Visar inlägg med etikett Svenska Kommittén mot antisemitism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Svenska Kommittén mot antisemitism. Visa alla inlägg
lördag 8 november 2014
ELSA-priset 2014 till Bilan Osman
Bilan Osman är årets mottagare av ELSA-priset.
Utmärkelsen delas ut av SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, i samband med högtidsstunden till minnet av Novemberpogromen (”Kristallnatten”) den 9 november 1938.
Mycket av den antisemitism och främlingsfientlighet som finns idag sprids via nätet. SKMA har därför instiftat en årlig utmärkelse för enskilda personer eller grupper som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra typer av fördomar.
Utmärkelsen ska företrädesvis gå till personer under 30 år. Vägledande är att de belönade initiativen når unga människor och på något sätt gör skillnad och skapar debatt.
Bilan Osman är journalist och utbildare på stiftelsen Expo, samt krönikör i Expressen. Bilan medverkar även som skribent på sajten ”Inte rasist, men…”.
Här finns Bilans blogg.
Tidigare ELSA-pristagare är:
2013: Jonathan Leman, journalist, föreläsare samt utbildare på stiftelsen Expo. Läs en intervju med Jonathan här.
2012: Siavosh Derahkti, grundare av Unga mot Antisemitism & Främlingsfientlighet (tidigare Unga muslimer mot antisemitism). Läs en intervju med Siavosh här.
lördag 18 augusti 2012
Människor i Malmö är inte likgiltiga
”Den verkliga tragedin består inte i onda människors handlingar, utan i goda människors likgiltighet.”Klokt talat av Dr Martin Luther King.
Jag är glad att så många människor i Malmö inte är likgiltiga utan genom en kippavandring idag protesterar mot den antisemitism som finns i staden. Talar vid den avslutande manifestationen (vid Möllevångstorget) gör EU-minister Birgitta Ohlsson, Willy Silberstein (ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA) och Luciano Astudillo (ledamot i Socialdemokraternas partistyrelse). Samtidigt sker Stockholms första kippavandring i solidaritet med Malmös judar.
Birgitta skriver klokt om detta i en artikel i gårdagens Sydsvenska dagbladet. Ur artikeln:
"...Undersökningar visar att trots att toleransen ökar i Sverige, har antisemitiska åsikter inte minskat i samma omfattning. Synagogor, judiska skolor och institutioner behöver ökat skydd. Regeringen har därför satsat 4 miljoner kronor för att öka säkerheten för den judiska minoriteten.
Men det finns också en annan berättelse om Malmö. En berättelse om toleransens, solidaritetens och öppenhetens stad.
Toleransens Malmö där en judisk församling etablerades redan 1871, bara ett år efter att lagen avskaffats som förbjöd judar att bosätta sig utanför Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona.
Öppenhetens Malmö som stolt välkomnat flyktingar från hela världen.
Solidaritetens Malmö som 1945 tog emot 30 000 överlevande från nazisternas koncentrationsläger. Människor som sett helvetet möttes av Malmöbor som öppnade upp sina hem och arbetade för Röda Korset.
När en ny våg av antisemitism nådde Polen i slutet av 1960-talet och landets judar gjordes stats-lösa kom många till Malmö.
I morgon kan vi tillsammans visa detta Malmö igen! För berättelsen om Malmö skrivs av Malmöborna själva genom aktiv handling..."
Se även mina tidigare bloggar:
Dags för malmöiter att ge fanatiker och antisemiter mothugg
Wolodarski om Reepalu
Kristallnatten
Och några artiklar om kippavandringen:
Expressen Kippavandring längst Malmös gataor är igång
Sofia Nerbrand i Kvällsposten: Gå med i kippavandring!
söndag 29 april 2012
Wolodarski om Reepalu
Under de senaste 20 åren har socialdemokraten Ilmar Reepalu varit Malmös ledande politiker. Det kan rimligen inte vara någon nyhet för honom att staden i vilken han verkar har allvarliga problem med hatbrott, som bland annat riktar sig mot den judiska gruppen.Så skriver Peter Wolodarski i sin söndagskrönika i dagens DN.
Man skulle ha kunnat förvänta sig att Reepalu, under sina år vid makten, vinnlagt sig om att dämpa motsättningar och bekämpa hat, oavsett var det visar sig. Men Reeplau har i stället blivit en splittrande kraft som bidragit till ökad spänning.
De ”olyckliga” uttalandena har varit så många på senare år att de inte längre kan bortförklaras som felsägningar eller vantolkningar.
Och jag håller helt med.
Det finns några debattörer som menar att det är felaktigt att kalla Ilmar Reepalu antisemit.
Att det han står för inte är antisemitism. Och om Reepalus uttalanden trots allt är antisemitiska, så menar dessa debattörer att han själv ändå inte är antisemit.
Men jag förstår faktiskt inte varför de landar i den slutsatsen.
Om någon upprepat uttalar antisemitiska eller andra rasistiska åsikter, då måste slutsatsen så småningom dras att personen inte bara råkar säga fel gång på gång på gång på gång, utan att uttalandena faktiskt speglar personens åsikter.
