad.

Kristallnatten.
En fasans natt.
Som förebådade Förintelsen.
Den yttersta konsekvensen av en mörkrets ideologi.
En ideologi vars mål var det totala utplånandet av det judiska folket.
Och som nästan lyckades.
Sex miljoner europeiska judar - män, kvinnor och barn.
...........................................

Att som ikväll högtidlighålla minnet av Kristallnattens offer är viktigare än någonsin, när antisemitiska yttringar åter blossar upp i vårt land.

När den judiska fristaden Israel ifrågasätts och av vissa inte ges rätten att existera.

Det är ofattbart att antisemitismen inte dog 1945.
Men fördomar och intolerans är seglivade företeelser.
Och intoleransen jäser.

Inte heller Sverige är förskonat.
Antisemitismen lever här också.
Fortfarande.

Folkmordet på Europas judar relativiseras.
Försök görs att transformera offer till gärningsmän.
Att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel.

Vid förra valet valdes ett parti – Sverigedemokraterna - med rötter i den organiserade rasismen in i Sveriges Riksdag.

I Forum för Levande Historias undersökning av svenska gymnasisters attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare finns en kärna av omkring 20 procent av de unga som uttrycker tydligt intoleranta attityder.

En elev av fem har en negativ inställning till en person bara för att han eller hon är jude.

Kära vänner

Malmö är den ort i Sverige där judar allra mest är utsatta för trakasserier, där judar inte kan bära Davidsstjärnan eller kippa offentligt utan att utsättas för kränkningar, hot, våld och trakasserier.

Jag är född och uppvuxen i Malmö.
Med många av mina finaste och roligast minnen från barn- och ungdomsåren där.
Med barn och andra familjemedlemmar som bor i Malmö.
Med en del av mitt hjärta för alltid kvar i det underbara landskapet Skåne.
Dit jag så gärna återvänder så ofta tillfälle ges.

Likväl.
Det är något märkligt där med värderingarna och den utbredda främlingsfientligheten.
Något kusligt.
Som lurar under ytan mer i Skåne än i de flesta andra delar av vårt land, verkar det som.
Och som där - mellan varven - märks mer än annars.
I valresultat.
Vid tennisturneringar.
Vid skändande av judiska begravningsplatsen i Malmö.

En stad där en 85-årig judisk butiksinnehavare nästan misshandlades till döds av ett ungdomsgäng.
Där tonårsgäng attackerar judiska pojkar på väg till församlingen.
En stad där lärare vittnat om att de inte vågar berätta om sitt judiska ursprung.

Där det ledande kommunalrådet gör judarna medansvariga för antisemitiska yttringar. Som säger att det inte har förekommit några attacker mot judar, och om judar i staden vill flytta till Israel, så är det ingen angelägenhet för Malmö.

En högsta ansvarig kommunpolitiker som ger legitimitet till idén om kollektivt skuldbeläggande utifrån etnisk härkomst och religiös tillhörighet.

Som skuldbelägga även dem, som attackerades på en israelvänlig fredsdemonstration i Malmö, och säger att det var ”olyckligt” att israeliska flaggor fanns synliga.

Vi kanske har ett gyllene tillfälle att kraftsamla för att metodiskt och långsiktigt ta itu med den antisemitism, rasism och främlingsfientlighet som så tydligt kommit i dagern.

Och krafttag behövs sannerligen inte enbart i Skåne.
Rasism och antisemitism sticker tyvärr upp sina fula trynen på fler ställen.
........................................................

Att antisemitiska illdåd och våldshandlingar mot judar idag är ett inslag i vår vardag utgör ett hot mot demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Och kan inte på något sätt accepteras.

Alla som värnar demokratin måste oroas över antisemitismen.
Den är ett hot mot oss alla.

I en tid av ökad öppen antisemitism är det viktigare än någonsin att vi samlas, minns och manifesterar vår enighet mot dessa mörka krafter.

Vi kan alla hjälpas åt att synliggöra att vi är många med olika religioner och med olika etnisk bakgrund som aldrig kan acceptera antisemitism.

Kära vänner

Islamofobi är inte muslimernas problem.
Homofobi är inte de homosexuellas problem.
Antiziganism är inte romernas problem.

Och antisemitism inte är judarnas problem.

Alla demokrater äger dessa problem tillsammans.
Och vi måste lösa dem.
Tillsammans.
Det är vårt gemensamma ansvar.
Att värna de mänskliga rättigheterna är aldrig någon annans bord.
Att bekämpa fördomar, att motverka antisemitism och annan rasism, att stå upp mot förtryck – det har alla ett ansvar för.

73 år har gått sedan Kristallnatten förmörkade Europa den 9:e november 1938.
Men ikväll ska vi inte bara minnas förtryck, förödelse och fasa.

