Visar inlägg med etikett Forum för levande historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Forum för levande historia. Visa alla inlägg
måndag 9 november 2015
9 november. Sorg, smärta, hopp och längtan
Den 9 november.
Idag tänder jag ljusen i den sjuarmade ljusstaken Karlavagnen. Den gör mig tacksam över de fri- och rättigheter som är självklara så länge vi har dem, men som föder en innerlig längtan när vi mister dem. Den inger mig hopp.
Piet Hein utvecklade ljusstaken under exilen i Argentina när nazisterna ockuperade Danmark under andra världskriget. Hans saknad efter Danmark var stor och eftersom Karlavagnen inte syns på det sydliga halvklotet så skulle ljusstaken lysa över honom över denna mörka period. Påminna honom om hemlandet. Piet Hein var tvungen att lämna Danmark under ockupationen eftersom han var ordförande i en antinazistisk förening. Och för att hans hustru var judinna.
Piet Hein (1905-1996) var matematiker, fysiker, vetenskapsman, konstnär och poet. Humanist. Han förenade konst och vetenskap - där vetenskapen bidrog till att lösa ett konstnärligt problem, och där konstens kreativitet kunde hitta lösningar, som samtidigt var vetenskapliga. Med superellipsen som grund formgav han bland annat Sergels torg (med David Helldén) och Superellipsbordet (med Bruno Mathsson).
Den 9 november. Berlinmurens fall 1989 när frihetslängtande östtyskar öppnade järnridån. En symbol för att det kalla kriget var slut. En symbol för att människor som hör ihop, inte kan hållas åtskilda hur länge som helst. Kvällen och natten den 9 november 1989 strömmade östberlinarna genom gränsposterna till Västberlin som en glädjefylld, ohejdbar flodvåg. De firade, och vi med dem, att de slapp det kommunistiska förtrycket.
Den 9 november. Kristallnatten/Novemberpogromen 1938 när våldet mot judar i nazi-Tyskland trappades upp. När utestängandet av judar från utbildning, kultur, press, arbetsliv inte längre var nog. När det blev tydligt att den nazistiska, tyska staten inte skyddade de judiska offren, utan stod bakom och uppmuntrade våldsverkarna. Ett våld som kulminerade i Förintelsen.
Kristallnattens offer minns vi i våra hjärtan och i våra tankar. De lever i våra minnen. De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck.
SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, Judiska Församlingen i Stockholm, Föreningen Förintelsens Överlevande och Forum för Levande Historia håller ikväll en högtidsstund till minne av Novemberpogromen 1938. Text från SKMA:s inbjudan: 1.400 synagogor och bönehus sattes i brand. Polisen fick instruktioner om att inte ingripa, brandmän förhindrades släcka elden så länge den inte utgjorde ett hot mot icke-judisk egendom. 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 400 judar mördades natten mellan den 9 och 10 november, tusentals utsattes för misshandel. Pogromen, som pågick flera dagar, krävde minst 1.500 dödsoffer. 7.500 affärer och ett stort antal bostäder plundrades. Regimen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala en kollektiv straffskatt på en miljard riksmark.
Ikväll mottar Samuel Nudel årets ELSA-pris av SKMA:s ordförande Willy Silberstein i Stockholms Stora Synagoga i samband med minnesceremonin. ELSA-priset är en årlig utmärkelse som delas ut av SKMA till unga som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra typer av fördomar. Samuel Nudel får priset för hans upplysande och effektiva opinionsbildning i sociala medier och andra forum mot antisemitism och rasism. Hans kritiska belysning av hur antijudiska konspirationsteorier sprids inom delar av hiphopkulturen och i olika miljöer på nätet har haft en tydlig inverkan på debatten. Samuel har på kort tid etablerat sig som en konsekvent antirasistisk röst som når och påverkar inte minst unga människor. Tidigare ELSA-pristagare är: Siavosh Derakhti 2012, Jonathan Leman 2013 och Bilan Osman 2014.
Man brukar säga att demokratin måste erövras på nytt av varje generation. Det samma gäller hjärtats insikt om varje människas okränkbarhet och respekten för allas lika värde. Kunskap om historiens brott mot mänskligheten kan ge oss alla insikter för att forma ett mer tolerant samhälle. Insikter om att var och en av oss kan göra skillnad i vardagens kamp mot fördomar och förtryck. Och att människor tillsammans kan riva murar och forma en ljusare framtid.
Den 9 november. Tankar på det som krossades 1938. Och på det hopp som föddes 1989. Djup smärta över ett folkmord. Stor glädje över fallet av ett förtryck. Längtan efter att alla människor ska kunna leva fria från förtryck och förföljelse. En dag för eftertanke. En dag att samla kraft för oförtröttligt motstånd mot antisemitiska, rasistiska och odemokratiska krafter. En dag att tända ljus. Hopp och längtan är starka drivkrafter.
En tidigare blogg (med mitt anförande för några år sedan vid Högtidsstunden till minne av Novemberpogromen): Kristallnatten
Berlinmuren
SR: Göran Rosenberg om historiens största stöldoperation
Gunnar Jonsson: Med Berlinmuren föll ett ruttet system
En artikel som jag skrev i VLT för några år sedan: Vi måste lära av historien
Sveriges Radion om firandet av Berlinmurens fall
En tidigare blogg: 75 år sedan Novemberpogromen - Kristallnatten
Etiketter:
9 november,
Bilan Osman,
ELSA-priset,
Forum för levande historia,
Jonathan Leman,
Kristallnatten,
ljusstaken Karlavagnen,
Novemberpogromen,
Piet Hein,
Samuel Nudel,
Siavosh Derahkti,
SKMA,
Willy Silberstein
lördag 8 november 2014
Den 9 november
Tack Robert Klåvus för fotot.
Den 9 november. Berlinmurens fall 1989 när frihetslängtande östtyskar öppnade järnridån. En symbol för att det kalla kriget var slut. En symbol för att människor som hör ihop, inte kan hållas åtskilda hur länge som helst.
Den 9 november. Kristallnatten 1938 när våldet mot judar i nazi-Tyskland trappades upp. När utestängandet av judar från utbildning, kultur, press, arbetsliv inte längre var nog. Ett våld som kulminerade i Förintelsen.
Berlinarna, och vi med dem, firar att det är 25 år sedan Berlinmuren föll. De firar att de då slapp det kommunistiska förtrycket. Kvällen och natten den 9 november 1989 strömmade östberlinarna genom gränsposterna till Västberlin som glädjefylld, ohejdbar flodvåg. Nu bildar 8.000 lysande heliumballonger en 15 kilometer lång ljusväg där Berlinmuren en gång delade staden. Ikväll, exakt 25 år efter murens fall, släpps ballongerna upp i himlen som en lysande symbol för friheten och landets enande.
Kristallnattens offer minns vi i våra hjärtan och i våra tankar. De är en del av vår historia. De lever i våra minnen. De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck. SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, och Judiska Församlingen i Stockholm håller ikväll en högtidsstund till minne av Novemberpogromen 1938. På Kulturen i Lund håller Forum för Levande Historia ett samtal till minne av Kristallnatten. Text från SKMA:s inbjudan: 1.400 synagogor och bönehus sattes i brand. Polisen fick instruktioner om att inte ingripa, brandmän förhindrades släcka elden så länge den inte utgjorde ett hot mot icke-judisk egendom. 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 400 judar mördades natten mellan den 9 och 10 november, tusentals utsattes för misshandel. Pogromen, som pågick flera dagar, krävde minst 1.500 dödsoffer. 7.500 affärer och ett stort antal bostäder plundrades. Regimen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala en kollektiv straffskatt på en miljard riksmark.
Man brukar säga att demokratin måste erövras på nytt av varje generation. Det samma gäller hjärtats insikt om varje människas okränkbarhet och respekten för allas lika värde. Kunskap om historiens brott mot mänskligheten kan ge oss alla insikter för att forma ett mer tolerant samhälle. Insikter om att var och en av oss kan göra skillnad i vardagens kamp mot fördomar och förtryck. Och att människor tillsammans kan riva murar och forma en ljusare framtid.
Den 9 november. Tankar på det som krossades 1938. Och på det hopp som föddes 1989. Djup smärta över ett folkmord. Stor glädje över fallet av ett förtryck. En dag för eftertanke. En dag att samla kraft för oförtröttligt motstånd mot antisemitiska, rasistiska och odemokratiska krafter.
En tidigare blogg (med mitt anförande för några år sedan vid Högtidsstunden till minne av Novemberpogromen): Kristallnatten
Kristallnatten
Berlinmuren
SR: Göran Rosenberg om historiens största stöldoperation
DN: Ballongmuren lyser upp Berlin
Gunnar Jonsson: Med Berlinmuren föll ett ruttet system
En artikel som jag skrev i VLT för några år sedan: Vi måste lära av historien
Sveriges Radion om firandet av Berlinmurens fall
En tidigare blogg: 75 år sedan Novemberpogromen - Krstallnatten
Den 9 november. Berlinmurens fall 1989 när frihetslängtande östtyskar öppnade järnridån. En symbol för att det kalla kriget var slut. En symbol för att människor som hör ihop, inte kan hållas åtskilda hur länge som helst.
Den 9 november. Kristallnatten 1938 när våldet mot judar i nazi-Tyskland trappades upp. När utestängandet av judar från utbildning, kultur, press, arbetsliv inte längre var nog. Ett våld som kulminerade i Förintelsen.
Berlinarna, och vi med dem, firar att det är 25 år sedan Berlinmuren föll. De firar att de då slapp det kommunistiska förtrycket. Kvällen och natten den 9 november 1989 strömmade östberlinarna genom gränsposterna till Västberlin som glädjefylld, ohejdbar flodvåg. Nu bildar 8.000 lysande heliumballonger en 15 kilometer lång ljusväg där Berlinmuren en gång delade staden. Ikväll, exakt 25 år efter murens fall, släpps ballongerna upp i himlen som en lysande symbol för friheten och landets enande.
Kristallnattens offer minns vi i våra hjärtan och i våra tankar. De är en del av vår historia. De lever i våra minnen. De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck. SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, och Judiska Församlingen i Stockholm håller ikväll en högtidsstund till minne av Novemberpogromen 1938. På Kulturen i Lund håller Forum för Levande Historia ett samtal till minne av Kristallnatten. Text från SKMA:s inbjudan: 1.400 synagogor och bönehus sattes i brand. Polisen fick instruktioner om att inte ingripa, brandmän förhindrades släcka elden så länge den inte utgjorde ett hot mot icke-judisk egendom. 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 400 judar mördades natten mellan den 9 och 10 november, tusentals utsattes för misshandel. Pogromen, som pågick flera dagar, krävde minst 1.500 dödsoffer. 7.500 affärer och ett stort antal bostäder plundrades. Regimen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala en kollektiv straffskatt på en miljard riksmark.
Man brukar säga att demokratin måste erövras på nytt av varje generation. Det samma gäller hjärtats insikt om varje människas okränkbarhet och respekten för allas lika värde. Kunskap om historiens brott mot mänskligheten kan ge oss alla insikter för att forma ett mer tolerant samhälle. Insikter om att var och en av oss kan göra skillnad i vardagens kamp mot fördomar och förtryck. Och att människor tillsammans kan riva murar och forma en ljusare framtid.
Den 9 november. Tankar på det som krossades 1938. Och på det hopp som föddes 1989. Djup smärta över ett folkmord. Stor glädje över fallet av ett förtryck. En dag för eftertanke. En dag att samla kraft för oförtröttligt motstånd mot antisemitiska, rasistiska och odemokratiska krafter.
En tidigare blogg (med mitt anförande för några år sedan vid Högtidsstunden till minne av Novemberpogromen): Kristallnatten
Kristallnatten
Berlinmuren
SR: Göran Rosenberg om historiens största stöldoperation
DN: Ballongmuren lyser upp Berlin
Gunnar Jonsson: Med Berlinmuren föll ett ruttet system
En artikel som jag skrev i VLT för några år sedan: Vi måste lära av historien
Sveriges Radion om firandet av Berlinmurens fall
En tidigare blogg: 75 år sedan Novemberpogromen - Krstallnatten
Etiketter:
9 november,
agneta berliner,
Berlinmuren,
Berlinmurens fall,
Forum för levande historia,
Förintelsen,
Gunnar Jonsson,
Göran Rosenberg,
Kristallnatten,
Novemberpogromen,
Robert Klåvus,
SKMA
söndag 27 januari 2013
Förintelsens Minnesdag: Om detta må vi fortsätta berätta
Idag, den 27 januari, är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Detta datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades år 1945. Sedan år 1999 är dagen en nationell minnesdag i Sverige. Och år 2005 deklarerade FN denna dag som en internationell minnesdag över Förintelsens offer.
Minnesdagen uppmärksammas med ceremonier, tal, fackeltåg och utställningar över hela världen i en årlig manifestation för att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. På flera platser i Sverige framträder överlevande tillsammans med barnbarn till andra överlevande.
Denna dag tycker jag också det är viktigt att hedra dem som överlevde Förintelsen och med beundransvärd kraft gick vidare med sina liv, trots de fasor och obegripbara sorger som de gått igenom. Deras styrka och deras berättelser hjälper oss andra att kämpa mot antisemitism, rasism och totalitära ideologier.
Läs gärna min tidigare blogg Är detta en människa? - om Primo Levis bok. Björn Wiman tar i dagens DN (Förintelsen får inte förvandlas från erfarenhet till estetik) upp hur Primo Levi i förordet till den nyöversatta essän "De förlorade och de räddade" berättar hur vakterna i Auschwitz varnade fångarna med att säga; "Ingen av er kommer att finnas kvar för att vittna, men även om någon av er skulle komma undan skulle världen inte tro honom."