För mig framstår det som märkligt att diskutera en situation där det finns antisemitism utan antisemiter. Och en islamofobi utan islamofober. Homofobi utan homofober. Antiziganism utan människor som har fördomar mot och ser fientligt på romer.
Nej, rasistiska strömningar och tendenser i samhället uppstår inte ur tomma intet.
Det är alltid enskilda människor som står för de åsikter som formar de fördomsfulla mönstren.
Och dessa människor behöver göras ansvariga för sina åsikter. Inte minst om man är en ledande politisk företrädare. Hur ska vi någonsin annars få bukt med rasism, främlingsfientlighet och fördomar? Som Thomas Lunderquist skrev i Sydsvenskan i veckan under rubriken Återfallsförolämpare:
Att på det här viset relativisera, bagatellisera och dikta ihop konspirationer är inte längre att fiska i grumliga vatten. Nej, Reepalu omfattar och reproducerar antisemitiska myter. Bara genom att erkänna det kan man begripa Reepalus hårresande och outtröttliga uttalanden – gång på gång, år efter år. Eller vad krävs egentligen för att ta a-ordet i sin mun? Går gränsen vid hatbrott och vid nynazistiska ritualer och symboler?
Här är en länk till en av mina tidigare bloggar om en intervju i Frisinnad Tidskrift med Henrik Bachner om antisemitism. Och till Svenska Kommittén mot antisemitisms hemsida.
Och här är några artiklar, nyhetsinslag och bloggar om Reepalu och hans åsikter:
Skånskan.se: SWC: Reepalu skyller ifrån sig
Studio Ett: Antisemitism
Sydsvenskan: "Reepalus språk är antisemitiskt"
Jackie Jakubowski i DN: Att ständigt förringa flagranta uttryck för judehat stryper debatten
Naomi Abramowicz på Samfundet Sverige Israels hemsida: Peter, Vargen och Reepalu och på hennes egen blogg Autonaomi
Erik Svansbo på sin blogg Pophöger
Expressen: USA:s sändebud når hatets Malmö i dag
Pinglans tankar: Ilmar Reepalu = antisemit
Världen idag: Lena Posner Körösi: Ilmar Reepalu är antisemit
Jonathan Leman: Ilmar Reepalu om antisemitismen i Malmö
Dilsa Demirbag-Sten på Newsmill: Varför flirtar Ilmar Reepalu med antisemitiska krafter?
Rejdnells blandning: Reepalus uttalanden är antisemitiska
På bloggen Fred i Mellanöstern finns en mängd länkar för den som vill ha mer information.
onsdag 9 november 2011
Kristallnatten
Ikväll har jag haft den stora äran att hålla ett anförande vid högtidsstunden till minne av Kristallnattens offer, 9 november 1938.
Svenska Kommittén Mot Antisemitism (SKMA) arrangerade i samarbete med Judiska församlingen i Stockholm och Föreningen Förintelsens överlevande. Vi var i Stockholms Stora Synagoga.
Nedan följer en längre version av talet som jag höll.
.......................................................................................
Förtryck, förödelse och fasa
Kära vänner
Det är en stor ära för mig att vara här med er ikväll.
För att tillsammans minnas de fasor som drabbade judarna under Novemberpogromen.
Den så kallade Kristallnatten.
Natten mellan 9 och 10 november 1938.
Vi behöver minnas - för att mota fördomar, förtryck, förödelse och fasa i grind.
Minnas - för att hedra de döda så att de aldrig må glömmas.
Minnas - för att värna demokratin.
Våldsaktionerna mot judarna i november 1938
- som började redan den sjunde november och pågick till den 13:e.
Kristallnatten, då
- Judiska butiker vandaliserades
- Glaset i skyltfönstren krossades och blev till splitter
- Synagogor sattes i brand
- Judar fördes till koncentrationsläger
- Natten då judar mördades
En nazistisk generalrepetition inför Förintelsen.
Men våldet och det krossade glaset var naturligtvis inget som plötsligt dök upp ur tomma intet.
Fasan under Novemberpogromen föregicks av flera års förtryck.
..............................................
Nej, Kristallnatten skedde inte i ett vakuum.
Händelserna den natten skedde i ett samhälle där det öppna judehatet först mött protester - men där nazisterna steg för steg metodiskt skapat en acceptans för den öppna antisemitismen.
Adolf Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933.
Genom demokratiska val, ska vi komma ihåg.
En demokratisk valprocess garanterar inte demokratiska värderingar.
Omgående började judarna att utsättas för snabbt växande diskriminering och brutala förföljelser.
Under 1930-talet segregerades de tyska judarna successivt från den övriga befolkningen.
Den 1 april 1933 utlystes en landsomfattande bojkott av judiska företag. Uniformerade nazister stod utanför judisk-ägda butiker och företag, och hindrade kunder från att komma in.
Samtidigt spreds fördömande propaganda mot att göra affärer med judar.