Vi måste minnas människorna bakom lidandena.
Vi måste tillåta oss att känna hopp om framtiden.

Europas judar är inte utrotade.

Vi känner alla ordspråket som säger;
Den människa som vi minns är inte död – hon lever så länge som hon bevaras i någons minne.

När vi minns människorna som mördades under Kristallnatten.
När vi minns Förintelsens offer.
Då är de inte döda.
De är en del av vår historia.
De lever i våra minnen.
De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck.

onsdag 3 augusti 2011

En intervju med Henrik Bachner om antisemitism

Tidigare i år publicerade Frisinnad Tidskrift en artikel där jag intervjuar Henrik Bachner. Henrik är idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism.
Här är hans hemsida.

Den som vill stödja arbetet mot antisemitism och rasism kan göra det genom
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se

Här är länkar till några andra artiklar; av och om Henrik Bachner och hans arbete.
Hatet i repris
Farligt historiska eko
Uråldriga myter om judar lever kvar
Antisemiternas taktik
Reepalu-affär väcker frågor
Salomon Schulman i Sydsvenska dagbladet om boken "Judefrågan"
Nils Schwartz i Expressen om boken "Judefrågan"
Guillou är förblindad av sin egen ilska
Ta avstånd från antisemitismen

Här är länken till intervjun i Frisinnad Tidskrift och nedan följer texten för den som vill läsa den direkt:

.................................................................................
De mest centrala antisemitiska föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism, säger Henrik Bachner, idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism, som här intervjuas av Agneta Berliner, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet. Båda ingår i arbetsutskottet för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Henrik Bachner är styrelseledamot i Per Ahlmarkstiftelsen.

Antisemitism i vår tid
Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna. En studie som Forum för levande historia publicerade förra året indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.

Kan det anses vetenskapligt belagt att antisemitismen har tilltagit både i Sverige och i övriga Europa?
- Utvecklingen ser olika ut i olika länder i Europa. Det är belagt att antalet incidenter och hatbrott riktade mot judar under 00-talet ökat i vissa länder, däribland Storbritannien och Frankrike. I Sverige har vi inte sett en sådan utveckling. Undantaget är 2009 då antalet anmälda hatbrott mot judar ökade kraftigt. Det finns också attitydundersökningar som indikerar att inställningen till judar blivit mer negativ i ett antal länder, till exempel Pew-centrets studie från 2008. Den mest markanta förstärkningen av antijudiska attityder hade enligt den undersökningen ägt rum i Spanien. Den tyska studie du nämner visar att antisemitiska föreställningar är relativt utbredda i flera EU-länder. Men den pekar också på skillnader: av de undersökta länderna är antisemitismen är mest utbredd i Polen och Ungern, de lägsta nivåerna uppmättes i Holland och Storbritannien.

En rad kvalitativa studier pekar på att antisemitiska föreställningar och argument på ett tydligare sätt förekommer i medier och debatt i delar av Europa. Det tycks inom vissa opinioner finnas en ökad attraktion och acceptans för vissa stereotypa och mytologiska bilder. Bland annat cirkulerar åter på ett mer märkbart sätt, även inom delar av den politiska mittfåran, föreställningar om en oerhörd judisk makt som styr amerikansk politik eller manipulerar medier i Europa. Även den sekundära antisemitismen, som utvecklas som en reaktion på Förintelsens konsekvenser, gör ett allt tydligare avtryck. Detta är en aversion som hämtar näring ur skuldproblematik och irritation över Förintelsens fortsatta centralitet i den politiska kulturen. Den tar sig bland annat uttryck i en strävan att relativisera folkmordet på Europas judar och i försök att transformera offer till gärningsmän, att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel. Dessa tendenser kan även iakttas i svensk debatt. Sammantaget kan man således säga att antisemitiska diskurser gjort ett tydligare avtryck delar av Europa under 00-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.

Är det just antisemitismen som blivit mer märkbar eller har rasismen överlag ökat?
- Vi har sedan flera år sett en tilltagande xenofob strömning i delar av Europa. Den riktar sig mot en rad olika grupper. En primär måltavla för många högerpopulistiska partier är vissa invandrargrupper och särskilt muslimer. Men det finns också specifika rasismer som drabbar till exempel romer eller afrikaner och asiater, oavsett deras religion. Bilden skiljer sig delvis från land till land. Antisemitismens reaktivering torde delvis hänga samman med detta klimatskifte. Men det är viktigt att se, att även om olika gruppfördomar har mycket som förenar, inte minst vad gäller deras funktioner, bär de samtidigt på specifika och särskiljande drag och återfinns ibland i delvis olika opinioner.