Om Förintelsens fasor må vi fortsätta berätta. Och det är värt att minnas de ord som tillskrivs Martin Niemöller:
Först tog de kommunisterna, men jag protesterade inte för jag var inte kommunist. Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten. Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude. Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
I Stockholm arrangeras idag en minnesstund kl 16.00 på Raoul Wallenbergs torg. Mer information om den finns här.
På Forum för levande historias hemsida finns information om minnesstunder runt om i landet, här är en länk till den.
I Västerås kommer Henrik Bachner till Karlsgatan 2 kl 18.00 och håller föredraget; Antisemitismens återkomst. Och vid samma tid på Bio Elektra (i Culturen) visas filmen Flickan från Auschwitz och Kersti Bergold samtalar med publiken efter visningen. Här finns mer information om programmen i Västerås.
Länkar:
* Läs gärna om SKMA:s/Svenska kommittén mot antisemitisms arbete.
* Sveriges radios hemsida Dagen då vi minns Förintelsen.
* Här finns tal och foton från Förintelsens minnesdag i Stockholms Stora Synagoga förra året. Benny Dagan, Israels dåvarande ambassadör i Sverige, Olle Wästberg, Regeringens samordnare för Raoul Wallenberg-året 2012, Lena Posner-Körösi, församlingens ordförande, Tobias Rawet, f.d. ordförande i Föreningen Förintelsens Överlevande.
* Tal av Birgitta Ohlsson, EU-minister.
* Tal av Riksdagens Talman Per Westerberg.
* Tal av Integrationsminister Erik Ullenhag.
* FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annans tal vid Förintelsens Minnesdag förra året på Raoul Wallenbergs torg.
* Tal av Finansminister Anders Borg.
* Tal av Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister.
* Tal av Nyamko Sabuni, dåvarande Jämställdhets- och biträdande utbildningsminister.
* Tal av Fredrik Malm.
* Tal av Leif Pagrotsky i Malmö Synagoga vid Förintelsens Minnesdag förra året.
söndag 20 januari 2013
Många bra arrangemang inför Förintelsens Minnesdag
Den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945. Då hedras Förintelsens offer. Och då lyfts också engagemanget fram hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
Sedan några år arrangeras det i Västerås ett antal mycket bra evenemang tiden kring Förintelsens Minnesdag. Så även i år. Bland annat visas på Culturen ”För mig finns inget annat val” - utställning om Raoul Wallenberg. Utställningen visas till den 3 februari - även möjlighet till skolvisningar.
Dessutom filmvisningar med samtalsstunder, teaterföreställningar, föreläsningar för pedagoger och allmänhet mm mm.
Här är hela programmet för 2013.
Och på Forum för levande historias hemsida finns information om arrangemang i hela Sverige. Klicka här.
Här finns mer information om Förintelsens Minnesdag.
Sedan några år arrangeras det i Västerås ett antal mycket bra evenemang tiden kring Förintelsens Minnesdag. Så även i år. Bland annat visas på Culturen ”För mig finns inget annat val” - utställning om Raoul Wallenberg. Utställningen visas till den 3 februari - även möjlighet till skolvisningar.
Dessutom filmvisningar med samtalsstunder, teaterföreställningar, föreläsningar för pedagoger och allmänhet mm mm.
Här är hela programmet för 2013.
Och på Forum för levande historias hemsida finns information om arrangemang i hela Sverige. Klicka här.
Här finns mer information om Förintelsens Minnesdag.
torsdag 3 januari 2013
Att gå in i ett nytt år
Det är förtröstansfullt att gå in i ett nytt år vilande i en känsla av glädje och hopp.
I de svåraste stunder finns medmänsklighet - gästkrönika av Adam Cwejman i Helsingborgs Dagblad
Ode to Joy - som ju också är Europahymnen - i en (förvisso organiserad men inte desto mindre) fantastisk flashmob-uppsättning från i somras på Placa de Sant Roc i spanska Sabadell - ur Beethovens nionde symfoni
(tack Carl Johan Rehbinder för länken)
The Sartorialist - som alltid med vackra foton, människor, kläder, miljöer...och allra mest vintagefoton att försjunka i.
Doften av grön papaya - citat från Filmforum: "Den vietnamesiske regissören Anh Hung Trans debutfilm kan närmast ses som en tavla, eller varför inte en dikt. Med små vackra drag berättas en stor historia."
William Turners målningar - som förtrollade mig way back when och som därför alltid slår an en sträng i mitt hjärta.
Och så massor av fler fantastiska fotografier: Richard Avedon, Robert Mapplethorpe, Sally Mann, Helena Blomqvist, Annie Leibovitz
Förvissningen om att en människa gör skillnad; Janusz Korczak, Raoul Wallenberg och många, många andra (läs gärna om de 365 människorättskämparna i Raoul Wallenberg kalendern 2013 som tagits fram av Forum för levande historia)
Alla underbara böcker onämnda.
Etiketter:
Avedon,
Beethoven,
Blomqvist,
Cwejman,
Doften av grön papaya,
Forum för levande historia,
Korczak,
Leibovitz,
Mapplethorpe,
Ode to Joy,
Raoul Wallenberg,
Rehbinder,
Sally Mann,
The Sartorialist,
William Turner
torsdag 26 januari 2012
Förintelsens Minnesdag
Idag för 67 år sen öppnades portarna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau.
Den 27 januari 1945 fick omvärlden se vad tolv år av nazistiskt styre åstadkommit.
Sedan 1999 har den 27 januari varit en nationell minnesdag.
År 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag.
Förintelsens Minnesdag.
Idag hedrar vi Förintelsens offer.
De miljoner medmänniskor som dog.
Vi hedrar också dem som överlevde och lyckades gå vidare med sina liv.
Deras styrka hjälper oss andra att kämpa mot antisemitism, rasism och totalitära ideologier. Att stå upp mot fördomar och intolerans.
Minnesdagen lyfter fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
Här är programmet för högtidlighållandet på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm med bl a Kofi Annan, Fredrik Reinfeldt, Eskil Franck och Sveriges talman Per Westerberg..
Och på Forum för levande historias finns också ett kalendarium över de aktiviteter som sker runt om i landet den 27 januari.
Och här finns programmet för aktiviteter i Västerås. Liksom en mer omfattande beskrivning som finns här.
Och här är kalendariet för Fagersta.
Och redan idag hölls en riksdagsceremoni för att uppmärksamma Förintelsens minnesdag och dess offer. Här är EXPO:s artikel om detta och om hur FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan också hedrade Raoul Wallenbergs minne.
Några artiklar (en del från tidigare år):
DN; Sveriges eftergiftspolitik mot Nazityskland gick för långt
Expressen; Ge inte vika för antisemiterna
Expressen; Förintelsens offer glöms aldrig bort
Aftonbladet; Gör upp med Stockholms sörgårdsidyll
SvD; Efter kriget
Frisinnad Tidskrift; Antisemitism i vår tid
Den 27 januari 1945 fick omvärlden se vad tolv år av nazistiskt styre åstadkommit.
Sedan 1999 har den 27 januari varit en nationell minnesdag.
År 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag.
Förintelsens Minnesdag.
Idag hedrar vi Förintelsens offer.
De miljoner medmänniskor som dog.
Vi hedrar också dem som överlevde och lyckades gå vidare med sina liv.
Deras styrka hjälper oss andra att kämpa mot antisemitism, rasism och totalitära ideologier. Att stå upp mot fördomar och intolerans.
Minnesdagen lyfter fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
Här är programmet för högtidlighållandet på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm med bl a Kofi Annan, Fredrik Reinfeldt, Eskil Franck och Sveriges talman Per Westerberg..
Och på Forum för levande historias finns också ett kalendarium över de aktiviteter som sker runt om i landet den 27 januari.
Och här finns programmet för aktiviteter i Västerås. Liksom en mer omfattande beskrivning som finns här.
Och här är kalendariet för Fagersta.
Och redan idag hölls en riksdagsceremoni för att uppmärksamma Förintelsens minnesdag och dess offer. Här är EXPO:s artikel om detta och om hur FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan också hedrade Raoul Wallenbergs minne.
Några artiklar (en del från tidigare år):
DN; Sveriges eftergiftspolitik mot Nazityskland gick för långt
Expressen; Ge inte vika för antisemiterna
Expressen; Förintelsens offer glöms aldrig bort
Aftonbladet; Gör upp med Stockholms sörgårdsidyll
SvD; Efter kriget
Frisinnad Tidskrift; Antisemitism i vår tid
onsdag 9 november 2011
Kristallnatten
Ikväll har jag haft den stora äran att hålla ett anförande vid högtidsstunden till minne av Kristallnattens offer, 9 november 1938.
Svenska Kommittén Mot Antisemitism (SKMA) arrangerade i samarbete med Judiska församlingen i Stockholm och Föreningen Förintelsens överlevande. Vi var i Stockholms Stora Synagoga.
Nedan följer en längre version av talet som jag höll.
.......................................................................................
Förtryck, förödelse och fasa
Kära vänner
Det är en stor ära för mig att vara här med er ikväll.
För att tillsammans minnas de fasor som drabbade judarna under Novemberpogromen.
Den så kallade Kristallnatten.
Natten mellan 9 och 10 november 1938.
Vi behöver minnas - för att mota fördomar, förtryck, förödelse och fasa i grind.
Minnas - för att hedra de döda så att de aldrig må glömmas.
Minnas - för att värna demokratin.
Våldsaktionerna mot judarna i november 1938
- som började redan den sjunde november och pågick till den 13:e.
Kristallnatten, då
- Judiska butiker vandaliserades
- Glaset i skyltfönstren krossades och blev till splitter
- Synagogor sattes i brand
- Judar fördes till koncentrationsläger
- Natten då judar mördades
En nazistisk generalrepetition inför Förintelsen.
Men våldet och det krossade glaset var naturligtvis inget som plötsligt dök upp ur tomma intet.
Fasan under Novemberpogromen föregicks av flera års förtryck.
..............................................
Nej, Kristallnatten skedde inte i ett vakuum.
Händelserna den natten skedde i ett samhälle där det öppna judehatet först mött protester - men där nazisterna steg för steg metodiskt skapat en acceptans för den öppna antisemitismen.
Adolf Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933.
Genom demokratiska val, ska vi komma ihåg.
En demokratisk valprocess garanterar inte demokratiska värderingar.
Omgående började judarna att utsättas för snabbt växande diskriminering och brutala förföljelser.
Under 1930-talet segregerades de tyska judarna successivt från den övriga befolkningen.
Den 1 april 1933 utlystes en landsomfattande bojkott av judiska företag. Uniformerade nazister stod utanför judisk-ägda butiker och företag, och hindrade kunder från att komma in.
Samtidigt spreds fördömande propaganda mot att göra affärer med judar.
Denna bojkott var den första landsomfattande aktionen som nazisterna riktade mot judarna.
Den gjorde antisemitism tillåten och klargjorde att anti-judiska aktiviteter stöddes av regeringen.
Den utgjorde också starten för ariseringspolitiken i Nazityskland.
Judar utestängdes från arbetsmarknaden och det ekonomiska livet.
Judiska företag och affärsrörelser beslagtogs och drevs vidare av icke-judar. Successivt förbjöds judarna att arbeta inom olika yrkesområden och fråntogs alla möjligheter att försörja sig.
Den 7 april 1933 infördes den första anti-judiska förordningen.
”Lagen om återställande av professionell civilservice”.
Enligt den så kallade ”ariska klausulen” kunde judar avskedas från statliga och offentliga tjänster utan anledning.
Ganska snart förde lagen med sig att de tyska judar förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, som advokater, läkare, tandläkare, lärare och redaktörer.
Judarna utestängdes också från allmänna organisationer och föreningar.
Den 25 april 1933 kom en lag som begränsade judars möjligheter till högre utbildning. Judar fick utgöra högst 1,5 procent av alla gymnasie- och universitetsstuderande i Tyskland.
Och 1935 instiftades de antisemitiska Nürnberg-lagarna. Två lagar som juridiskt och socialt skiljde judar från icke-judar i Tyskland.
Den första av Nürnberglagarna – Riksmedborgarlagen
– gjorde att judarna förlorade sina tyska medborgarskap.
Den andra av Nürnberglagarna – Lag för skydd av det tyska blodet och den tyska äran
– förbjöd t ex äktenskap och sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar.
De båda lagarna flera tillägg som förtydligade hur de skulle användas.
Och som förklarade vem som var jude.
Enligt tilläggen hade judar inte längre rösträtt och kunde inte ha offentliga ämbeten eller vara statstjänstemän.
Gradvis utestängdes judarna från alla delar av det tyska samhället.
............................................
Den nazityska anti-judiska politiken under 1930-talet syftade främst till att göra Tyskland judefritt. Förföljelserna och diskrimineringen skulle tvinga judarna att lämna landet.
Men när den judiska flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet, skärptes flyktingpolitiken gentemot judar i de flesta länder i Europa. De europeiska länderna stängde i stort sett sina gränser för judar.
Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränserna.
Men det var förstås svårt för gränspolisen att veta vilka som var judar.
I början av hösten 1938 framförde Sverige och Schweiz önskemål om att de tyska judarna skulle få särskilda pass.
Det ledde till att den tyska regeringen införde de så kallade J-passen.
Den 5 oktober 1938 blev alla judiska pass ogiltiga och skulle lämnas in till polisen.
Judarna fick sen ansöka om nya pass, som stämplades med ett rött "J" på första sidan.
Samtliga passkontroller i Sverige informeras i ett hemligt cirkulär i slutet av oktober om att innehavare av J-stämplat pass är att betrakta som emigranter, det vill säga de hade inte för avsikt att återvända till hemlandet. Därmed ska de avvisas vid gränsen om de inte kan uppvisa giltigt uppehållstillstånd som utfärdats före inresan.
Kära vänner
Att bränna oönskade böcker var en av de åtgärder som naziregimen använde för att bestämma över människors tankar och åsikter, och begränsa yttrandefriheten.
Den 10 maj 1933 brände nazisterna tusentals böcker som var skrivna av judar och av politiska motståndare.