Denna bojkott var den första landsomfattande aktionen som nazisterna riktade mot judarna.
Den gjorde antisemitism tillåten och klargjorde att anti-judiska aktiviteter stöddes av regeringen.
Den utgjorde också starten för ariseringspolitiken i Nazityskland.
Judar utestängdes från arbetsmarknaden och det ekonomiska livet.
Judiska företag och affärsrörelser beslagtogs och drevs vidare av icke-judar. Successivt förbjöds judarna att arbeta inom olika yrkesområden och fråntogs alla möjligheter att försörja sig.
Den 7 april 1933 infördes den första anti-judiska förordningen.
”Lagen om återställande av professionell civilservice”.
Enligt den så kallade ”ariska klausulen” kunde judar avskedas från statliga och offentliga tjänster utan anledning.
Ganska snart förde lagen med sig att de tyska judar förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, som advokater, läkare, tandläkare, lärare och redaktörer.
Judarna utestängdes också från allmänna organisationer och föreningar.
Den 25 april 1933 kom en lag som begränsade judars möjligheter till högre utbildning. Judar fick utgöra högst 1,5 procent av alla gymnasie- och universitetsstuderande i Tyskland.
Och 1935 instiftades de antisemitiska Nürnberg-lagarna. Två lagar som juridiskt och socialt skiljde judar från icke-judar i Tyskland.
Den första av Nürnberglagarna – Riksmedborgarlagen
– gjorde att judarna förlorade sina tyska medborgarskap.
Den andra av Nürnberglagarna – Lag för skydd av det tyska blodet och den tyska äran
– förbjöd t ex äktenskap och sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar.
De båda lagarna flera tillägg som förtydligade hur de skulle användas.
Och som förklarade vem som var jude.
Enligt tilläggen hade judar inte längre rösträtt och kunde inte ha offentliga ämbeten eller vara statstjänstemän.
Gradvis utestängdes judarna från alla delar av det tyska samhället.
............................................
Den nazityska anti-judiska politiken under 1930-talet syftade främst till att göra Tyskland judefritt. Förföljelserna och diskrimineringen skulle tvinga judarna att lämna landet.
Men när den judiska flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet, skärptes flyktingpolitiken gentemot judar i de flesta länder i Europa. De europeiska länderna stängde i stort sett sina gränser för judar.
Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränserna.
Men det var förstås svårt för gränspolisen att veta vilka som var judar.
I början av hösten 1938 framförde Sverige och Schweiz önskemål om att de tyska judarna skulle få särskilda pass.
Det ledde till att den tyska regeringen införde de så kallade J-passen.
Den 5 oktober 1938 blev alla judiska pass ogiltiga och skulle lämnas in till polisen.
Judarna fick sen ansöka om nya pass, som stämplades med ett rött "J" på första sidan.
Samtliga passkontroller i Sverige informeras i ett hemligt cirkulär i slutet av oktober om att innehavare av J-stämplat pass är att betrakta som emigranter, det vill säga de hade inte för avsikt att återvända till hemlandet. Därmed ska de avvisas vid gränsen om de inte kan uppvisa giltigt uppehållstillstånd som utfärdats före inresan.
Kära vänner
Att bränna oönskade böcker var en av de åtgärder som naziregimen använde för att bestämma över människors tankar och åsikter, och begränsa yttrandefriheten.
Den 10 maj 1933 brände nazisterna tusentals böcker som var skrivna av judar och av politiska motståndare.
Offentliga bokbål bland annat utanför operan i Berlin.
Vid slutet av 1934 hade över 5.000 boktitlar förbjudits i Tyskland.
Bland annat böcker av Heinrich Heine, en av Tysklands främsta författare, som redan hundra år tidigare skrivit:
Hur sorgligt sannspådd han blev.
Steg för steg under 1930-talet:
* Ett tydligt hatbudskap – judar som skadedjur.
* Uppmaningen: Köp inte hos judar.
* Insamling av judarnas smycken och silver till myndigheterna.
* Tillägg av nya förnamn. Israel för männen. Sara för kvinnorna.
* Nyfödda barn som bara fick döpas enligt en särskild namnlista som nazisterna tagit fram.
Namn med biblisk eller judisk anknytning – så att ”rasen” tydligt skulle framgå.
* Yrkesförbud.
* Spärrande av bankmedel.
* Barn som inte längre fick gå och simma.
* Barn som inte längre fick gå på bio.
* Barn som inte längre fick cykla.
* I november 1938 förbjöds alla judiska barn att gå i tyska skolor och blev helt hänvisade till judiska inrättningar. (Och så småningom, hösten 1941, förbjöds även alla judiska skolor)
Judarna berövades undan för undan alla sina mänskliga rättigheter.
Nej, Kristallnatten skedde inte utan varningstecken.
Inte i ett vakuum.
De organiserade judeförföljelserna i Nazityskland började redan 1933, omedelbart efter Hitlers makttillträde.
Nazisterna tog ett steg i taget.