Hur vill du definiera begreppet antisemitism?
- Enkelt uttryckt är antisemitism fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar om en historiskt och kulturellt rotad och vidareförmedlad föreställningsvärld, men också om en av denna idétradition skapad känslomässig distansering. Antisemitism kan inbegripa allt ifrån ganska milda fördomar till ett intensivt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visat kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Och var kommer själva termen ifrån? Det är ju snarast en nonsensterm eftersom det ju inte finns någon semitism att vara ”anti” i förhållande till.
- Termen myntades av den tyske publicisten och antijudiske agitatorn Wilhelm Marr på 1870-talet. Han tillhörde den politiska judefientliga rörelse som då växte fram. För denna var det viktigt att markera avstånd till den äldre kristna judefientligheten. Den moderna antisemitismen angrep judarna med framför allt nationalistiska och rasistiska argument och sökte klä det sekulära judehatet i en vetenskapligt klingande terminologi. Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper och rasliga klassificeringar. Den dåtida rasforskningen lanserade idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått nedbrytande och hotfulla verksamhet. Ordet antisemitism är dock sedan länge vedertaget som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder termen är det dock viktigt att vara medveten om att den är missledande.

Vilka är de starkaste eller mest återkommande fördomarna och stereotyperna som gäller judar?
- Fortfarande spelar både ursprungligen kristna föreställningar och den moderna antisemitismens stereotyper och myter stor roll. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord har lagt grunden till en rad demoniserande bilder som så småningom försetts med sekulära rationaliseringar. Andra föreställningar härrör ur konstruktionen av judendomen som kristendomens motsats, till exempel påståenden om en specifik judisk hämndlystnad, ofta kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”, vilka ibland dyker upp i debatten om Israel.

Men de mest centrala föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ av bilder som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism. Den utgör för vissa grupper inte bara en fördom utan också en alternativ förklaring till historiska och samtida skeenden på såväl global som nationell nivå.

Beskriv hur antisemitismen yttrar sig idag, i Sverige och i andra länder i världen.
- Antisemitism kommer till uttryck i olika sammanhang och på olika sätt. Den utgör en viktig ideologisk komponent inom högerextremism och radikal islamism. Inom delar av den extrema vänstern återfinns antisemitiska former av antisionism samtidigt som myter om judiska sammansvärjningar florerar i olika konspiracistiska miljöer, som till exempel den s k sanningsrörelsen som ifrågasätter den etablerade förklaringen till terrorattackerna mot USA den 11/9 2001. Men antijudiska föreställningar och attityder förekommer även i medier och debatt inom den bredare politiska mittfåran. Attitydundersökningar pekar på att negativa uppfattningar mot judar är mest utbredda i högerradikala opinioner. Enligt vissa studier är de också relativt utbredda i muslimska grupper.

Men bilden skiljer sig också delvis mellan länder. I delar av Central- och Östeuropa fortlever på ett tydligare sätt än i Västeuropa en folklig, nationalistisk och kristet färgad antisemitism. Där är också associationen mellan judar och kommunism ett viktigare tema i den antijudiska agitationen än i väst. I Ungern har det högerradikala partiet Jobbik vunnit framgångar med en politik som förenar en hårdför nationalism med antisemitism och antiziganism.

I arabvärlden och i andra muslimska länder som Iran och Pakistan är situationen annorlunda än i väst i den meningen att antisemitismen är rumsren och inte sällan statssanktionerad. Den propageras av regimer – Iran är det mest extrema exemplet – och ledande medier, men också av islamistiska rörelser. Denna utveckling har globala effekter. Föreställningar och mytbildningar som Europa under 1800- och 1900-talet exporterade till Mellanöstern – där de sammanlänkades med en redan existerande tradition av förakt och fientlighet mot judar och kom att exploateras i konflikten med sionismen och Israel – slungas nu tillbaka till bidrar till att reaktivera antijudiska tendenser i västvärlden.

Har Du några kommentarer till hur nutida judefientlighet behandlas i debatten i Sverige och av svensk media?
- Även om det finns flera exempel på kunniga skribenter och politiker så präglas förhållningssättet till antisemitism på många håll av ignorans, politisering och ideologiska blockeringar. Kunskaperna om den globala och europeiska utvecklingen är magra, antijudiska bilder och argument känns ofta inte igen, och inte sällan möts de av förnekelse eller bagatellisering. För delar av vänstern blir det särskilt problematiskt när antijudiska inslag dyker upp i debatten om Israel. Inte sällan avfärdas i dessa opinioner kritik mot antijudiska uttryck med påståendet att ”så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism”. Att detta påstående inte är sant torde vara uppenbart för de flesta, men det har blivit ett bekvämt sätt att slippa konfrontera frågan om antisemitism. Men förståelsen för antisemitismen försvåras även av att begreppet intimt associeras med nazismen och Förintelsen – de mest extrema yttringarna av judehat tycks ibland utgöra kriteriet för vad som uppfattats som antisemitism.