Offentliga bokbål bland annat utanför operan i Berlin.
Vid slutet av 1934 hade över 5.000 boktitlar förbjudits i Tyskland.
Bland annat böcker av Heinrich Heine, en av Tysklands främsta författare, som redan hundra år tidigare skrivit:
Hur sorgligt sannspådd han blev.
Steg för steg under 1930-talet:
* Ett tydligt hatbudskap – judar som skadedjur.
* Uppmaningen: Köp inte hos judar.
* Insamling av judarnas smycken och silver till myndigheterna.
* Tillägg av nya förnamn. Israel för männen. Sara för kvinnorna.
* Nyfödda barn som bara fick döpas enligt en särskild namnlista som nazisterna tagit fram.
Namn med biblisk eller judisk anknytning – så att ”rasen” tydligt skulle framgå.
* Yrkesförbud.
* Spärrande av bankmedel.
* Barn som inte längre fick gå och simma.
* Barn som inte längre fick gå på bio.
* Barn som inte längre fick cykla.
* I november 1938 förbjöds alla judiska barn att gå i tyska skolor och blev helt hänvisade till judiska inrättningar. (Och så småningom, hösten 1941, förbjöds även alla judiska skolor)
Judarna berövades undan för undan alla sina mänskliga rättigheter.
Nej, Kristallnatten skedde inte utan varningstecken.
Inte i ett vakuum.
De organiserade judeförföljelserna i Nazityskland började redan 1933, omedelbart efter Hitlers makttillträde.
Nazisterna tog ett steg i taget.
Mot slutet av 1930-talet utsattes judarna alltmer för rena våldsaktioner.
Fördomar tilläts, och uppmuntrades att blomma ut.
Diskriminering och förtryck upphöjdes till lag.
Våld och judehat understöddes och utfördes av staten.
Med metodisk noggrannhet.
Vi vet att nazisternas systematik slutade med en människovidrig fabriksmässig utrotning.
.........................................
Den landsomfattande Novemberpogromen med massarresteringar av judar hade planlagts noga. Koncentrationslägren hade förberetts för att ta emot ett stort antal fångar. Redan 1933 upprättades det första koncentrationslägret Dachau.
Pogromen genomfördes av lokala parti- och SA-organisationer över hela landet.
Polis och brandkår beordrades att inte ingripa, så länge inte tysk egendom hotades. Tysk egendom lika med icke-judisk egendom.
Natten mellan den 9 och 10 november 1938
- brändes och förstördes över 1.400 synagogor och bönehus.
- 7.500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades
- judiska bostäder vandaliserades
- judar misshandlades, kastades ut genom fönster, sköts, slogs ihjäl och höggs till döds med knivar
- många begick självmord i desperation
- 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren där de utsattes för en brutal behandling av SS
- 400 judar mördades under natten
- tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt, beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1.500 människor
De materiella skadorna uppgick till enorma summor.
Nazi-regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.
De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.
Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller Rikskristallnatten.
Novemberpogromen visade att nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna.
Och att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.
Kristallnatten var ett steg på vägen mot Förintelsens fasor.
En förödelse långt bortom den materiella.
Ett mörker i sinnet, ett mänskligt förfall, hos vandaler och bödlar.
En mänsklig själslig förödelse – för offren som förnedrades.
Men en djup själslig förödelse också för alla dem som stod vid sidan och inte agerade till försvar.
............................................
Nazisternas och Hitlers makttillträde var början till det outsägligt grymma slutet för 6 miljoner judar av vilka 1,5 miljoner var barn.
Kristallnatten var ett steg på vägen.
Kristallnatten inledde ett nytt kapitel i Tysklands historia.
Den tyska staten ingrep inte mot våldsverkarna och den gjorde ingen ansats att skydda den judiska gruppen.
Kristallnatten som förebådade Förintelsen är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller diskussionen om alla människors lika värde vid liv.
Denna grundläggande värdering som ständigt måste försvaras.
I de stora sammanhangen.
Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att stå upp för tolerans och människovärde i vardagen.
Att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
I Sverige och i världen.
Därför behöver vi minnas.
Och påminnas.
Det var på vår kontinent, i våra grannländer, som förtrycket, förödelsen och fasorna ägde rum, år efter år.
Visst visste världen vad som hände, men många valde att titta bort – också här i vårt land.
Fasa och förödelse över Europa.
Med någras aktiva agerande.
Med någras samtycke.
Med någras likgiltighet.
Med de mångas tystnad.
Kristallnatten.
En fasans natt.
Som förebådade Förintelsen.
Den yttersta konsekvensen av en mörkrets ideologi.
En ideologi vars mål var det totala utplånandet av det judiska folket.
Och som nästan lyckades.
Sex miljoner europeiska judar - män, kvinnor och barn.
...........................................
Att som ikväll högtidlighålla minnet av Kristallnattens offer är viktigare än någonsin, när antisemitiska yttringar åter blossar upp i vårt land.
När den judiska fristaden Israel ifrågasätts och av vissa inte ges rätten att existera.
Det är ofattbart att antisemitismen inte dog 1945.
Men fördomar och intolerans är seglivade företeelser.
Och intoleransen jäser.
Inte heller Sverige är förskonat.
Antisemitismen lever här också.
Fortfarande.
Folkmordet på Europas judar relativiseras.
Försök görs att transformera offer till gärningsmän.
Att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel.
Vid förra valet valdes ett parti – Sverigedemokraterna - med rötter i den organiserade rasismen in i Sveriges Riksdag.
I Forum för Levande Historias undersökning av svenska gymnasisters attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare finns en kärna av omkring 20 procent av de unga som uttrycker tydligt intoleranta attityder.
En elev av fem har en negativ inställning till en person bara för att han eller hon är jude.
Kära vänner
Malmö är den ort i Sverige där judar allra mest är utsatta för trakasserier, där judar inte kan bära Davidsstjärnan eller kippa offentligt utan att utsättas för kränkningar, hot, våld och trakasserier.
Jag är född och uppvuxen i Malmö.
Med många av mina finaste och roligast minnen från barn- och ungdomsåren där.
Med barn och andra familjemedlemmar som bor i Malmö.
Med en del av mitt hjärta för alltid kvar i det underbara landskapet Skåne.
Dit jag så gärna återvänder så ofta tillfälle ges.
Likväl.
Det är något märkligt där med värderingarna och den utbredda främlingsfientligheten.
Något kusligt.
Som lurar under ytan mer i Skåne än i de flesta andra delar av vårt land, verkar det som.
Och som där - mellan varven - märks mer än annars.
I valresultat.
Vid tennisturneringar.
Vid skändande av judiska begravningsplatsen i Malmö.
En stad där en 85-årig judisk butiksinnehavare nästan misshandlades till döds av ett ungdomsgäng.
Där tonårsgäng attackerar judiska pojkar på väg till församlingen.
En stad där lärare vittnat om att de inte vågar berätta om sitt judiska ursprung.
Där det ledande kommunalrådet gör judarna medansvariga för antisemitiska yttringar. Som säger att det inte har förekommit några attacker mot judar, och om judar i staden vill flytta till Israel, så är det ingen angelägenhet för Malmö.
En högsta ansvarig kommunpolitiker som ger legitimitet till idén om kollektivt skuldbeläggande utifrån etnisk härkomst och religiös tillhörighet.
Som skuldbelägga även dem, som attackerades på en israelvänlig fredsdemonstration i Malmö, och säger att det var ”olyckligt” att israeliska flaggor fanns synliga.
Vi kanske har ett gyllene tillfälle att kraftsamla för att metodiskt och långsiktigt ta itu med den antisemitism, rasism och främlingsfientlighet som så tydligt kommit i dagern.
Och krafttag behövs sannerligen inte enbart i Skåne.
Rasism och antisemitism sticker tyvärr upp sina fula trynen på fler ställen.
........................................................
Att antisemitiska illdåd och våldshandlingar mot judar idag är ett inslag i vår vardag utgör ett hot mot demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Och kan inte på något sätt accepteras.
Alla som värnar demokratin måste oroas över antisemitismen.
Den är ett hot mot oss alla.
I en tid av ökad öppen antisemitism är det viktigare än någonsin att vi samlas, minns och manifesterar vår enighet mot dessa mörka krafter.
Vi kan alla hjälpas åt att synliggöra att vi är många med olika religioner och med olika etnisk bakgrund som aldrig kan acceptera antisemitism.
Kära vänner
Islamofobi är inte muslimernas problem.
Homofobi är inte de homosexuellas problem.
Antiziganism är inte romernas problem.
Och antisemitism inte är judarnas problem.
Alla demokrater äger dessa problem tillsammans.
Och vi måste lösa dem.
Tillsammans.
Det är vårt gemensamma ansvar.
Att värna de mänskliga rättigheterna är aldrig någon annans bord.
Att bekämpa fördomar, att motverka antisemitism och annan rasism, att stå upp mot förtryck – det har alla ett ansvar för.
73 år har gått sedan Kristallnatten förmörkade Europa den 9:e november 1938.
Men ikväll ska vi inte bara minnas förtryck, förödelse och fasa.
Vi måste minnas människorna bakom lidandena.
Vi måste tillåta oss att känna hopp om framtiden.
Europas judar är inte utrotade.
Vi känner alla ordspråket som säger;
Den människa som vi minns är inte död – hon lever så länge som hon bevaras i någons minne.
När vi minns människorna som mördades under Kristallnatten.
När vi minns Förintelsens offer.
Då är de inte döda.
De är en del av vår historia.
De lever i våra minnen.
De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck.
Svenska Kommittén Mot Antisemitism (SKMA) arrangerade i samarbete med Judiska församlingen i Stockholm och Föreningen Förintelsens överlevande. Vi var i Stockholms Stora Synagoga.
Nedan följer en längre version av talet som jag höll.
.......................................................................................
Förtryck, förödelse och fasa
Kära vänner
Det är en stor ära för mig att vara här med er ikväll.
För att tillsammans minnas de fasor som drabbade judarna under Novemberpogromen.
Den så kallade Kristallnatten.
Natten mellan 9 och 10 november 1938.
Vi behöver minnas - för att mota fördomar, förtryck, förödelse och fasa i grind.
Minnas - för att hedra de döda så att de aldrig må glömmas.
Minnas - för att värna demokratin.
Våldsaktionerna mot judarna i november 1938
- som började redan den sjunde november och pågick till den 13:e.
Kristallnatten, då
- Judiska butiker vandaliserades
- Glaset i skyltfönstren krossades och blev till splitter
- Synagogor sattes i brand
- Judar fördes till koncentrationsläger
- Natten då judar mördades
En nazistisk generalrepetition inför Förintelsen.
Men våldet och det krossade glaset var naturligtvis inget som plötsligt dök upp ur tomma intet.
Fasan under Novemberpogromen föregicks av flera års förtryck.
..............................................
Nej, Kristallnatten skedde inte i ett vakuum.
Händelserna den natten skedde i ett samhälle där det öppna judehatet först mött protester - men där nazisterna steg för steg metodiskt skapat en acceptans för den öppna antisemitismen.
Adolf Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933.
Genom demokratiska val, ska vi komma ihåg.
En demokratisk valprocess garanterar inte demokratiska värderingar.
Omgående började judarna att utsättas för snabbt växande diskriminering och brutala förföljelser.
Under 1930-talet segregerades de tyska judarna successivt från den övriga befolkningen.
Den 1 april 1933 utlystes en landsomfattande bojkott av judiska företag. Uniformerade nazister stod utanför judisk-ägda butiker och företag, och hindrade kunder från att komma in.
Samtidigt spreds fördömande propaganda mot att göra affärer med judar.
Denna bojkott var den första landsomfattande aktionen som nazisterna riktade mot judarna.
Den gjorde antisemitism tillåten och klargjorde att anti-judiska aktiviteter stöddes av regeringen.
Den utgjorde också starten för ariseringspolitiken i Nazityskland.
Judar utestängdes från arbetsmarknaden och det ekonomiska livet.
Judiska företag och affärsrörelser beslagtogs och drevs vidare av icke-judar. Successivt förbjöds judarna att arbeta inom olika yrkesområden och fråntogs alla möjligheter att försörja sig.
Den 7 april 1933 infördes den första anti-judiska förordningen.
”Lagen om återställande av professionell civilservice”.
Enligt den så kallade ”ariska klausulen” kunde judar avskedas från statliga och offentliga tjänster utan anledning.
Ganska snart förde lagen med sig att de tyska judar förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, som advokater, läkare, tandläkare, lärare och redaktörer.
Judarna utestängdes också från allmänna organisationer och föreningar.
Den 25 april 1933 kom en lag som begränsade judars möjligheter till högre utbildning. Judar fick utgöra högst 1,5 procent av alla gymnasie- och universitetsstuderande i Tyskland.
Och 1935 instiftades de antisemitiska Nürnberg-lagarna. Två lagar som juridiskt och socialt skiljde judar från icke-judar i Tyskland.
Den första av Nürnberglagarna – Riksmedborgarlagen
– gjorde att judarna förlorade sina tyska medborgarskap.
Den andra av Nürnberglagarna – Lag för skydd av det tyska blodet och den tyska äran
– förbjöd t ex äktenskap och sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar.
De båda lagarna flera tillägg som förtydligade hur de skulle användas.
Och som förklarade vem som var jude.
Enligt tilläggen hade judar inte längre rösträtt och kunde inte ha offentliga ämbeten eller vara statstjänstemän.
Gradvis utestängdes judarna från alla delar av det tyska samhället.
............................................
Den nazityska anti-judiska politiken under 1930-talet syftade främst till att göra Tyskland judefritt. Förföljelserna och diskrimineringen skulle tvinga judarna att lämna landet.
Men när den judiska flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet, skärptes flyktingpolitiken gentemot judar i de flesta länder i Europa. De europeiska länderna stängde i stort sett sina gränser för judar.
Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränserna.
Men det var förstås svårt för gränspolisen att veta vilka som var judar.
I början av hösten 1938 framförde Sverige och Schweiz önskemål om att de tyska judarna skulle få särskilda pass.
Det ledde till att den tyska regeringen införde de så kallade J-passen.
Den 5 oktober 1938 blev alla judiska pass ogiltiga och skulle lämnas in till polisen.
Judarna fick sen ansöka om nya pass, som stämplades med ett rött "J" på första sidan.
Samtliga passkontroller i Sverige informeras i ett hemligt cirkulär i slutet av oktober om att innehavare av J-stämplat pass är att betrakta som emigranter, det vill säga de hade inte för avsikt att återvända till hemlandet. Därmed ska de avvisas vid gränsen om de inte kan uppvisa giltigt uppehållstillstånd som utfärdats före inresan.
Kära vänner
Att bränna oönskade böcker var en av de åtgärder som naziregimen använde för att bestämma över människors tankar och åsikter, och begränsa yttrandefriheten.
Den 10 maj 1933 brände nazisterna tusentals böcker som var skrivna av judar och av politiska motståndare.
Offentliga bokbål bland annat utanför operan i Berlin.
Vid slutet av 1934 hade över 5.000 boktitlar förbjudits i Tyskland.
Bland annat böcker av Heinrich Heine, en av Tysklands främsta författare, som redan hundra år tidigare skrivit:
Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor.
Hur sorgligt sannspådd han blev.
Steg för steg under 1930-talet:
* Ett tydligt hatbudskap – judar som skadedjur.
* Uppmaningen: Köp inte hos judar.
* Insamling av judarnas smycken och silver till myndigheterna.
* Tillägg av nya förnamn. Israel för männen. Sara för kvinnorna.
* Nyfödda barn som bara fick döpas enligt en särskild namnlista som nazisterna tagit fram.
Namn med biblisk eller judisk anknytning – så att ”rasen” tydligt skulle framgå.
* Yrkesförbud.
* Spärrande av bankmedel.
* Barn som inte längre fick gå och simma.
* Barn som inte längre fick gå på bio.
* Barn som inte längre fick cykla.
* I november 1938 förbjöds alla judiska barn att gå i tyska skolor och blev helt hänvisade till judiska inrättningar. (Och så småningom, hösten 1941, förbjöds även alla judiska skolor)
Judarna berövades undan för undan alla sina mänskliga rättigheter.
Nej, Kristallnatten skedde inte utan varningstecken.
Inte i ett vakuum.
De organiserade judeförföljelserna i Nazityskland började redan 1933, omedelbart efter Hitlers makttillträde.
Nazisterna tog ett steg i taget.
Mot slutet av 1930-talet utsattes judarna alltmer för rena våldsaktioner.
Fördomar tilläts, och uppmuntrades att blomma ut.
Diskriminering och förtryck upphöjdes till lag.
Våld och judehat understöddes och utfördes av staten.
Med metodisk noggrannhet.
Vi vet att nazisternas systematik slutade med en människovidrig fabriksmässig utrotning.
.........................................
Den landsomfattande Novemberpogromen med massarresteringar av judar hade planlagts noga. Koncentrationslägren hade förberetts för att ta emot ett stort antal fångar. Redan 1933 upprättades det första koncentrationslägret Dachau.
Pogromen genomfördes av lokala parti- och SA-organisationer över hela landet.
Polis och brandkår beordrades att inte ingripa, så länge inte tysk egendom hotades. Tysk egendom lika med icke-judisk egendom.
Natten mellan den 9 och 10 november 1938
- brändes och förstördes över 1.400 synagogor och bönehus.
- 7.500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades
- judiska bostäder vandaliserades
- judar misshandlades, kastades ut genom fönster, sköts, slogs ihjäl och höggs till döds med knivar
- många begick självmord i desperation
- 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren där de utsattes för en brutal behandling av SS
- 400 judar mördades under natten
- tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt, beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1.500 människor
De materiella skadorna uppgick till enorma summor.
Nazi-regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.
De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.
Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller Rikskristallnatten.
Novemberpogromen visade att nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna.
Och att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.
Kristallnatten var ett steg på vägen mot Förintelsens fasor.
En förödelse långt bortom den materiella.
Ett mörker i sinnet, ett mänskligt förfall, hos vandaler och bödlar.
En mänsklig själslig förödelse – för offren som förnedrades.
Men en djup själslig förödelse också för alla dem som stod vid sidan och inte agerade till försvar.
............................................
Nazisternas och Hitlers makttillträde var början till det outsägligt grymma slutet för 6 miljoner judar av vilka 1,5 miljoner var barn.
Kristallnatten var ett steg på vägen.
Kristallnatten inledde ett nytt kapitel i Tysklands historia.
Den tyska staten ingrep inte mot våldsverkarna och den gjorde ingen ansats att skydda den judiska gruppen.
Kristallnatten som förebådade Förintelsen är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller diskussionen om alla människors lika värde vid liv.
Denna grundläggande värdering som ständigt måste försvaras.
I de stora sammanhangen.
Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att stå upp för tolerans och människovärde i vardagen.
Att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
I Sverige och i världen.
Därför behöver vi minnas.
Och påminnas.
Det var på vår kontinent, i våra grannländer, som förtrycket, förödelsen och fasorna ägde rum, år efter år.
Visst visste världen vad som hände, men många valde att titta bort – också här i vårt land.
Fasa och förödelse över Europa.
Med någras aktiva agerande.
Med någras samtycke.
Med någras likgiltighet.
Med de mångas tystnad.
Kristallnatten.
En fasans natt.
Som förebådade Förintelsen.
Den yttersta konsekvensen av en mörkrets ideologi.
En ideologi vars mål var det totala utplånandet av det judiska folket.
Och som nästan lyckades.
Sex miljoner europeiska judar - män, kvinnor och barn.
...........................................
Att som ikväll högtidlighålla minnet av Kristallnattens offer är viktigare än någonsin, när antisemitiska yttringar åter blossar upp i vårt land.
När den judiska fristaden Israel ifrågasätts och av vissa inte ges rätten att existera.
Det är ofattbart att antisemitismen inte dog 1945.
Men fördomar och intolerans är seglivade företeelser.
Och intoleransen jäser.
Inte heller Sverige är förskonat.
Antisemitismen lever här också.
Fortfarande.
Folkmordet på Europas judar relativiseras.
Försök görs att transformera offer till gärningsmän.
Att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel.
Vid förra valet valdes ett parti – Sverigedemokraterna - med rötter i den organiserade rasismen in i Sveriges Riksdag.
I Forum för Levande Historias undersökning av svenska gymnasisters attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare finns en kärna av omkring 20 procent av de unga som uttrycker tydligt intoleranta attityder.
En elev av fem har en negativ inställning till en person bara för att han eller hon är jude.
Kära vänner
Malmö är den ort i Sverige där judar allra mest är utsatta för trakasserier, där judar inte kan bära Davidsstjärnan eller kippa offentligt utan att utsättas för kränkningar, hot, våld och trakasserier.
Jag är född och uppvuxen i Malmö.
Med många av mina finaste och roligast minnen från barn- och ungdomsåren där.
Med barn och andra familjemedlemmar som bor i Malmö.
Med en del av mitt hjärta för alltid kvar i det underbara landskapet Skåne.
Dit jag så gärna återvänder så ofta tillfälle ges.
Likväl.
Det är något märkligt där med värderingarna och den utbredda främlingsfientligheten.
Något kusligt.
Som lurar under ytan mer i Skåne än i de flesta andra delar av vårt land, verkar det som.
Och som där - mellan varven - märks mer än annars.
I valresultat.
Vid tennisturneringar.
Vid skändande av judiska begravningsplatsen i Malmö.
En stad där en 85-årig judisk butiksinnehavare nästan misshandlades till döds av ett ungdomsgäng.
Där tonårsgäng attackerar judiska pojkar på väg till församlingen.
En stad där lärare vittnat om att de inte vågar berätta om sitt judiska ursprung.
Där det ledande kommunalrådet gör judarna medansvariga för antisemitiska yttringar. Som säger att det inte har förekommit några attacker mot judar, och om judar i staden vill flytta till Israel, så är det ingen angelägenhet för Malmö.
En högsta ansvarig kommunpolitiker som ger legitimitet till idén om kollektivt skuldbeläggande utifrån etnisk härkomst och religiös tillhörighet.
Som skuldbelägga även dem, som attackerades på en israelvänlig fredsdemonstration i Malmö, och säger att det var ”olyckligt” att israeliska flaggor fanns synliga.
Vi kanske har ett gyllene tillfälle att kraftsamla för att metodiskt och långsiktigt ta itu med den antisemitism, rasism och främlingsfientlighet som så tydligt kommit i dagern.
Och krafttag behövs sannerligen inte enbart i Skåne.
Rasism och antisemitism sticker tyvärr upp sina fula trynen på fler ställen.
........................................................
Att antisemitiska illdåd och våldshandlingar mot judar idag är ett inslag i vår vardag utgör ett hot mot demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Och kan inte på något sätt accepteras.
Alla som värnar demokratin måste oroas över antisemitismen.
Den är ett hot mot oss alla.
I en tid av ökad öppen antisemitism är det viktigare än någonsin att vi samlas, minns och manifesterar vår enighet mot dessa mörka krafter.
Vi kan alla hjälpas åt att synliggöra att vi är många med olika religioner och med olika etnisk bakgrund som aldrig kan acceptera antisemitism.
Kära vänner
Islamofobi är inte muslimernas problem.
Homofobi är inte de homosexuellas problem.
Antiziganism är inte romernas problem.
Och antisemitism inte är judarnas problem.
Alla demokrater äger dessa problem tillsammans.
Och vi måste lösa dem.
Tillsammans.
Det är vårt gemensamma ansvar.
Att värna de mänskliga rättigheterna är aldrig någon annans bord.
Att bekämpa fördomar, att motverka antisemitism och annan rasism, att stå upp mot förtryck – det har alla ett ansvar för.
73 år har gått sedan Kristallnatten förmörkade Europa den 9:e november 1938.
Men ikväll ska vi inte bara minnas förtryck, förödelse och fasa.
Vi måste minnas människorna bakom lidandena.
Vi måste tillåta oss att känna hopp om framtiden.
Europas judar är inte utrotade.
Vi känner alla ordspråket som säger;
Den människa som vi minns är inte död – hon lever så länge som hon bevaras i någons minne.
När vi minns människorna som mördades under Kristallnatten.
När vi minns Förintelsens offer.
Då är de inte döda.
De är en del av vår historia.
De lever i våra minnen.
De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck.
Etiketter:
antisemitism,
antiziganism,
Forum för levande historia,
Förintelsen,
Heinrich Heine,
homofobi,
islamofobi,
Kristallnatten,
Novemberpogromen,
Svenska Kommittén mot antisemitism
onsdag 3 augusti 2011
En intervju med Henrik Bachner om antisemitism
Tidigare i år publicerade Frisinnad Tidskrift en artikel där jag intervjuar Henrik Bachner. Henrik är idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism.
Här är hans hemsida.
Den som vill stödja arbetet mot antisemitism och rasism kan göra det genom
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se
Här är länkar till några andra artiklar; av och om Henrik Bachner och hans arbete.
Hatet i repris
Farligt historiska eko
Uråldriga myter om judar lever kvar
Antisemiternas taktik
Reepalu-affär väcker frågor
Salomon Schulman i Sydsvenska dagbladet om boken "Judefrågan"
Nils Schwartz i Expressen om boken "Judefrågan"
Guillou är förblindad av sin egen ilska
Ta avstånd från antisemitismen
Här är länken till intervjun i Frisinnad Tidskrift och nedan följer texten för den som vill läsa den direkt:
.................................................................................
De mest centrala antisemitiska föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism, säger Henrik Bachner, idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism, som här intervjuas av Agneta Berliner, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet. Båda ingår i arbetsutskottet för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Henrik Bachner är styrelseledamot i Per Ahlmarkstiftelsen.
Antisemitism i vår tid
Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna. En studie som Forum för levande historia publicerade förra året indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.
Kan det anses vetenskapligt belagt att antisemitismen har tilltagit både i Sverige och i övriga Europa?
- Utvecklingen ser olika ut i olika länder i Europa. Det är belagt att antalet incidenter och hatbrott riktade mot judar under 00-talet ökat i vissa länder, däribland Storbritannien och Frankrike. I Sverige har vi inte sett en sådan utveckling. Undantaget är 2009 då antalet anmälda hatbrott mot judar ökade kraftigt. Det finns också attitydundersökningar som indikerar att inställningen till judar blivit mer negativ i ett antal länder, till exempel Pew-centrets studie från 2008. Den mest markanta förstärkningen av antijudiska attityder hade enligt den undersökningen ägt rum i Spanien. Den tyska studie du nämner visar att antisemitiska föreställningar är relativt utbredda i flera EU-länder. Men den pekar också på skillnader: av de undersökta länderna är antisemitismen är mest utbredd i Polen och Ungern, de lägsta nivåerna uppmättes i Holland och Storbritannien.
En rad kvalitativa studier pekar på att antisemitiska föreställningar och argument på ett tydligare sätt förekommer i medier och debatt i delar av Europa. Det tycks inom vissa opinioner finnas en ökad attraktion och acceptans för vissa stereotypa och mytologiska bilder. Bland annat cirkulerar åter på ett mer märkbart sätt, även inom delar av den politiska mittfåran, föreställningar om en oerhörd judisk makt som styr amerikansk politik eller manipulerar medier i Europa. Även den sekundära antisemitismen, som utvecklas som en reaktion på Förintelsens konsekvenser, gör ett allt tydligare avtryck. Detta är en aversion som hämtar näring ur skuldproblematik och irritation över Förintelsens fortsatta centralitet i den politiska kulturen. Den tar sig bland annat uttryck i en strävan att relativisera folkmordet på Europas judar och i försök att transformera offer till gärningsmän, att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel. Dessa tendenser kan även iakttas i svensk debatt. Sammantaget kan man således säga att antisemitiska diskurser gjort ett tydligare avtryck delar av Europa under 00-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.