Mot slutet av 1930-talet utsattes judarna alltmer för rena våldsaktioner.
Fördomar tilläts, och uppmuntrades att blomma ut.
Diskriminering och förtryck upphöjdes till lag.
Våld och judehat understöddes och utfördes av staten.
Med metodisk noggrannhet.
Vi vet att nazisternas systematik slutade med en människovidrig fabriksmässig utrotning.
.........................................
Den landsomfattande Novemberpogromen med massarresteringar av judar hade planlagts noga. Koncentrationslägren hade förberetts för att ta emot ett stort antal fångar. Redan 1933 upprättades det första koncentrationslägret Dachau.
Pogromen genomfördes av lokala parti- och SA-organisationer över hela landet.
Polis och brandkår beordrades att inte ingripa, så länge inte tysk egendom hotades. Tysk egendom lika med icke-judisk egendom.
Natten mellan den 9 och 10 november 1938
- brändes och förstördes över 1.400 synagogor och bönehus.
- 7.500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades
- judiska bostäder vandaliserades
- judar misshandlades, kastades ut genom fönster, sköts, slogs ihjäl och höggs till döds med knivar
- många begick självmord i desperation
- 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren där de utsattes för en brutal behandling av SS
- 400 judar mördades under natten
- tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt, beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1.500 människor
De materiella skadorna uppgick till enorma summor.
Nazi-regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.
De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.
Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller Rikskristallnatten.
Novemberpogromen visade att nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna.
Och att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.
Kristallnatten var ett steg på vägen mot Förintelsens fasor.
En förödelse långt bortom den materiella.
Ett mörker i sinnet, ett mänskligt förfall, hos vandaler och bödlar.
En mänsklig själslig förödelse – för offren som förnedrades.
Men en djup själslig förödelse också för alla dem som stod vid sidan och inte agerade till försvar.
............................................
Nazisternas och Hitlers makttillträde var början till det outsägligt grymma slutet för 6 miljoner judar av vilka 1,5 miljoner var barn.
Kristallnatten var ett steg på vägen.
Kristallnatten inledde ett nytt kapitel i Tysklands historia.
Den tyska staten ingrep inte mot våldsverkarna och den gjorde ingen ansats att skydda den judiska gruppen.
Kristallnatten som förebådade Förintelsen är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller diskussionen om alla människors lika värde vid liv.
Denna grundläggande värdering som ständigt måste försvaras.
I de stora sammanhangen.
Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att stå upp för tolerans och människovärde i vardagen.
Att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
I Sverige och i världen.
Därför behöver vi minnas.
Och påminnas.
Det var på vår kontinent, i våra grannländer, som förtrycket, förödelsen och fasorna ägde rum, år efter år.
Visst visste världen vad som hände, men många valde att titta bort – också här i vårt land.
Fasa och förödelse över Europa.
Med någras aktiva agerande.
Med någras samtycke.
Med någras likgiltighet.
Med de mångas tystnad.
Kristallnatten.
En fasans natt.
Som förebådade Förintelsen.
Den yttersta konsekvensen av en mörkrets ideologi.
En ideologi vars mål var det totala utplånandet av det judiska folket.
Och som nästan lyckades.
Sex miljoner europeiska judar - män, kvinnor och barn.
...........................................
Att som ikväll högtidlighålla minnet av Kristallnattens offer är viktigare än någonsin, när antisemitiska yttringar åter blossar upp i vårt land.
När den judiska fristaden Israel ifrågasätts och av vissa inte ges rätten att existera.
Det är ofattbart att antisemitismen inte dog 1945.
Men fördomar och intolerans är seglivade företeelser.
Och intoleransen jäser.
Inte heller Sverige är förskonat.
Antisemitismen lever här också.
Fortfarande.
Folkmordet på Europas judar relativiseras.
Försök görs att transformera offer till gärningsmän.
Att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel.
Vid förra valet valdes ett parti – Sverigedemokraterna - med rötter i den organiserade rasismen in i Sveriges Riksdag.
I Forum för Levande Historias undersökning av svenska gymnasisters attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare finns en kärna av omkring 20 procent av de unga som uttrycker tydligt intoleranta attityder.
En elev av fem har en negativ inställning till en person bara för att han eller hon är jude.
Kära vänner
Malmö är den ort i Sverige där judar allra mest är utsatta för trakasserier, där judar inte kan bära Davidsstjärnan eller kippa offentligt utan att utsättas för kränkningar, hot, våld och trakasserier.
Jag är född och uppvuxen i Malmö.
Med många av mina finaste och roligast minnen från barn- och ungdomsåren där.
Med barn och andra familjemedlemmar som bor i Malmö.
Med en del av mitt hjärta för alltid kvar i det underbara landskapet Skåne.
Dit jag så gärna återvänder så ofta tillfälle ges.
Likväl.
Det är något märkligt där med värderingarna och den utbredda främlingsfientligheten.
Något kusligt.
Som lurar under ytan mer i Skåne än i de flesta andra delar av vårt land, verkar det som.