Ibland sägs i debatten att judefientligheten primärt är historia och att den har ersatts av islamofobi. Vad säger forskningen om detta?
- För dessa påståenden finns inget stöd i forskningen. De tycks i första hand styras av en politisk agenda. Påståendena utgör ett problem i så måtto att de skapar en felaktig bild och bidrar till att såväl antisemitism som andra former av rasism förtigs eller förminskas. Islamofobin utgör ett reellt och allvarlig problem, men den existerar parallellt med andra former av gruppfientlighet.

Kritik mot staten Israel är givetvis inte i sig själv antisemitism. Men Israel får ibland vara måltavla för judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan också bli en förevändning för att ge uttryck för antisemitism. Kan du reda ut begreppen och ge oss några exempel.
- Självfallet är kritik av Israels politik inte antisemitism. Denna kritik är naturligtvis lika legitim som kritik mot varje annan stats politik. Enligt min personliga uppfattning är den därtill inte sällan befogad. Men samtidigt bör noteras att debatten om Israel och Mellanösternkonflikten även utgör en viktig kontext för samtida antisemitiska diskurser. Gränsen mellan kritik och fördomar överträds när antijudiska motiv förs in i en politisk debatt. Detta sker till exempel när anklagelser om Kristusmord, föreställningar om ”gammatestamentlig” hämndlystnad eller moderniserade blodsanklagelser vävs in i kritiken mot Israel. Och det sker när Israel likställs med Nazityskland, framställs som huvudorsak till flertalet stora världsproblem eller konflikter – eller när judar i andra länder hålls ansvariga för Israels agerande.

Viktigt i sammanhanget är att se att Israels agerande inte orsakar antisemitism, däremot kan Mellanösternkonflikten aktivera redan existerande antisemitiska föreställningar eller tjäna som förevändning för att lufta fientlighet mot judar. Att Israel på något sätt skulle orsaka antisemitism är ett återkommande påstående. Det är oroande. Om någon skulle hävda att den rasism mörkhyade människor möter i Europa ingenting har att göra med ett historiskt arv av rastänkande utan beror på den politik som förs av Nigerias eller Zimbabwes regeringar – eller att fördomar och diskriminering av araber i europeiska länder måste förstås som en form av protest mot Marockos ockupation av Västra Sahara, då skulle de flesta ganska enkelt inse att förklaringen inte bara är felaktig, utan även utgör ett försök att rationalisera hatet och skuldbelägga offren. Men när samma sak sägs om antisemitismen, det vill säga att denna orsakas av Israels politik, då finns en ganska utbredd beredskap att acceptera denna argumentation. Att utpekandet av judars beteende som orsak till antisemitismen sedan århundraden utgör ett återkommande inslag i antijudisk argumentation förefaller i dessa fall inte vara något som bekymrar.

Antisemitismen är förmodligen den fördom som det forskats allra mest om. Och Förintelsen är det folkmord som är mest dokumenterat. Men det tycks inte som vi dragit tillräcklig lärdom av all denna kunskap. Hur kan vi på bättre sätt än hittills använda den evidens som finns, för att förebygga och motverka antisemitism och rasism?
- Det är en ingen lätt fråga. Bättre kunskaper om rasismens och antisemitismens historia och förödande konsekvenser är viktigt, men av detta följer inte nödvändigtvis större motståndskraft mot fördomar och grupphat. Men jag har svårt att se någon annan väg än en intensifierad upplysning och utbildning. Den erfarenhet som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har av utbildningssatsningar riktade till lärare och elever är god. SKMA har tillsammans med Forum för levande historia nyligen även givit ut ett studiematerial om antisemitism och andra fördomar riktat till högstadie- och gymnasieelever. Rätt använt kan det bli ett effektivt redskap i skolundervisningen. Men även rättsväsendet, journalister och opinionsbildare behöver lära sig mer. Av central betydelse är också att politiker bildar sig på området och tydligare och mer konsekvent än hittills markerar mot antisemitiska, islamofoba och rasistiska yttringar i samhället.
..............................................................................................................

Henrik Bachners doktorsavhandling ”Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945” utkom som pocket på Natur och Kultur 2004. Hans senaste bok är ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige, som gavs ut på Atlantis 2009.

...............................................................................................................

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Tycker du att kampen mot antisemitism är viktig? Anser du att det är viktigt att lärare och skolelever får gedigna kunskaper om judefientlighet, rasism, nazism och Förintelsen? I så fall kan du stödja SKMA:s verksamhet. Som stödmedlem får du SKMA:s nyhetsbrev och information om organisationens aktiviteter. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se