Är det just antisemitismen som blivit mer märkbar eller har rasismen överlag ökat?
- Vi har sedan flera år sett en tilltagande xenofob strömning i delar av Europa. Den riktar sig mot en rad olika grupper. En primär måltavla för många högerpopulistiska partier är vissa invandrargrupper och särskilt muslimer. Men det finns också specifika rasismer som drabbar till exempel romer eller afrikaner och asiater, oavsett deras religion. Bilden skiljer sig delvis från land till land. Antisemitismens reaktivering torde delvis hänga samman med detta klimatskifte. Men det är viktigt att se, att även om olika gruppfördomar har mycket som förenar, inte minst vad gäller deras funktioner, bär de samtidigt på specifika och särskiljande drag och återfinns ibland i delvis olika opinioner.
Hur vill du definiera begreppet antisemitism?
- Enkelt uttryckt är antisemitism fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar om en historiskt och kulturellt rotad och vidareförmedlad föreställningsvärld, men också om en av denna idétradition skapad känslomässig distansering. Antisemitism kan inbegripa allt ifrån ganska milda fördomar till ett intensivt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visat kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.
Och var kommer själva termen ifrån? Det är ju snarast en nonsensterm eftersom det ju inte finns någon semitism att vara ”anti” i förhållande till.
- Termen myntades av den tyske publicisten och antijudiske agitatorn Wilhelm Marr på 1870-talet. Han tillhörde den politiska judefientliga rörelse som då växte fram. För denna var det viktigt att markera avstånd till den äldre kristna judefientligheten. Den moderna antisemitismen angrep judarna med framför allt nationalistiska och rasistiska argument och sökte klä det sekulära judehatet i en vetenskapligt klingande terminologi. Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper och rasliga klassificeringar. Den dåtida rasforskningen lanserade idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått nedbrytande och hotfulla verksamhet. Ordet antisemitism är dock sedan länge vedertaget som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder termen är det dock viktigt att vara medveten om att den är missledande.
Vilka är de starkaste eller mest återkommande fördomarna och stereotyperna som gäller judar?
- Fortfarande spelar både ursprungligen kristna föreställningar och den moderna antisemitismens stereotyper och myter stor roll. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord har lagt grunden till en rad demoniserande bilder som så småningom försetts med sekulära rationaliseringar. Andra föreställningar härrör ur konstruktionen av judendomen som kristendomens motsats, till exempel påståenden om en specifik judisk hämndlystnad, ofta kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”, vilka ibland dyker upp i debatten om Israel.
Men de mest centrala föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ av bilder som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism. Den utgör för vissa grupper inte bara en fördom utan också en alternativ förklaring till historiska och samtida skeenden på såväl global som nationell nivå.
Beskriv hur antisemitismen yttrar sig idag, i Sverige och i andra länder i världen.
- Antisemitism kommer till uttryck i olika sammanhang och på olika sätt. Den utgör en viktig ideologisk komponent inom högerextremism och radikal islamism. Inom delar av den extrema vänstern återfinns antisemitiska former av antisionism samtidigt som myter om judiska sammansvärjningar florerar i olika konspiracistiska miljöer, som till exempel den s k sanningsrörelsen som ifrågasätter den etablerade förklaringen till terrorattackerna mot USA den 11/9 2001. Men antijudiska föreställningar och attityder förekommer även i medier och debatt inom den bredare politiska mittfåran. Attitydundersökningar pekar på att negativa uppfattningar mot judar är mest utbredda i högerradikala opinioner. Enligt vissa studier är de också relativt utbredda i muslimska grupper.
Men bilden skiljer sig också delvis mellan länder. I delar av Central- och Östeuropa fortlever på ett tydligare sätt än i Västeuropa en folklig, nationalistisk och kristet färgad antisemitism. Där är också associationen mellan judar och kommunism ett viktigare tema i den antijudiska agitationen än i väst. I Ungern har det högerradikala partiet Jobbik vunnit framgångar med en politik som förenar en hårdför nationalism med antisemitism och antiziganism.
I arabvärlden och i andra muslimska länder som Iran och Pakistan är situationen annorlunda än i väst i den meningen att antisemitismen är rumsren och inte sällan statssanktionerad. Den propageras av regimer – Iran är det mest extrema exemplet – och ledande medier, men också av islamistiska rörelser. Denna utveckling har globala effekter. Föreställningar och mytbildningar som Europa under 1800- och 1900-talet exporterade till Mellanöstern – där de sammanlänkades med en redan existerande tradition av förakt och fientlighet mot judar och kom att exploateras i konflikten med sionismen och Israel – slungas nu tillbaka till bidrar till att reaktivera antijudiska tendenser i västvärlden.
Har Du några kommentarer till hur nutida judefientlighet behandlas i debatten i Sverige och av svensk media?
- Även om det finns flera exempel på kunniga skribenter och politiker så präglas förhållningssättet till antisemitism på många håll av ignorans, politisering och ideologiska blockeringar. Kunskaperna om den globala och europeiska utvecklingen är magra, antijudiska bilder och argument känns ofta inte igen, och inte sällan möts de av förnekelse eller bagatellisering. För delar av vänstern blir det särskilt problematiskt när antijudiska inslag dyker upp i debatten om Israel. Inte sällan avfärdas i dessa opinioner kritik mot antijudiska uttryck med påståendet att ”så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism”. Att detta påstående inte är sant torde vara uppenbart för de flesta, men det har blivit ett bekvämt sätt att slippa konfrontera frågan om antisemitism. Men förståelsen för antisemitismen försvåras även av att begreppet intimt associeras med nazismen och Förintelsen – de mest extrema yttringarna av judehat tycks ibland utgöra kriteriet för vad som uppfattats som antisemitism.
Ibland sägs i debatten att judefientligheten primärt är historia och att den har ersatts av islamofobi. Vad säger forskningen om detta?
- För dessa påståenden finns inget stöd i forskningen. De tycks i första hand styras av en politisk agenda. Påståendena utgör ett problem i så måtto att de skapar en felaktig bild och bidrar till att såväl antisemitism som andra former av rasism förtigs eller förminskas. Islamofobin utgör ett reellt och allvarlig problem, men den existerar parallellt med andra former av gruppfientlighet.
Kritik mot staten Israel är givetvis inte i sig själv antisemitism. Men Israel får ibland vara måltavla för judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan också bli en förevändning för att ge uttryck för antisemitism. Kan du reda ut begreppen och ge oss några exempel.
- Självfallet är kritik av Israels politik inte antisemitism. Denna kritik är naturligtvis lika legitim som kritik mot varje annan stats politik. Enligt min personliga uppfattning är den därtill inte sällan befogad. Men samtidigt bör noteras att debatten om Israel och Mellanösternkonflikten även utgör en viktig kontext för samtida antisemitiska diskurser. Gränsen mellan kritik och fördomar överträds när antijudiska motiv förs in i en politisk debatt. Detta sker till exempel när anklagelser om Kristusmord, föreställningar om ”gammatestamentlig” hämndlystnad eller moderniserade blodsanklagelser vävs in i kritiken mot Israel. Och det sker när Israel likställs med Nazityskland, framställs som huvudorsak till flertalet stora världsproblem eller konflikter – eller när judar i andra länder hålls ansvariga för Israels agerande.
Viktigt i sammanhanget är att se att Israels agerande inte orsakar antisemitism, däremot kan Mellanösternkonflikten aktivera redan existerande antisemitiska föreställningar eller tjäna som förevändning för att lufta fientlighet mot judar. Att Israel på något sätt skulle orsaka antisemitism är ett återkommande påstående. Det är oroande. Om någon skulle hävda att den rasism mörkhyade människor möter i Europa ingenting har att göra med ett historiskt arv av rastänkande utan beror på den politik som förs av Nigerias eller Zimbabwes regeringar – eller att fördomar och diskriminering av araber i europeiska länder måste förstås som en form av protest mot Marockos ockupation av Västra Sahara, då skulle de flesta ganska enkelt inse att förklaringen inte bara är felaktig, utan även utgör ett försök att rationalisera hatet och skuldbelägga offren. Men när samma sak sägs om antisemitismen, det vill säga att denna orsakas av Israels politik, då finns en ganska utbredd beredskap att acceptera denna argumentation. Att utpekandet av judars beteende som orsak till antisemitismen sedan århundraden utgör ett återkommande inslag i antijudisk argumentation förefaller i dessa fall inte vara något som bekymrar.
Antisemitismen är förmodligen den fördom som det forskats allra mest om. Och Förintelsen är det folkmord som är mest dokumenterat. Men det tycks inte som vi dragit tillräcklig lärdom av all denna kunskap. Hur kan vi på bättre sätt än hittills använda den evidens som finns, för att förebygga och motverka antisemitism och rasism?
- Det är en ingen lätt fråga. Bättre kunskaper om rasismens och antisemitismens historia och förödande konsekvenser är viktigt, men av detta följer inte nödvändigtvis större motståndskraft mot fördomar och grupphat. Men jag har svårt att se någon annan väg än en intensifierad upplysning och utbildning. Den erfarenhet som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har av utbildningssatsningar riktade till lärare och elever är god. SKMA har tillsammans med Forum för levande historia nyligen även givit ut ett studiematerial om antisemitism och andra fördomar riktat till högstadie- och gymnasieelever. Rätt använt kan det bli ett effektivt redskap i skolundervisningen. Men även rättsväsendet, journalister och opinionsbildare behöver lära sig mer. Av central betydelse är också att politiker bildar sig på området och tydligare och mer konsekvent än hittills markerar mot antisemitiska, islamofoba och rasistiska yttringar i samhället.
..............................................................................................................
Henrik Bachners doktorsavhandling ”Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945” utkom som pocket på Natur och Kultur 2004. Hans senaste bok är ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige, som gavs ut på Atlantis 2009.
...............................................................................................................
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Tycker du att kampen mot antisemitism är viktig? Anser du att det är viktigt att lärare och skolelever får gedigna kunskaper om judefientlighet, rasism, nazism och Förintelsen? I så fall kan du stödja SKMA:s verksamhet. Som stödmedlem får du SKMA:s nyhetsbrev och information om organisationens aktiviteter. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se
Här är hans hemsida.
Den som vill stödja arbetet mot antisemitism och rasism kan göra det genom
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se
Här är länkar till några andra artiklar; av och om Henrik Bachner och hans arbete.
Hatet i repris
Farligt historiska eko
Uråldriga myter om judar lever kvar
Antisemiternas taktik
Reepalu-affär väcker frågor
Salomon Schulman i Sydsvenska dagbladet om boken "Judefrågan"
Nils Schwartz i Expressen om boken "Judefrågan"
Guillou är förblindad av sin egen ilska
Ta avstånd från antisemitismen
Här är länken till intervjun i Frisinnad Tidskrift och nedan följer texten för den som vill läsa den direkt:
.................................................................................
De mest centrala antisemitiska föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism, säger Henrik Bachner, idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism, som här intervjuas av Agneta Berliner, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet. Båda ingår i arbetsutskottet för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Henrik Bachner är styrelseledamot i Per Ahlmarkstiftelsen.
Antisemitism i vår tid
Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna. En studie som Forum för levande historia publicerade förra året indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.
Kan det anses vetenskapligt belagt att antisemitismen har tilltagit både i Sverige och i övriga Europa?
- Utvecklingen ser olika ut i olika länder i Europa. Det är belagt att antalet incidenter och hatbrott riktade mot judar under 00-talet ökat i vissa länder, däribland Storbritannien och Frankrike. I Sverige har vi inte sett en sådan utveckling. Undantaget är 2009 då antalet anmälda hatbrott mot judar ökade kraftigt. Det finns också attitydundersökningar som indikerar att inställningen till judar blivit mer negativ i ett antal länder, till exempel Pew-centrets studie från 2008. Den mest markanta förstärkningen av antijudiska attityder hade enligt den undersökningen ägt rum i Spanien. Den tyska studie du nämner visar att antisemitiska föreställningar är relativt utbredda i flera EU-länder. Men den pekar också på skillnader: av de undersökta länderna är antisemitismen är mest utbredd i Polen och Ungern, de lägsta nivåerna uppmättes i Holland och Storbritannien.
En rad kvalitativa studier pekar på att antisemitiska föreställningar och argument på ett tydligare sätt förekommer i medier och debatt i delar av Europa. Det tycks inom vissa opinioner finnas en ökad attraktion och acceptans för vissa stereotypa och mytologiska bilder. Bland annat cirkulerar åter på ett mer märkbart sätt, även inom delar av den politiska mittfåran, föreställningar om en oerhörd judisk makt som styr amerikansk politik eller manipulerar medier i Europa. Även den sekundära antisemitismen, som utvecklas som en reaktion på Förintelsens konsekvenser, gör ett allt tydligare avtryck. Detta är en aversion som hämtar näring ur skuldproblematik och irritation över Förintelsens fortsatta centralitet i den politiska kulturen. Den tar sig bland annat uttryck i en strävan att relativisera folkmordet på Europas judar och i försök att transformera offer till gärningsmän, att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel. Dessa tendenser kan även iakttas i svensk debatt. Sammantaget kan man således säga att antisemitiska diskurser gjort ett tydligare avtryck delar av Europa under 00-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.
Är det just antisemitismen som blivit mer märkbar eller har rasismen överlag ökat?