Och som där - mellan varven - märks mer än annars.
I valresultat.
Vid tennisturneringar.
Vid skändande av judiska begravningsplatsen i Malmö.
En stad där en 85-årig judisk butiksinnehavare nästan misshandlades till döds av ett ungdomsgäng.
Där tonårsgäng attackerar judiska pojkar på väg till församlingen.
En stad där lärare vittnat om att de inte vågar berätta om sitt judiska ursprung.
Där det ledande kommunalrådet gör judarna medansvariga för antisemitiska yttringar. Som säger att det inte har förekommit några attacker mot judar, och om judar i staden vill flytta till Israel, så är det ingen angelägenhet för Malmö.
En högsta ansvarig kommunpolitiker som ger legitimitet till idén om kollektivt skuldbeläggande utifrån etnisk härkomst och religiös tillhörighet.
Som skuldbelägga även dem, som attackerades på en israelvänlig fredsdemonstration i Malmö, och säger att det var ”olyckligt” att israeliska flaggor fanns synliga.
Vi kanske har ett gyllene tillfälle att kraftsamla för att metodiskt och långsiktigt ta itu med den antisemitism, rasism och främlingsfientlighet som så tydligt kommit i dagern.
Och krafttag behövs sannerligen inte enbart i Skåne.
Rasism och antisemitism sticker tyvärr upp sina fula trynen på fler ställen.
........................................................
Att antisemitiska illdåd och våldshandlingar mot judar idag är ett inslag i vår vardag utgör ett hot mot demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Och kan inte på något sätt accepteras.
Alla som värnar demokratin måste oroas över antisemitismen.
Den är ett hot mot oss alla.
I en tid av ökad öppen antisemitism är det viktigare än någonsin att vi samlas, minns och manifesterar vår enighet mot dessa mörka krafter.
Vi kan alla hjälpas åt att synliggöra att vi är många med olika religioner och med olika etnisk bakgrund som aldrig kan acceptera antisemitism.
Kära vänner
Islamofobi är inte muslimernas problem.
Homofobi är inte de homosexuellas problem.
Antiziganism är inte romernas problem.
Och antisemitism inte är judarnas problem.
Alla demokrater äger dessa problem tillsammans.
Och vi måste lösa dem.
Tillsammans.
Det är vårt gemensamma ansvar.
Att värna de mänskliga rättigheterna är aldrig någon annans bord.
Att bekämpa fördomar, att motverka antisemitism och annan rasism, att stå upp mot förtryck – det har alla ett ansvar för.
73 år har gått sedan Kristallnatten förmörkade Europa den 9:e november 1938.
Men ikväll ska vi inte bara minnas förtryck, förödelse och fasa.
Vi måste minnas människorna bakom lidandena.
Vi måste tillåta oss att känna hopp om framtiden.
Europas judar är inte utrotade.
Vi känner alla ordspråket som säger;
Den människa som vi minns är inte död – hon lever så länge som hon bevaras i någons minne.
När vi minns människorna som mördades under Kristallnatten.
När vi minns Förintelsens offer.
Då är de inte döda.
De är en del av vår historia.
De lever i våra minnen.
De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck.
Svenska Kommittén Mot Antisemitism (SKMA) arrangerade i samarbete med Judiska församlingen i Stockholm och Föreningen Förintelsens överlevande. Vi var i Stockholms Stora Synagoga.
Nedan följer en längre version av talet som jag höll.
.......................................................................................
Förtryck, förödelse och fasa
Kära vänner
Det är en stor ära för mig att vara här med er ikväll.
För att tillsammans minnas de fasor som drabbade judarna under Novemberpogromen.
Den så kallade Kristallnatten.
Natten mellan 9 och 10 november 1938.
Vi behöver minnas - för att mota fördomar, förtryck, förödelse och fasa i grind.
Minnas - för att hedra de döda så att de aldrig må glömmas.
Minnas - för att värna demokratin.
Våldsaktionerna mot judarna i november 1938
- som började redan den sjunde november och pågick till den 13:e.
Kristallnatten, då
- Judiska butiker vandaliserades
- Glaset i skyltfönstren krossades och blev till splitter
- Synagogor sattes i brand
- Judar fördes till koncentrationsläger
- Natten då judar mördades
En nazistisk generalrepetition inför Förintelsen.
Men våldet och det krossade glaset var naturligtvis inget som plötsligt dök upp ur tomma intet.
Fasan under Novemberpogromen föregicks av flera års förtryck.
..............................................
Nej, Kristallnatten skedde inte i ett vakuum.
Händelserna den natten skedde i ett samhälle där det öppna judehatet först mött protester - men där nazisterna steg för steg metodiskt skapat en acceptans för den öppna antisemitismen.
Adolf Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933.
Genom demokratiska val, ska vi komma ihåg.
En demokratisk valprocess garanterar inte demokratiska värderingar.
Omgående började judarna att utsättas för snabbt växande diskriminering och brutala förföljelser.
