Jag har vid flera tillfällen tidigare skrivit och bloggat om Janusz Korczak. Läkare, pedagog och författare. Mannen med den fantastiska livsgärningen fylld av engagemang för barn. Mannen som i mycket la grunden till den första barnkonventionen.
Nu är jag gästkrönikör på sajten motargument.se ("För dig som vill argumentera mot främlingsfientlighet") med en artikel som tidigare varit publicerad i Frisinnad Tidskrift:
Janusz Korczak och barnets rätt till respekt
Här är några artiklar och bloggar om varför jag tycker att Barnkonventionen ska bli svensk lag;
Stärk rättighetsperspektivet med Barnkonventionen som svensk lag
Aftonbladet: Barnkonventionen bör bli svensk lag
Mälarnet city: Barnkonventionen som svensk lag
Västerås Barnombud bloggar: Fredagsmys
Rädda Barnen om Barnkonventionen
UNICEF om Barnkonventionen
Visar inlägg med etikett Frisinnad Tidskrift. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Frisinnad Tidskrift. Visa alla inlägg
torsdag 18 april 2013
torsdag 11 april 2013
Gästkrönikör på motargument.se: Fragment från en resa i Förintelsens spår
Idag är jag gästkrönikör på motargument.se; jag skriver om en resa som jag gjorde för några år sedan tillsammans med Malmaskolan i Kolsva: Fragment från en resa i Förintelsens spår
Minnesanteckningarna från resan är tidigare publicerade i Frisinnad Tidskrift.
Motargument.se är ett partipolitiskt, religiöst och organisatoriskt obundet initiativ. Motargument.se vill skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta rasistiska och främlingsfientliga påståenden och myter med argument, fakta och vetenskap – med andra ord med motargument.
Arbetet koordineras av en redaktion på sex personer. Om du gillar idén bakom projektet, delar deras grundtankar och vill göra mer än att bara följa sajten och sprida materialet kan du kontakta redaktionen. De söker alltid efter nya skribenter, mytknäckare och aktivister.
Minnesanteckningarna från resan är tidigare publicerade i Frisinnad Tidskrift.
Motargument.se är ett partipolitiskt, religiöst och organisatoriskt obundet initiativ. Motargument.se vill skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta rasistiska och främlingsfientliga påståenden och myter med argument, fakta och vetenskap – med andra ord med motargument.
Arbetet koordineras av en redaktion på sex personer. Om du gillar idén bakom projektet, delar deras grundtankar och vill göra mer än att bara följa sajten och sprida materialet kan du kontakta redaktionen. De söker alltid efter nya skribenter, mytknäckare och aktivister.
fredag 14 oktober 2011
Pengarna och makten
Jämställdhet handlar om makt, skrev jag nyligen i en artikel i Frisinnad Tidskrift. Makt över pengarna. Makt över sina tankar. Makt över den egna kroppen. Att motverka förtryck och våld - det är att arbeta för jämställdhet. För jämställdhet handlar om frihet. Frihet från våld. Frihet från rädsla. Frihet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.Kvinnor och män ska ha samma makt att forma sina liv, och samhället. Det handlar om möjligheten att vara en aktiv medborgare - och att vara med och forma villkoren för beslutsfattandet. Det handlar om en jämn fördelning av makt och inflytande. Det handlar om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Det handlar om ett gemensamt ansvar för barn och hemarbete.
Det handlar definitivt om ekonomisk jämställdhet - lika möjligheter och villkor gällande utbildning, betalt arbete och företagande som ger ekonomisk självständighet. För vid sidan av den politiska makten är ekonomisk makt en av hörnstenarna i maktens boning.
Läs hela min artikel i Frisinnad Tidskrift.
Heller här nedan.
Den som är intresserad av kvinnor som varit framgångsrika entreprenörer och företagare kan hitta mycket intressant på sajten foretagsamhet.se.
..............................................................................................................................................
Pengarna och makten
Att fortsätta bryta upp och konkurrensutsätta den offentliga sektorn är nödvändigt både för jämställda löner och ett jämställt företagande, menar Agneta Berliner.
Ett jämställt samhälle borde vara en självklarhet. Och visst har det hänt mycket om vi kikar i backspegeln. Men ibland misströstar jag när det gäller takten framåt. Inte minst när jag träffar unga kvinnor som slagit huvudet i ett glastak som de inte ens visste fanns. Och unga killar som inte alls är bekväma i de roller som de många gånger känner förväntas av dem. Pojkar som inte alls känner igen sig i alla generella beskrivningar; "Killar är…". Sen återvänder dock hoppet, för jag vet att en jämställd värld är möjlig. Och att vi måste bygga den tillsammans. Inte definierade som kvinnor eller män, utan tillsammans som människor.
Mänskliga rättigheter - även för kvinnor
Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Och i den bästa av världar borde inte några särskilda satsningar behöva göras för att förverkliga kvinnors rättigheter. Men vi har en bra bit kvar till ett jämställt samhälle, och eftersom kvinnor som samhällsgrupp som inte har tillgång till sina mänskliga rättigheter i samma utsträckning som män, behöver vi särskilt lyfta fram kvinnors rättigheter. Fortfarande betraktas kvinnor inom många områden, även om det sällan görs öppet och inte alltid medvetet, som avvikelser från normen. Normen, som alltså är mannen.