- Vi har sedan flera år sett en tilltagande xenofob strömning i delar av Europa. Den riktar sig mot en rad olika grupper. En primär måltavla för många högerpopulistiska partier är vissa invandrargrupper och särskilt muslimer. Men det finns också specifika rasismer som drabbar till exempel romer eller afrikaner och asiater, oavsett deras religion. Bilden skiljer sig delvis från land till land. Antisemitismens reaktivering torde delvis hänga samman med detta klimatskifte. Men det är viktigt att se, att även om olika gruppfördomar har mycket som förenar, inte minst vad gäller deras funktioner, bär de samtidigt på specifika och särskiljande drag och återfinns ibland i delvis olika opinioner.
Hur vill du definiera begreppet antisemitism?
- Enkelt uttryckt är antisemitism fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar om en historiskt och kulturellt rotad och vidareförmedlad föreställningsvärld, men också om en av denna idétradition skapad känslomässig distansering. Antisemitism kan inbegripa allt ifrån ganska milda fördomar till ett intensivt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visat kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.
Och var kommer själva termen ifrån? Det är ju snarast en nonsensterm eftersom det ju inte finns någon semitism att vara ”anti” i förhållande till.
- Termen myntades av den tyske publicisten och antijudiske agitatorn Wilhelm Marr på 1870-talet. Han tillhörde den politiska judefientliga rörelse som då växte fram. För denna var det viktigt att markera avstånd till den äldre kristna judefientligheten. Den moderna antisemitismen angrep judarna med framför allt nationalistiska och rasistiska argument och sökte klä det sekulära judehatet i en vetenskapligt klingande terminologi. Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper och rasliga klassificeringar. Den dåtida rasforskningen lanserade idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått nedbrytande och hotfulla verksamhet. Ordet antisemitism är dock sedan länge vedertaget som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder termen är det dock viktigt att vara medveten om att den är missledande.
Vilka är de starkaste eller mest återkommande fördomarna och stereotyperna som gäller judar?
- Fortfarande spelar både ursprungligen kristna föreställningar och den moderna antisemitismens stereotyper och myter stor roll. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord har lagt grunden till en rad demoniserande bilder som så småningom försetts med sekulära rationaliseringar. Andra föreställningar härrör ur konstruktionen av judendomen som kristendomens motsats, till exempel påståenden om en specifik judisk hämndlystnad, ofta kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”, vilka ibland dyker upp i debatten om Israel.
Men de mest centrala föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ av bilder som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism. Den utgör för vissa grupper inte bara en fördom utan också en alternativ förklaring till historiska och samtida skeenden på såväl global som nationell nivå.
Beskriv hur antisemitismen yttrar sig idag, i Sverige och i andra länder i världen.
- Antisemitism kommer till uttryck i olika sammanhang och på olika sätt. Den utgör en viktig ideologisk komponent inom högerextremism och radikal islamism. Inom delar av den extrema vänstern återfinns antisemitiska former av antisionism samtidigt som myter om judiska sammansvärjningar florerar i olika konspiracistiska miljöer, som till exempel den s k sanningsrörelsen som ifrågasätter den etablerade förklaringen till terrorattackerna mot USA den 11/9 2001. Men antijudiska föreställningar och attityder förekommer även i medier och debatt inom den bredare politiska mittfåran. Attitydundersökningar pekar på att negativa uppfattningar mot judar är mest utbredda i högerradikala opinioner. Enligt vissa studier är de också relativt utbredda i muslimska grupper.
Men bilden skiljer sig också delvis mellan länder. I delar av Central- och Östeuropa fortlever på ett tydligare sätt än i Västeuropa en folklig, nationalistisk och kristet färgad antisemitism. Där är också associationen mellan judar och kommunism ett viktigare tema i den antijudiska agitationen än i väst. I Ungern har det högerradikala partiet Jobbik vunnit framgångar med en politik som förenar en hårdför nationalism med antisemitism och antiziganism.
I arabvärlden och i andra muslimska länder som Iran och Pakistan är situationen annorlunda än i väst i den meningen att antisemitismen är rumsren och inte sällan statssanktionerad. Den propageras av regimer – Iran är det mest extrema exemplet – och ledande medier, men också av islamistiska rörelser. Denna utveckling har globala effekter. Föreställningar och mytbildningar som Europa under 1800- och 1900-talet exporterade till Mellanöstern – där de sammanlänkades med en redan existerande tradition av förakt och fientlighet mot judar och kom att exploateras i konflikten med sionismen och Israel – slungas nu tillbaka till bidrar till att reaktivera antijudiska tendenser i västvärlden.
Har Du några kommentarer till hur nutida judefientlighet behandlas i debatten i Sverige och av svensk media?
- Även om det finns flera exempel på kunniga skribenter och politiker så präglas förhållningssättet till antisemitism på många håll av ignorans, politisering och ideologiska blockeringar. Kunskaperna om den globala och europeiska utvecklingen är magra, antijudiska bilder och argument känns ofta inte igen, och inte sällan möts de av förnekelse eller bagatellisering. För delar av vänstern blir det särskilt problematiskt när antijudiska inslag dyker upp i debatten om Israel. Inte sällan avfärdas i dessa opinioner kritik mot antijudiska uttryck med påståendet att ”så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism”. Att detta påstående inte är sant torde vara uppenbart för de flesta, men det har blivit ett bekvämt sätt att slippa konfrontera frågan om antisemitism. Men förståelsen för antisemitismen försvåras även av att begreppet intimt associeras med nazismen och Förintelsen – de mest extrema yttringarna av judehat tycks ibland utgöra kriteriet för vad som uppfattats som antisemitism.
Ibland sägs i debatten att judefientligheten primärt är historia och att den har ersatts av islamofobi. Vad säger forskningen om detta?
- För dessa påståenden finns inget stöd i forskningen. De tycks i första hand styras av en politisk agenda. Påståendena utgör ett problem i så måtto att de skapar en felaktig bild och bidrar till att såväl antisemitism som andra former av rasism förtigs eller förminskas. Islamofobin utgör ett reellt och allvarlig problem, men den existerar parallellt med andra former av gruppfientlighet.
Kritik mot staten Israel är givetvis inte i sig själv antisemitism. Men Israel får ibland vara måltavla för judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan också bli en förevändning för att ge uttryck för antisemitism. Kan du reda ut begreppen och ge oss några exempel.
- Självfallet är kritik av Israels politik inte antisemitism. Denna kritik är naturligtvis lika legitim som kritik mot varje annan stats politik. Enligt min personliga uppfattning är den därtill inte sällan befogad. Men samtidigt bör noteras att debatten om Israel och Mellanösternkonflikten även utgör en viktig kontext för samtida antisemitiska diskurser. Gränsen mellan kritik och fördomar överträds när antijudiska motiv förs in i en politisk debatt. Detta sker till exempel när anklagelser om Kristusmord, föreställningar om ”gammatestamentlig” hämndlystnad eller moderniserade blodsanklagelser vävs in i kritiken mot Israel. Och det sker när Israel likställs med Nazityskland, framställs som huvudorsak till flertalet stora världsproblem eller konflikter – eller när judar i andra länder hålls ansvariga för Israels agerande.
Viktigt i sammanhanget är att se att Israels agerande inte orsakar antisemitism, däremot kan Mellanösternkonflikten aktivera redan existerande antisemitiska föreställningar eller tjäna som förevändning för att lufta fientlighet mot judar. Att Israel på något sätt skulle orsaka antisemitism är ett återkommande påstående. Det är oroande. Om någon skulle hävda att den rasism mörkhyade människor möter i Europa ingenting har att göra med ett historiskt arv av rastänkande utan beror på den politik som förs av Nigerias eller Zimbabwes regeringar – eller att fördomar och diskriminering av araber i europeiska länder måste förstås som en form av protest mot Marockos ockupation av Västra Sahara, då skulle de flesta ganska enkelt inse att förklaringen inte bara är felaktig, utan även utgör ett försök att rationalisera hatet och skuldbelägga offren. Men när samma sak sägs om antisemitismen, det vill säga att denna orsakas av Israels politik, då finns en ganska utbredd beredskap att acceptera denna argumentation. Att utpekandet av judars beteende som orsak till antisemitismen sedan århundraden utgör ett återkommande inslag i antijudisk argumentation förefaller i dessa fall inte vara något som bekymrar.
Antisemitismen är förmodligen den fördom som det forskats allra mest om. Och Förintelsen är det folkmord som är mest dokumenterat. Men det tycks inte som vi dragit tillräcklig lärdom av all denna kunskap. Hur kan vi på bättre sätt än hittills använda den evidens som finns, för att förebygga och motverka antisemitism och rasism?
- Det är en ingen lätt fråga. Bättre kunskaper om rasismens och antisemitismens historia och förödande konsekvenser är viktigt, men av detta följer inte nödvändigtvis större motståndskraft mot fördomar och grupphat. Men jag har svårt att se någon annan väg än en intensifierad upplysning och utbildning. Den erfarenhet som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har av utbildningssatsningar riktade till lärare och elever är god. SKMA har tillsammans med Forum för levande historia nyligen även givit ut ett studiematerial om antisemitism och andra fördomar riktat till högstadie- och gymnasieelever. Rätt använt kan det bli ett effektivt redskap i skolundervisningen. Men även rättsväsendet, journalister och opinionsbildare behöver lära sig mer. Av central betydelse är också att politiker bildar sig på området och tydligare och mer konsekvent än hittills markerar mot antisemitiska, islamofoba och rasistiska yttringar i samhället.
..............................................................................................................
Henrik Bachners doktorsavhandling ”Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945” utkom som pocket på Natur och Kultur 2004. Hans senaste bok är ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige, som gavs ut på Atlantis 2009.
...............................................................................................................
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Tycker du att kampen mot antisemitism är viktig? Anser du att det är viktigt att lärare och skolelever får gedigna kunskaper om judefientlighet, rasism, nazism och Förintelsen? I så fall kan du stödja SKMA:s verksamhet. Som stödmedlem får du SKMA:s nyhetsbrev och information om organisationens aktiviteter. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se
måndag 20 juni 2011
Antisemitism i vår tid
Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna.
En studie som Forum för levande historia publicerade förra året indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likaväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att "judar har för stort inflytande". 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet "med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar".
Även om gruppfördomar och dess trender skiljer sig från land till land kan man sammantaget säga att antisemitismen gjort ett tydligare avtryck i delar av Europa under 2000-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.
- De mest centrala antisemitiska föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism, säger Henrik Bachner, som jag intervjuat i den senaste numret av Frisinnad Tidskrift. Intervjun finns här. Henrik Bachner är idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism.
Mer om antisemitism finns att läsa på Svenska kommittén mot antisemitisms (SKMA) hemsida.
Och på Expos hemsida finns också mycket bra och väl underbyggd information.
En studie som Forum för levande historia publicerade förra året indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likaväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att "judar har för stort inflytande". 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet "med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar".
Även om gruppfördomar och dess trender skiljer sig från land till land kan man sammantaget säga att antisemitismen gjort ett tydligare avtryck i delar av Europa under 2000-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.
- De mest centrala antisemitiska föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism, säger Henrik Bachner, som jag intervjuat i den senaste numret av Frisinnad Tidskrift. Intervjun finns här. Henrik Bachner är idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism.
Mer om antisemitism finns att läsa på Svenska kommittén mot antisemitisms (SKMA) hemsida.
Och på Expos hemsida finns också mycket bra och väl underbyggd information.
torsdag 27 januari 2011
27 januari - Förintelsens minnesdag
Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz, ett av nazisternas största koncentrations- och förintelseläger. Omvärlden tvingades se de människoföraktande fasor som nazismen åstadkommit. FN har därför deklarerat 27 januari som en internationell minnesdag över Förintelsens offer. Över hela världen samlas människor till en manifestation denna dag.
Sex miljoner judar mördades i Förintelsen. Liksom miljontals homosexuella, funktionshindrade, romer, Jehovas vittnen och politiskt oliktänkande. Siffrorna är ofattbara. Ogreppbara. Idag hedrar vi alla dem som mördades i nazismens dödsläger.
Förintelsen är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller diskussionen om alla människors lika värde vid liv. Denna grundläggande värdering behöver ständigt försvaras. I de stora internationella sammanhangen – men lika viktigt är att stå upp för tolerans och människovärde i vardagen.
Minnesdagen lyfter fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Den påminnelsen behöver vi. Att högtidlighålla minnet av Förintelsens offer är kanske viktigare nu än någonsin, när antisemitiska yttringar åter blossar upp i vårt land.
Jag tänker i dag särskilt på de medmänniskor som överlevde Förintelsens fasor. På er kraft att återuppta livet. På de vittnesmål som ni överlevare givit oss andra. Ert engagemang bidrar till att hjälpa oss att tillsammans hålla antisemitism och rasism stången.
I Västerås högtidlighålls 27 januari genom en rad arrangemang anordnade av Västerås FN-förening, Ekumeniska rådet, Länsstyrelsen, Västerås Stad, Bio Elektra, Västerås domkyrkoförsamling och Samfundet Sverige-Israel.
Här finns information om hur minnesdagen högtidlighålls i Västerås;
* Ögonvittnesskildringar från Auschwitz - Västerås Stadsbibliotek
* Ögonvittnens berättelser återgivna av en ung generation - kl 19 på Västerås Stadsbibliotek
* Filmen Pojken i randig pyjamas (från 15 år) - kl 17.30 på Culturen/Elektra
* Musikteatern Aldrig Mozart! - kl 18.30 på Culturen/Elektra
* Antisemitismen i Sverige, 65 år efter kriget - Konstmuseet K2:s hörsal kl 18.00 - Föredrag av Willy Silberstein, journalist på Sveriges Radio och ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)
Information om 27 januari och arrangemang i andra delar av Sverige finns på Forum för Levande Historias hemsida.
Bland annat talar EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson på Raoul Wallenbergs torg, fd Statsminister Göran Persson talar i Malmö Synagoga och EU-kommissionär Cecilia Malmström talar i Göteborg.
Och så några artiklar:
"Så skapar vi oss våra fiendebilder" skriver Ärkebiskop Anders Wejryd i SvD.