Under 1930-talet segregerades de tyska judarna successivt från den övriga befolkningen.
Den 1 april 1933 utlystes en landsomfattande bojkott av judiska företag. Uniformerade nazister stod utanför judisk-ägda butiker och företag, och hindrade kunder från att komma in.
Samtidigt spreds fördömande propaganda mot att göra affärer med judar.
Denna bojkott var den första landsomfattande aktionen som nazisterna riktade mot judarna.
Den gjorde antisemitism tillåten och klargjorde att anti-judiska aktiviteter stöddes av regeringen.
Den utgjorde också starten för ariseringspolitiken i Nazityskland.
Judar utestängdes från arbetsmarknaden och det ekonomiska livet.
Judiska företag och affärsrörelser beslagtogs och drevs vidare av icke-judar. Successivt förbjöds judarna att arbeta inom olika yrkesområden och fråntogs alla möjligheter att försörja sig.
Den 7 april 1933 infördes den första anti-judiska förordningen.
”Lagen om återställande av professionell civilservice”.
Enligt den så kallade ”ariska klausulen” kunde judar avskedas från statliga och offentliga tjänster utan anledning.
Ganska snart förde lagen med sig att de tyska judar förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, som advokater, läkare, tandläkare, lärare och redaktörer.
Judarna utestängdes också från allmänna organisationer och föreningar.
Den 25 april 1933 kom en lag som begränsade judars möjligheter till högre utbildning. Judar fick utgöra högst 1,5 procent av alla gymnasie- och universitetsstuderande i Tyskland.
Och 1935 instiftades de antisemitiska Nürnberg-lagarna. Två lagar som juridiskt och socialt skiljde judar från icke-judar i Tyskland.
Den första av Nürnberglagarna – Riksmedborgarlagen
– gjorde att judarna förlorade sina tyska medborgarskap.
Den andra av Nürnberglagarna – Lag för skydd av det tyska blodet och den tyska äran
– förbjöd t ex äktenskap och sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar.
De båda lagarna flera tillägg som förtydligade hur de skulle användas.
Och som förklarade vem som var jude.
Enligt tilläggen hade judar inte längre rösträtt och kunde inte ha offentliga ämbeten eller vara statstjänstemän.
Gradvis utestängdes judarna från alla delar av det tyska samhället.
............................................
Den nazityska anti-judiska politiken under 1930-talet syftade främst till att göra Tyskland judefritt. Förföljelserna och diskrimineringen skulle tvinga judarna att lämna landet.
Men när den judiska flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet, skärptes flyktingpolitiken gentemot judar i de flesta länder i Europa. De europeiska länderna stängde i stort sett sina gränser för judar.
Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränserna.
Men det var förstås svårt för gränspolisen att veta vilka som var judar.
I början av hösten 1938 framförde Sverige och Schweiz önskemål om att de tyska judarna skulle få särskilda pass.
Det ledde till att den tyska regeringen införde de så kallade J-passen.
Den 5 oktober 1938 blev alla judiska pass ogiltiga och skulle lämnas in till polisen.
Judarna fick sen ansöka om nya pass, som stämplades med ett rött "J" på första sidan.
Samtliga passkontroller i Sverige informeras i ett hemligt cirkulär i slutet av oktober om att innehavare av J-stämplat pass är att betrakta som emigranter, det vill säga de hade inte för avsikt att återvända till hemlandet. Därmed ska de avvisas vid gränsen om de inte kan uppvisa giltigt uppehållstillstånd som utfärdats före inresan.
Kära vänner
Att bränna oönskade böcker var en av de åtgärder som naziregimen använde för att bestämma över människors tankar och åsikter, och begränsa yttrandefriheten.
Den 10 maj 1933 brände nazisterna tusentals böcker som var skrivna av judar och av politiska motståndare.
Offentliga bokbål bland annat utanför operan i Berlin.
Vid slutet av 1934 hade över 5.000 boktitlar förbjudits i Tyskland.
Bland annat böcker av Heinrich Heine, en av Tysklands främsta författare, som redan hundra år tidigare skrivit:
Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor.
Hur sorgligt sannspådd han blev.
Steg för steg under 1930-talet:
* Ett tydligt hatbudskap – judar som skadedjur.
* Uppmaningen: Köp inte hos judar.
* Insamling av judarnas smycken och silver till myndigheterna.
* Tillägg av nya förnamn. Israel för männen. Sara för kvinnorna.
* Nyfödda barn som bara fick döpas enligt en särskild namnlista som nazisterna tagit fram.
Namn med biblisk eller judisk anknytning – så att ”rasen” tydligt skulle framgå.
* Yrkesförbud.
* Spärrande av bankmedel.
* Barn som inte längre fick gå och simma.
* Barn som inte längre fick gå på bio.
* Barn som inte längre fick cykla.
* I november 1938 förbjöds alla judiska barn att gå i tyska skolor och blev helt hänvisade till judiska inrättningar. (Och så småningom, hösten 1941, förbjöds även alla judiska skolor)
Judarna berövades undan för undan alla sina mänskliga rättigheter.