Redan 1792 hävdade Mary Wollstonecraft i skrivelsen "Till försvar av kvinnans rättigheter" att kvinnan inte skapats för att vara mannen till behag, utan är en självständig varelse som har rätt till samma uppfostran och utbildning som män. Men först hundra år senare tog kampen för lika rättigheter fart med kraven på rösträtt och sedan dröjde det ytterligare till 1921 till kvinnor i Sverige fick rösträtt. Och fortfarande i Sverige tar kvinnor ut ca 80 % av dagarna med föräldrapenning för vård av barn. Endast var femte höginkomsttagare är kvinna. En försvinnande liten del av Sveriges företagare är kvinnor. Den genomsnittliga pensionen är betydligt lägre för kvinnor än för män. Och den första kvinnan som statsminister i Sverige lyser fortfarande med sin frånvaro.
De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten och reglerar statens makt över individen. Dessa mänskliga rättigheter har kritiserats för att vara skrivna av män, för att gynna män. Kritikerna menar att rättigheterna omfattar det "manligt" offentliga men inte skyddar det "kvinnligt" privata. Olika strategier och tilläggsdokument har tagits fram för att ge kvinnors mänskliga rättigheter samma dignitet och status som de allmänna mänskliga rättigheterna. FN:s konvention från 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för kvinnor och män. Konventionen lyfter fram regeringars skyldighet att i lagstiftning och praxis avskaffa de vanligaste formerna av diskriminering av kvinnor på grund av kön. Dessutom finns ett flertal tilläggsdokument och resolutioner för att stärka kvinnors roll och inflytande.
Ändå har kvinnors rättigheter svårt att fullt ut slå igenom. Kanske kan det huvudförslag som Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige lade fram i sitt slutbetänkande till regeringen förra året göra en skillnad när det gäller jämställdheten. Ett förslag om att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter - med uppdrag att undersöka hur Sverige följer sina åtaganden inom området. Omkring sextio länder, däribland Norge och Danmark, har de senaste åren inrättat sådana MR-institutioner.
Jämställdhet handlar om makt
Makt över pengarna. Makt över sina tankar. Makt över den egna kroppen. Att motverka förtryck och våld - det är att arbeta för jämställdhet. För jämställdhet handlar om frihet. Frihet från våld. Frihet från rädsla. Frihet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.
Kvinnor och män ska ha samma makt att forma sina liv, och samhället. Det handlar om möjligheten att vara en aktiv medborgare - och att vara med och forma villkoren för beslutsfattandet. Det handlar om en jämn fördelning av makt och inflytande. Det handlar om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Det handlar om ett gemensamt ansvar för barn och hemarbete.
Det handlar definitivt om ekonomisk jämställdhet - lika möjligheter och villkor gällande utbildning, betalt arbete och företagande som ger ekonomisk självständighet. För vid sidan av den politiska makten är ekonomisk makt en av hörnstenarna i maktens boning.
Kraftsamlingar har gjorts förr
Det är lätt att förledas tro att kvinnor historiskt inte haft någon större påverkan på den svenska ekonomin. För när det gäller ekonomin, som inom så många andra områden, är det männen och deras gärningar som oftast synts i historiebeskrivningen. Ändå finns givetvis genom århundraden tusentals kvinnor som bidragit - både med sin arbetsinsats och genom sitt företagande. Även om det i företagandet oftast var maken som formellt stod för rörelsen. Kvinnornas del i företagandet beskriver Anders Johnson på ett förtjänstfullt sätt i sina böcker "Tidernas entreprenörer i Sverige" och "De gjorde skillnad". Kvinnors självförsörjning var sällan självklar och oftast både ifrågasatt och starkt hinderfylld.
Fram till 1900-talet hade kvinnor begränsade möjligheter att självständigt utöva olika yrken. Undantag fanns dock - enklare former av handel tilläts av sociala skäl som till exempel när Amalia Eriksson i Gränna fick tillstånd att öppna bageri och göra polkagrisar. Änkor hade också rätt att ta över rörelsen vid makens död. Och genom att erhålla egendomar i änkepension gavs möjlighet till försörjning - exempelvis medförde detta att Katarina Stenbock var framgångsrik patron på bruken i Ramnäs och Wirsbo under många år.