"Hatet i repris" skriver Henrik Bachner i Expressen.
"Historien upprepas inte men den rimmar" skriver Integrationsminister Erik Ullenhag i Sydsvenskan.
"Förintelsens offer är inte döda, de är en del av vår historia" skrev Stefan Sturesson och jag 27 januari förra året i VLT.
Sex miljoner judar mördades i Förintelsen. Liksom miljontals homosexuella, funktionshindrade, romer, Jehovas vittnen och politiskt oliktänkande. Siffrorna är ofattbara. Ogreppbara. Idag hedrar vi alla dem som mördades i nazismens dödsläger.
Förintelsen är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller diskussionen om alla människors lika värde vid liv. Denna grundläggande värdering behöver ständigt försvaras. I de stora internationella sammanhangen – men lika viktigt är att stå upp för tolerans och människovärde i vardagen.
Minnesdagen lyfter fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Den påminnelsen behöver vi. Att högtidlighålla minnet av Förintelsens offer är kanske viktigare nu än någonsin, när antisemitiska yttringar åter blossar upp i vårt land.
Jag tänker i dag särskilt på de medmänniskor som överlevde Förintelsens fasor. På er kraft att återuppta livet. På de vittnesmål som ni överlevare givit oss andra. Ert engagemang bidrar till att hjälpa oss att tillsammans hålla antisemitism och rasism stången.
I Västerås högtidlighålls 27 januari genom en rad arrangemang anordnade av Västerås FN-förening, Ekumeniska rådet, Länsstyrelsen, Västerås Stad, Bio Elektra, Västerås domkyrkoförsamling och Samfundet Sverige-Israel.
Här finns information om hur minnesdagen högtidlighålls i Västerås;
* Ögonvittnesskildringar från Auschwitz - Västerås Stadsbibliotek
* Ögonvittnens berättelser återgivna av en ung generation - kl 19 på Västerås Stadsbibliotek
* Filmen Pojken i randig pyjamas (från 15 år) - kl 17.30 på Culturen/Elektra
* Musikteatern Aldrig Mozart! - kl 18.30 på Culturen/Elektra
* Antisemitismen i Sverige, 65 år efter kriget - Konstmuseet K2:s hörsal kl 18.00 - Föredrag av Willy Silberstein, journalist på Sveriges Radio och ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)
Information om 27 januari och arrangemang i andra delar av Sverige finns på Forum för Levande Historias hemsida.
Bland annat talar EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson på Raoul Wallenbergs torg, fd Statsminister Göran Persson talar i Malmö Synagoga och EU-kommissionär Cecilia Malmström talar i Göteborg.
Och så några artiklar:
"Så skapar vi oss våra fiendebilder" skriver Ärkebiskop Anders Wejryd i SvD.
"Hatet i repris" skriver Henrik Bachner i Expressen.
"Historien upprepas inte men den rimmar" skriver Integrationsminister Erik Ullenhag i Sydsvenskan.
"Förintelsens offer är inte döda, de är en del av vår historia" skrev Stefan Sturesson och jag 27 januari förra året i VLT.
torsdag 9 december 2010
10 december - dagen då FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs i generalförsamlingen den 10 december 1948. 48 röster för, 0 emot, och 8 blanka. De som röstade blankt var Jugoslavien, Polen, Saudiarabien, Sovjetunionen, Sydafrika, Tjeckoslovakien, Ukraina och Vitryssland.
Texten till deklarationen om de mänskliga rättigheterna skrevs av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, med Eleanor Roosevelt som ordförande. Enligt Guinness rekordbok är dokumentet det enskilt mest översatta dokumentet i världen (jag hade annars för mig att det var Bibeln).
Dessa fri- och rättigheter fyller sin viktigaste funktion när samhällsklimatet hårdnar, när egennyttan råder, när resurserna är knappa och när det öppna samhället ifrågasätts.
När främlingsfientliga vindar blåser och dess åsikter flyttar in i parlamentariska församlingar, då krävs det mer än någonsin människor överallt i samhället som rakryggat står upp för de mänskliga fri- och rättigheterna. Står upp för att alla människor, var och en av oss, har dessa rättigheter. Alltid.
De mänskliga rättigheterna reglerar förvisso relationen mellan statsmakten och individen. Men det är aldrig ”någon annans bord” när en medmänniskas rättigheter kränks. Ett samhälle med de mänskliga rättigheterna som grund kan bara byggas genom gemensamma insatser. Det måste vi alla ta ansvar för.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Ett fantastiskt dokument.
Och nästan ännu mer fantastiskt att det verkligen finns. Att så många av världens stater kunde enas om att erkännandet av det inneboende värdet hos alla människor och av alla människors lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen.
30 artiklar.
Läs dem.
Begrunda dem.
Diskutera vad de betyder i olika situationer. I vardagen.
Håll dem levande.
Så blir världen en bättre plats att leva i för oss alla.
MR-Fondens utmärkta bok "Människorätt - grundbok om mänskliga rättigheter" kan beställas här.
Läs mer:
Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter
Amnesty
UNICEF
Forum för levande historia
UNIFEM Sverige
Texten till deklarationen om de mänskliga rättigheterna skrevs av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, med Eleanor Roosevelt som ordförande. Enligt Guinness rekordbok är dokumentet det enskilt mest översatta dokumentet i världen (jag hade annars för mig att det var Bibeln).
Dessa fri- och rättigheter fyller sin viktigaste funktion när samhällsklimatet hårdnar, när egennyttan råder, när resurserna är knappa och när det öppna samhället ifrågasätts.
När främlingsfientliga vindar blåser och dess åsikter flyttar in i parlamentariska församlingar, då krävs det mer än någonsin människor överallt i samhället som rakryggat står upp för de mänskliga fri- och rättigheterna. Står upp för att alla människor, var och en av oss, har dessa rättigheter. Alltid.
De mänskliga rättigheterna reglerar förvisso relationen mellan statsmakten och individen. Men det är aldrig ”någon annans bord” när en medmänniskas rättigheter kränks. Ett samhälle med de mänskliga rättigheterna som grund kan bara byggas genom gemensamma insatser. Det måste vi alla ta ansvar för.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Ett fantastiskt dokument.
Och nästan ännu mer fantastiskt att det verkligen finns. Att så många av världens stater kunde enas om att erkännandet av det inneboende värdet hos alla människor och av alla människors lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen.
30 artiklar.
Läs dem.
Begrunda dem.
Diskutera vad de betyder i olika situationer. I vardagen.
Håll dem levande.
Så blir världen en bättre plats att leva i för oss alla.
MR-Fondens utmärkta bok "Människorätt - grundbok om mänskliga rättigheter" kan beställas här.
Läs mer:
Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter
Amnesty
UNICEF
Forum för levande historia
UNIFEM Sverige
måndag 15 november 2010
MR-dagarna: Per Anger-priset - för visat civilkurage
På MR-dagarna delades idag Per Anger-priset ut till människorättskämpen Jelena Urlajeva från Uzbekistan. Trots att myndigheterna ständigt trakasserar, griper, hotar och misshandlar henne fortsätter hon outtröttligt att arbeta mot den uzbekiska regimens förtryck. Hon är en av de få människorättskämpar som vågar stanna kvar i landet och rapportera om de missförhållanden som finns där.
Jelena Urjaleva demonstrerade bland annat mot massakern i Andijan 2005 då militären dödade hundratals fredliga demonstranter. Händelsen har fortfarande inte utretts av den uzbekiska regeringen. Läs mer om Jelena Urjalevas arbete i artiklar i SvD och Journalisten.se samt på Forum för levande historias hemsida.
Per Anger-priset är ett internationellt pris som instiftades 2004 av Sveriges regering till minne av diplomaten Per Anger. Varje år delas priset ut till någon som visat stort civilkurage och utfört demokratifrämjande insatser. Forum för levande historia har regeringens uppdrag att ansvara för Per Anger-priset. Åtta frivilligorganisationer har deltagit i nomineringsarbetet med att välja ut 2010-års pristagare. Jelena Urlajeva var Amnestys kandidat.
Jelena Urjaleva demonstrerade bland annat mot massakern i Andijan 2005 då militären dödade hundratals fredliga demonstranter. Händelsen har fortfarande inte utretts av den uzbekiska regeringen. Läs mer om Jelena Urjalevas arbete i artiklar i SvD och Journalisten.se samt på Forum för levande historias hemsida.
Per Anger-priset är ett internationellt pris som instiftades 2004 av Sveriges regering till minne av diplomaten Per Anger. Varje år delas priset ut till någon som visat stort civilkurage och utfört demokratifrämjande insatser. Forum för levande historia har regeringens uppdrag att ansvara för Per Anger-priset. Åtta frivilligorganisationer har deltagit i nomineringsarbetet med att välja ut 2010-års pristagare. Jelena Urlajeva var Amnestys kandidat.
torsdag 14 oktober 2010
There is something rotten in Skåne
Född och uppvuxen i Malmö. Med många av mina finaste och roligast minnen från barn- och ungdomsåren i Lund, Malmö och Höllviken. Med barn och andra familjemedlemmar som bor i Malmö. Med en del av mitt hjärta för alltid kvar i det underbara landskapet Skåne. Dit jag så gärna återvänder så ofta tillfälle ges.
Likväl. Det är något märkligt där med värderingarna och den utbredda främlingsfientligheten. Något kusligt. Som lurar under ytan mer i Skåne än i de flesta andra delar av vårt land, verkar det som. Och som där mellan varven märks mer än annars. I valresultat. Vid tennisturneringar. Vid skändande av judiska begravningsplatsen. Genom misshandel av en judisk dirigent.
Och som nu när judiska barn från Malmö var på besök i Höllviken och skymfades av lokala ungdomar. "Heil Hitler", "Judesvin" var några av antisemitiska okvädesorden. Ägg lastades. Staket sparkades sönder.
Polis, politiker och andra vuxna ser mycket allvarligt på saken. Ja, det får vi verkligen hoppas. Men är det månne någon tillfällighet att denna typ av yttringar kommer från unga i en kommun där ledande, återvalda politiker under lång tid varit konsekvent mot att ta emot ensamkommande flyktingbarn? Där många av samtalen präglas av "VI och DEM". Där mångfald får ge vika för enfald. Där alla människor inte ses som lika värda - kanske på pappret men inte i det konkreta vardagslivet. Där det är skillnad på folk och folk.
Sydsvenskan skriver flera artiklar om trakasserierna i helgen. Mer information finns också här; EXPO, Trelleborgs Allehanda, Nyheterna24.se, Skånskan.
Sydsvenskan skriver också om att upplysning blir allt viktigare och att lärare och föräldrar behöver ta ett större ansvar för mänskliga rättigheter.
Javisst. Och självklart bättre sent än aldrig. Vi kanske har ett gyllene tillfälle att kraftsamla för att metodiskt och långsiktigt ta itu med den rasism och främlingsfientlighet som nu så tydligt kommit i dagern.
Forum för Levande Historia, är en utmärkt myndighet med uppdrag att hjälpa till och inspirera i detta arbete. De tar fram utbildningsmaterial, utställningar, informationsskrifter mm mm. Och samarbetar med lokala, regionala och nationella aktörer för att stimulera självständigt tänkande och motverka intolerans. Önskvärt hade varit att de fått mer pengar, inte mindre, i sin kommande budget. Önskvärt är också att fler lärare, föräldrar och andra vuxna använder sig av all den information och pedagogiska kunskap som finns på Forum för Levande Historia. Mycket material och information finns på deras hemsida. Och jag är säker på att de välkomnar alla samtal från skolor som vill veta mer om hur de ska resonera och lägga upp pedagogiken kring dessa frågor. Bra information finns också på Svenska kommittén mot antisemitisms (SKMA) hemsida.
Och krafttag behövs sannerligen inte enbart i Skåne.
Rasism och antisemitism sticker tyvärr upp sina fula trynen på fler ställen.
Likväl. Det är något märkligt där med värderingarna och den utbredda främlingsfientligheten. Något kusligt. Som lurar under ytan mer i Skåne än i de flesta andra delar av vårt land, verkar det som. Och som där mellan varven märks mer än annars. I valresultat. Vid tennisturneringar. Vid skändande av judiska begravningsplatsen. Genom misshandel av en judisk dirigent.
Och som nu när judiska barn från Malmö var på besök i Höllviken och skymfades av lokala ungdomar. "Heil Hitler", "Judesvin" var några av antisemitiska okvädesorden. Ägg lastades. Staket sparkades sönder.
Polis, politiker och andra vuxna ser mycket allvarligt på saken. Ja, det får vi verkligen hoppas. Men är det månne någon tillfällighet att denna typ av yttringar kommer från unga i en kommun där ledande, återvalda politiker under lång tid varit konsekvent mot att ta emot ensamkommande flyktingbarn? Där många av samtalen präglas av "VI och DEM". Där mångfald får ge vika för enfald. Där alla människor inte ses som lika värda - kanske på pappret men inte i det konkreta vardagslivet. Där det är skillnad på folk och folk.
Sydsvenskan skriver flera artiklar om trakasserierna i helgen. Mer information finns också här; EXPO, Trelleborgs Allehanda, Nyheterna24.se, Skånskan.
Sydsvenskan skriver också om att upplysning blir allt viktigare och att lärare och föräldrar behöver ta ett större ansvar för mänskliga rättigheter.
Javisst. Och självklart bättre sent än aldrig. Vi kanske har ett gyllene tillfälle att kraftsamla för att metodiskt och långsiktigt ta itu med den rasism och främlingsfientlighet som nu så tydligt kommit i dagern.