Nej, Kristallnatten skedde inte utan varningstecken.
Inte i ett vakuum.
De organiserade judeförföljelserna i Nazityskland började redan 1933, omedelbart efter Hitlers makttillträde.
Nazisterna tog ett steg i taget.
Mot slutet av 1930-talet utsattes judarna alltmer för rena våldsaktioner.
Fördomar tilläts, och uppmuntrades att blomma ut.
Diskriminering och förtryck upphöjdes till lag.
Våld och judehat understöddes och utfördes av staten.
Med metodisk noggrannhet.
Vi vet att nazisternas systematik slutade med en människovidrig fabriksmässig utrotning.
.........................................
Den landsomfattande Novemberpogromen med massarresteringar av judar hade planlagts noga. Koncentrationslägren hade förberetts för att ta emot ett stort antal fångar. Redan 1933 upprättades det första koncentrationslägret Dachau.
Pogromen genomfördes av lokala parti- och SA-organisationer över hela landet.
Polis och brandkår beordrades att inte ingripa, så länge inte tysk egendom hotades. Tysk egendom lika med icke-judisk egendom.
Natten mellan den 9 och 10 november 1938
- brändes och förstördes över 1.400 synagogor och bönehus.
- 7.500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades
- judiska bostäder vandaliserades
- judar misshandlades, kastades ut genom fönster, sköts, slogs ihjäl och höggs till döds med knivar
- många begick självmord i desperation
- 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren där de utsattes för en brutal behandling av SS
- 400 judar mördades under natten
- tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt, beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1.500 människor
De materiella skadorna uppgick till enorma summor.
Nazi-regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.
De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.
Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller Rikskristallnatten.
Novemberpogromen visade att nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna.
Och att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.
Kristallnatten var ett steg på vägen mot Förintelsens fasor.
En förödelse långt bortom den materiella.
Ett mörker i sinnet, ett mänskligt förfall, hos vandaler och bödlar.
En mänsklig själslig förödelse – för offren som förnedrades.
Men en djup själslig förödelse också för alla dem som stod vid sidan och inte agerade till försvar.
............................................
Nazisternas och Hitlers makttillträde var början till det outsägligt grymma slutet för 6 miljoner judar av vilka 1,5 miljoner var barn.
Kristallnatten var ett steg på vägen.
Kristallnatten inledde ett nytt kapitel i Tysklands historia.
Den tyska staten ingrep inte mot våldsverkarna och den gjorde ingen ansats att skydda den judiska gruppen.
Kristallnatten som förebådade Förintelsen är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller diskussionen om alla människors lika värde vid liv.
Denna grundläggande värdering som ständigt måste försvaras.
I de stora sammanhangen.
Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att stå upp för tolerans och människovärde i vardagen.
Att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
I Sverige och i världen.
Därför behöver vi minnas.
Och påminnas.
Det var på vår kontinent, i våra grannländer, som förtrycket, förödelsen och fasorna ägde rum, år efter år.
Visst visste världen vad som hände, men många valde att titta bort – också här i vårt land.
Fasa och förödelse över Europa.
Med någras aktiva agerande.
Med någras samtycke.
Med någras likgiltighet.
Med de mångas tystnad.
Kristallnatten.
En fasans natt.
Som förebådade Förintelsen.
Den yttersta konsekvensen av en mörkrets ideologi.
En ideologi vars mål var det totala utplånandet av det judiska folket.
Och som nästan lyckades.
Sex miljoner europeiska judar - män, kvinnor och barn.
...........................................
Att som ikväll högtidlighålla minnet av Kristallnattens offer är viktigare än någonsin, när antisemitiska yttringar åter blossar upp i vårt land.
När den judiska fristaden Israel ifrågasätts och av vissa inte ges rätten att existera.
Det är ofattbart att antisemitismen inte dog 1945.
Men fördomar och intolerans är seglivade företeelser.
Och intoleransen jäser.
Inte heller Sverige är förskonat.
Antisemitismen lever här också.
Fortfarande.
Folkmordet på Europas judar relativiseras.
Försök görs att transformera offer till gärningsmän.
Att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel.
Vid förra valet valdes ett parti – Sverigedemokraterna - med rötter i den organiserade rasismen in i Sveriges Riksdag.
I Forum för Levande Historias undersökning av svenska gymnasisters attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare finns en kärna av omkring 20 procent av de unga som uttrycker tydligt intoleranta attityder.
En elev av fem har en negativ inställning till en person bara för att han eller hon är jude.
Kära vänner
Malmö är den ort i Sverige där judar allra mest är utsatta för trakasserier, där judar inte kan bära Davidsstjärnan eller kippa offentligt utan att utsättas för kränkningar, hot, våld och trakasserier.
Jag är född och uppvuxen i Malmö.
Med många av mina finaste och roligast minnen från barn- och ungdomsåren där.
Med barn och andra familjemedlemmar som bor i Malmö.
Med en del av mitt hjärta för alltid kvar i det underbara landskapet Skåne.