Forum för Levande Historia, är en utmärkt myndighet med uppdrag att hjälpa till och inspirera i detta arbete. De tar fram utbildningsmaterial, utställningar, informationsskrifter mm mm. Och samarbetar med lokala, regionala och nationella aktörer för att stimulera självständigt tänkande och motverka intolerans. Önskvärt hade varit att de fått mer pengar, inte mindre, i sin kommande budget. Önskvärt är också att fler lärare, föräldrar och andra vuxna använder sig av all den information och pedagogiska kunskap som finns på Forum för Levande Historia. Mycket material och information finns på deras hemsida. Och jag är säker på att de välkomnar alla samtal från skolor som vill veta mer om hur de ska resonera och lägga upp pedagogiken kring dessa frågor. Bra information finns också på Svenska kommittén mot antisemitisms (SKMA) hemsida.
Och krafttag behövs sannerligen inte enbart i Skåne.
Rasism och antisemitism sticker tyvärr upp sina fula trynen på fler ställen.
lördag 5 juni 2010
Antisemitism - fördomar och fientlighet
Jag önskar att många läser Willy Silbersteins mycket tänkvärda artikel i dagens SvD. Och funderar en stund. Den handlar om att när Israels regering drar på sig kritik, då aktiveras antisemitismen och slår ut i full blom.
Willy Silberstein är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism och på deras hemsida kan man läsa mer om antisemitism, fördomar och intolerans.
Antisemitism innebär fördomar och fientlighet mot judar. Just för att de är judar. Det handlar om myter och stereotypa föreställningar. Det handlar om negativa inställningar till judar som grupp. Hat mot judar har förekommit i kristna samhällen sedan ett par hundra år efter Kristus, och senare i muslimska samhällen. Organiserad antisemitism i modern mening uppstod i slutet av 1800-talet. Antisemitism kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visar kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.
På Forum för Levande Historias hemsida finns frågor och svar om antisemitism.
Willy Silberstein är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism och på deras hemsida kan man läsa mer om antisemitism, fördomar och intolerans.
Antisemitism innebär fördomar och fientlighet mot judar. Just för att de är judar. Det handlar om myter och stereotypa föreställningar. Det handlar om negativa inställningar till judar som grupp. Hat mot judar har förekommit i kristna samhällen sedan ett par hundra år efter Kristus, och senare i muslimska samhällen. Organiserad antisemitism i modern mening uppstod i slutet av 1800-talet. Antisemitism kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visar kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.
På Forum för Levande Historias hemsida finns frågor och svar om antisemitism.
lördag 6 mars 2010
Folkmordet 1915 och Seyfo
Folkmordet 1915, Armeniska folkmordet och Seyfo är beteckningar som används på den systematiska och planerade utrensningen av kristna minoriteter i det Osmanska riket. Mer än en miljon armenier, 250.000 – 500.000 assyrier/syrianer/kaldéer och ca 350.000 pontiska greker mördades eller försvann genom folkmordet i dagens östra Turkiet i samband med första världskriget. Regimen ville turkifiera östra Turkiet. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.
Den 24 april 1915 arresterades, deporterades, fängslades och mördades några hundra armeniska intellektuella. Några veckor senare hade tusentals ledande armenier mördats. Detta var starten på massmorden. Folkmordet utfördes genom avrättningar och tvångsdeportationer. Människor brändes till döds instängda i byggnader. Hundratusentals dog av hunger, törst och våld, under påtvingade dödsmarscher. Kvinnor våldtogs, fördes bort och såldes på slavmarknader. Barn togs från sina föräldrar. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades.
En tragedi för mänskligheten.
Idag, nästan 100 år senare, är förnekandet av folkmordet anmärkningsvärt. Dagens politiker i Turkiet kan givetvis inte lastas för vad som hände 1915, men däremot för förnekandet av historien. Trots att FN, EU-parlamentet, EU-länder som Tyskland, Frankrike, Belgien mfl och ett flertal andra länder i världen har gjort erkännande av Folkmordet 1915, så fortsätter den turkiska staten att förneka folkmordet. I veckan som gick beslutade även utrikesutskottet i USA:s representanthus att erkänna det armeniska folkmordet. Turkiet svarade med att kalla hem sin ambassadör. Så brukar Turkiet göra när länder erkänner folkmordet, men det är vanligtvis kortvarigt. Turkiet är, som vi andra, beroende av relationer med omvärlden. Läs mer om USA:s erkännande i DN, SvD och vlt.se.
Så sent som år 2007 mördades den turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul. Dink hade två år tidigare dömts till sex månaders villkorligt fängelse för att ha förolämpat den turkiska nationen genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet. Den turkiska Nobelpristagaren i litteratur Orhan Pamuk blev 2005 åtalad för att ha kränkt nationens heder i ett uttalande om Turkiets behandling av armenier och kurder. I en intervju med en schweizisk tidning sade Pamuk: "trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det". Åtalet lades ner efter omfattande internationella protester. Jag tror att internationella påtryckningar är avgörande för att styrande i dagens Turkiet ska göra upp med landets förflutna.
Att erkänna övergreppen på kristna i det Osmanska riket som folkmord handlar om respekten för minoriteter. Det handlar om rätten att få utöva sin religion. Det handlar om yttrandefrihet. Det handlar om alla människors lika värde. Det handlar om att stå upp för att de mänskliga rättigheterna inte får kränkas.
Ledande forskare inom historia och internationell rätt har slagit fast att övergreppen mot kristna minoriteter i det Osmanska riket utgör folkmord enligt de kriterier som FN:s folkmordskommission ställt upp. Historia ska skrivas av historiker. Men det är politikers ansvar att förhålla sig till historiska faktum. Folkmord kan därför inte ses som enbart en historisk händelse. Folkmord är ett allvarligt brott mot mänskligheten. Och förnekande av folkmord anses bereda vägen för framtida folkmord.
Jag anser att Sverige ska erkänna att folkmordet på kristna i det Osmanska riket faktiskt har ägt rum. För att hedra offren. Det är också av respekt för de minoriteter som finns kvar i Turkiet idag. Det vore en upprättelse för ättlingar till de armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och andra kristna folkslag som blev förföljda, fördrivna och mördade. Men också för att ett erkännande betyder att stå upp för mänskliga fri- och rättigheter. I alla länder.
Andra liberaler som bloggat om Folkmordet 1915; Liberati, Bawar Ismail, Gulan Avci,
Läs mer; Svt:s Bo Inge Andersson, Forum för Levande Historia, Folkmordet 1915, WikiPedia, Syrianska Riksförbundet, Armeniska Riksförbundet
Den 24 april 1915 arresterades, deporterades, fängslades och mördades några hundra armeniska intellektuella. Några veckor senare hade tusentals ledande armenier mördats. Detta var starten på massmorden. Folkmordet utfördes genom avrättningar och tvångsdeportationer. Människor brändes till döds instängda i byggnader. Hundratusentals dog av hunger, törst och våld, under påtvingade dödsmarscher. Kvinnor våldtogs, fördes bort och såldes på slavmarknader. Barn togs från sina föräldrar. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades.
En tragedi för mänskligheten.
Idag, nästan 100 år senare, är förnekandet av folkmordet anmärkningsvärt. Dagens politiker i Turkiet kan givetvis inte lastas för vad som hände 1915, men däremot för förnekandet av historien. Trots att FN, EU-parlamentet, EU-länder som Tyskland, Frankrike, Belgien mfl och ett flertal andra länder i världen har gjort erkännande av Folkmordet 1915, så fortsätter den turkiska staten att förneka folkmordet. I veckan som gick beslutade även utrikesutskottet i USA:s representanthus att erkänna det armeniska folkmordet. Turkiet svarade med att kalla hem sin ambassadör. Så brukar Turkiet göra när länder erkänner folkmordet, men det är vanligtvis kortvarigt. Turkiet är, som vi andra, beroende av relationer med omvärlden. Läs mer om USA:s erkännande i DN, SvD och vlt.se.
Så sent som år 2007 mördades den turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul. Dink hade två år tidigare dömts till sex månaders villkorligt fängelse för att ha förolämpat den turkiska nationen genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet. Den turkiska Nobelpristagaren i litteratur Orhan Pamuk blev 2005 åtalad för att ha kränkt nationens heder i ett uttalande om Turkiets behandling av armenier och kurder. I en intervju med en schweizisk tidning sade Pamuk: "trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det". Åtalet lades ner efter omfattande internationella protester. Jag tror att internationella påtryckningar är avgörande för att styrande i dagens Turkiet ska göra upp med landets förflutna.
Att erkänna övergreppen på kristna i det Osmanska riket som folkmord handlar om respekten för minoriteter. Det handlar om rätten att få utöva sin religion. Det handlar om yttrandefrihet. Det handlar om alla människors lika värde. Det handlar om att stå upp för att de mänskliga rättigheterna inte får kränkas.
Ledande forskare inom historia och internationell rätt har slagit fast att övergreppen mot kristna minoriteter i det Osmanska riket utgör folkmord enligt de kriterier som FN:s folkmordskommission ställt upp. Historia ska skrivas av historiker. Men det är politikers ansvar att förhålla sig till historiska faktum. Folkmord kan därför inte ses som enbart en historisk händelse. Folkmord är ett allvarligt brott mot mänskligheten. Och förnekande av folkmord anses bereda vägen för framtida folkmord.
Jag anser att Sverige ska erkänna att folkmordet på kristna i det Osmanska riket faktiskt har ägt rum. För att hedra offren. Det är också av respekt för de minoriteter som finns kvar i Turkiet idag. Det vore en upprättelse för ättlingar till de armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och andra kristna folkslag som blev förföljda, fördrivna och mördade. Men också för att ett erkännande betyder att stå upp för mänskliga fri- och rättigheter. I alla länder.
Andra liberaler som bloggat om Folkmordet 1915; Liberati, Bawar Ismail, Gulan Avci,
Läs mer; Svt:s Bo Inge Andersson, Forum för Levande Historia, Folkmordet 1915, WikiPedia, Syrianska Riksförbundet, Armeniska Riksförbundet
Etiketter:
Armeniska folkmordet,
assyrier,
Bawar Ismail,
Bo Inge Andersson,
DN,
Folkmordet 1915,
Forum för levande historia,
Gulan Avci,
Hrant Dink,
Orhan Pamuk,
Seyfo,
svd,
svt,
syrianer
söndag 31 januari 2010
Några ord om folkmord
Efter en vecka med högtidlighållanden av offren för Förintelsen har tankarna i helgen osökt gått till andra ohyggliga folkmord.
Jag tänker närmast på det Armeniska folkmordet (Folkmordet 1915) på över en miljon kristna armenier då också assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker utsattes för förföljelse och försök till utrotning. De flesta dödades 1915-1916 men förföljelserna och mördandet fortsatte fram till 1923 i det dåvarande Ottomanska riket (nuvarande Turkiet). Ett folkmord som det är hög tid för Sverige att erkänna. Jag tänker även på folkmordet under diktator Saddam Husseins regim 1988 när syftet var att utrota den kurdiska befolkningen i irakiska Kurdistan. Jag tänker på den fullständiga slakten av tutsier i Rwanda där FN och länderna i västvärlden kom till korta genom att inte komma till undsättning.
Det är lätt att känna hopplöshet inför det ofantliga människoföraktet - men kunskap och insikt kan förhoppningsvis hjälpa oss att stoppa liknande skeenden i tid, i framtiden.
Begreppet folkmord (genocide) är en straffrättslig term som myntades under andra världskriget av Raphael Lemkin, som också var upphovsman till FN:s 1948 års folkmordskonvention.
Folkmord definieras enligt folkmordskonventionen som handlingar begångna i avsikt att helt eller delvis utplåna en grupp på nationella, etniska, rasmässiga eller religiösa grunder. Till sådana handlingar räknas dödande eller orsakande av allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar tillhörande en sådan grupp. Dit hör också att medvetet förorsaka levnadsbetingelser som är avsedda att åstadkomma fysiskt utplånande av en grupp, att genomföra åtgärder avsedda att förhindra födslar inom gruppen eller att tvångsförflytta barn tillhörande gruppen.
Mer om det Armeniska folkmordet går att läsa här.
Läs också gärna Fredrik Malms och Gulan Avcis bloggar.
Information om folkmord och andra brott mot mänskligheten finns bland annat också på hemsidorna för FN, Amnesty och Forum för levande historia.
Jag tänker närmast på det Armeniska folkmordet (Folkmordet 1915) på över en miljon kristna armenier då också assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker utsattes för förföljelse och försök till utrotning. De flesta dödades 1915-1916 men förföljelserna och mördandet fortsatte fram till 1923 i det dåvarande Ottomanska riket (nuvarande Turkiet). Ett folkmord som det är hög tid för Sverige att erkänna. Jag tänker även på folkmordet under diktator Saddam Husseins regim 1988 när syftet var att utrota den kurdiska befolkningen i irakiska Kurdistan. Jag tänker på den fullständiga slakten av tutsier i Rwanda där FN och länderna i västvärlden kom till korta genom att inte komma till undsättning.
Det är lätt att känna hopplöshet inför det ofantliga människoföraktet - men kunskap och insikt kan förhoppningsvis hjälpa oss att stoppa liknande skeenden i tid, i framtiden.
Begreppet folkmord (genocide) är en straffrättslig term som myntades under andra världskriget av Raphael Lemkin, som också var upphovsman till FN:s 1948 års folkmordskonvention.
Folkmord definieras enligt folkmordskonventionen som handlingar begångna i avsikt att helt eller delvis utplåna en grupp på nationella, etniska, rasmässiga eller religiösa grunder. Till sådana handlingar räknas dödande eller orsakande av allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar tillhörande en sådan grupp. Dit hör också att medvetet förorsaka levnadsbetingelser som är avsedda att åstadkomma fysiskt utplånande av en grupp, att genomföra åtgärder avsedda att förhindra födslar inom gruppen eller att tvångsförflytta barn tillhörande gruppen.
Mer om det Armeniska folkmordet går att läsa här.
Läs också gärna Fredrik Malms och Gulan Avcis bloggar.
Information om folkmord och andra brott mot mänskligheten finns bland annat också på hemsidorna för FN, Amnesty och Forum för levande historia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