Dit jag så gärna återvänder så ofta tillfälle ges.
Likväl.
Det är något märkligt där med värderingarna och den utbredda främlingsfientligheten.
Något kusligt.
Som lurar under ytan mer i Skåne än i de flesta andra delar av vårt land, verkar det som.
Och som där - mellan varven - märks mer än annars.
I valresultat.
Vid tennisturneringar.
Vid skändande av judiska begravningsplatsen i Malmö.
En stad där en 85-årig judisk butiksinnehavare nästan misshandlades till döds av ett ungdomsgäng.
Där tonårsgäng attackerar judiska pojkar på väg till församlingen.
En stad där lärare vittnat om att de inte vågar berätta om sitt judiska ursprung.
Där det ledande kommunalrådet gör judarna medansvariga för antisemitiska yttringar. Som säger att det inte har förekommit några attacker mot judar, och om judar i staden vill flytta till Israel, så är det ingen angelägenhet för Malmö.
En högsta ansvarig kommunpolitiker som ger legitimitet till idén om kollektivt skuldbeläggande utifrån etnisk härkomst och religiös tillhörighet.
Som skuldbelägga även dem, som attackerades på en israelvänlig fredsdemonstration i Malmö, och säger att det var ”olyckligt” att israeliska flaggor fanns synliga.
Vi kanske har ett gyllene tillfälle att kraftsamla för att metodiskt och långsiktigt ta itu med den antisemitism, rasism och främlingsfientlighet som så tydligt kommit i dagern.
Och krafttag behövs sannerligen inte enbart i Skåne.
Rasism och antisemitism sticker tyvärr upp sina fula trynen på fler ställen.
........................................................
Att antisemitiska illdåd och våldshandlingar mot judar idag är ett inslag i vår vardag utgör ett hot mot demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Och kan inte på något sätt accepteras.
Alla som värnar demokratin måste oroas över antisemitismen.
Den är ett hot mot oss alla.
I en tid av ökad öppen antisemitism är det viktigare än någonsin att vi samlas, minns och manifesterar vår enighet mot dessa mörka krafter.
Vi kan alla hjälpas åt att synliggöra att vi är många med olika religioner och med olika etnisk bakgrund som aldrig kan acceptera antisemitism.
Kära vänner
Islamofobi är inte muslimernas problem.
Homofobi är inte de homosexuellas problem.
Antiziganism är inte romernas problem.
Och antisemitism inte är judarnas problem.
Alla demokrater äger dessa problem tillsammans.
Och vi måste lösa dem.
Tillsammans.
Det är vårt gemensamma ansvar.
Att värna de mänskliga rättigheterna är aldrig någon annans bord.
Att bekämpa fördomar, att motverka antisemitism och annan rasism, att stå upp mot förtryck – det har alla ett ansvar för.
73 år har gått sedan Kristallnatten förmörkade Europa den 9:e november 1938.
Men ikväll ska vi inte bara minnas förtryck, förödelse och fasa.
Vi måste minnas människorna bakom lidandena.
Vi måste tillåta oss att känna hopp om framtiden.
Europas judar är inte utrotade.
Vi känner alla ordspråket som säger;
Den människa som vi minns är inte död – hon lever så länge som hon bevaras i någons minne.
När vi minns människorna som mördades under Kristallnatten.
När vi minns Förintelsens offer.
Då är de inte döda.
De är en del av vår historia.
De lever i våra minnen.
De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck.
lördag 5 juni 2010
Antisemitism - fördomar och fientlighet
Jag önskar att många läser Willy Silbersteins mycket tänkvärda artikel i dagens SvD. Och funderar en stund. Den handlar om att när Israels regering drar på sig kritik, då aktiveras antisemitismen och slår ut i full blom.
Willy Silberstein är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism och på deras hemsida kan man läsa mer om antisemitism, fördomar och intolerans.
Antisemitism innebär fördomar och fientlighet mot judar. Just för att de är judar. Det handlar om myter och stereotypa föreställningar. Det handlar om negativa inställningar till judar som grupp. Hat mot judar har förekommit i kristna samhällen sedan ett par hundra år efter Kristus, och senare i muslimska samhällen. Organiserad antisemitism i modern mening uppstod i slutet av 1800-talet. Antisemitism kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visar kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.
På Forum för Levande Historias hemsida finns frågor och svar om antisemitism.
Willy Silberstein är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism och på deras hemsida kan man läsa mer om antisemitism, fördomar och intolerans.
Antisemitism innebär fördomar och fientlighet mot judar. Just för att de är judar. Det handlar om myter och stereotypa föreställningar. Det handlar om negativa inställningar till judar som grupp. Hat mot judar har förekommit i kristna samhällen sedan ett par hundra år efter Kristus, och senare i muslimska samhällen. Organiserad antisemitism i modern mening uppstod i slutet av 1800-talet. Antisemitism kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visar kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.
På Forum för Levande Historias hemsida finns frågor och svar om antisemitism.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