Många av de reformer som genomfördes på 1800-talet innebar stora steg framåt för jämställdhet och röjde undan hinder för kvinnors möjlighet att försörja sig. Reformer som;
* Lika arvsrätt för kvinnor och män (1845)
* Änkors, frånskilda eller ogifta kvinnors lagliga rätt att bedriva näringsverksamhet inom hantverk och viss handel (1846)
* Ogift kvinna blir myndig vid 25 års ålder (1863)
* Skråväsendets avskaffande och full näringsfrihet för kvinnor och män (1864)
* Kvinnor får rätt att ta studenten som privatister (1870)
* Kvinnor får rätt att ta akademisk examen inom de flesta discipliner (1873)
* Gift kvinna får rätt att bestämma över sin egen inkomst (1874)
Ofta var flera olika reformer förutsättningen för nya möjligheter. Anna Whitlock hade sannolikt aldrig kunnat förverkliga drömmen om att starta en egen skola i slutet av 1870-talet om det inte redan 1859 öppnats möjligheter för kvinnor att inneha vissa lärartjänster och om inte Högre lärarinneseminariet, som hon examinerades från, hade godkänts för start av riksdagen och Kungl. Maj:t på 1860-talet. Värt att notera är dock det absurda i att driftiga affärskvinnor, och skattebetalare, som Augusta Brandes, Amanda Christensen, Sofia Gumaelius och Wilhelmina Skogh inte hade någon rösträtt.
Även reformer långt in på 1900-talet har öppnat upp möjligheter för egen makt, försörjning och företagande inom traditionella kvinnobranscher. Sambeskattningens avskaffande 1971 var en viktig milstolpe. Och när förbudet mot privata arbetsförmedlingar upphävdes på 1990-talet kunde t ex företaget som ursprungligen startats som Stockholms Stenografservice av Ulla Myrman 1953 utvecklas och expandera till det globala bemanningsföretaget Manpower.
När vi tänker på jämlikhet, så går tanken många gånger till oändligt viktiga medborgerliga reformer som allmän rösträtt och möjlighet att vara valbar till politiska församlingar. Men inflytande och makt över sitt eget liv handlar också om det mest basala - att kunna försörja sig. Där utbildningsreformer kan vara basen till försörjning, om det finns en arbetsmarknad där kunskap kan omsättas i nytta och därmed lön eller försörjning från eget företagande. Men där även ekonomiska reformer som lika arvsrätt, skråväsendets avskaffande, full näringsfrihet, att vara juridiskt myndig och rätten att inneha statliga ämbeten är ovärderliga för jämställdheten. Jämställdhet kräver, då som nu, att kvinnor står på självständiga, ekonomiskt starka ben.
Högre utbildning - lägre lön
Att kvinnor och män ska ha samma möjlighet att försörja sig är en central fråga för att kunna uppnå ett jämställt samhälle. Liksom många andra liberaler genom tiderna har jag sett en hög utbildningsnivå för kvinnor som nyckeln till självförsörjande. Kunskap är en attraktiv handelsvara. Det är också i de tidiga åren som värderingar formas - och en förskola/skola med ett jämställt förhållningssätt, så fritt som fördomar och könsstereotyper som möjligt, gör att varje barn ges utrymme att utvecklas utifrån sitt egen personlighet.
Idag kan vi glädja oss åt att 65 % av de examinerade från högskolor och universitet är kvinnor. Och att 47 % av de som tar doktorsexamen är kvinnor. Trots detta är ca 80 % av professorerna vid högskolor och universitet fortfarande män. Och någon större förändring i lönekuvertet tycks hög utbildning inte medföra. Kvinnor har lägre inkomster, trots att de oftast har högre utbildning än män. Valet av yrke och arbetsplats är viktiga orsaker till löneskillnaden. Kvinnor återfinns ofta i offentlig sektor medan de flesta män arbetar inom den privata sektorn. Det spelar stor roll för löneutvecklingen eftersom den privata sektorn generellt betalar högre löner.
Cash is queen
De löneskillnader som finns mellan kvinnor och män är till kvinnornas nackdel. Kvinnors lön uppgår till ca 80 % av mäns lön. Om man räknar bort skillnader som beror på ålder, utbildning, sektor, yrke och arbetstid skulle kvinnors löner ändå bara uppgå till 92 % av mäns löner. Och endast var femte höginkomsttagare i Sverige är kvinna.
Det ska löna sig att investera tid, kraft och pengar i en högre utbildning. Men idag är många av de offentligfinansierade yrkena är underbetalda och kvinnodominerade. Utbildningspremien för många kvinnor är mycket låg.
Sett över veckans alla dagar arbetar kvinnor och män lika mycket. Kvinnor arbetar lika mycket betalt som obetalt medan män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. En tredjedel av de sysselsatta kvinnorna och var tionde sysselsatt man arbetar deltid. Kvinnors arbetstid påverkas av antalet barn och yngsta barnets ålder. Männens arbetstid påverkas inte av detta.
Det är inte acceptabelt att den genomsnittliga grundlönen för några år sedan för en person med minst treårig högskoleutbildning i ekonomi var drygt 12.000:- mindre för en kvinna än för en man. Varje månad. Det gör en orimlig skillnad i plånboken. Och för pensionen.
Inte heller ägandet är jämställt
Genusmönstret i ägande visar lika stora skillnader som i fråga om lönerna. Det vill säga, kvinnor och män äger olika mycket - kvinnors nettoägande är 76% av männens. Skillnaden ökar med stigande ålder och störst ökning kommer under de år då de flesta har barn hemma. Storleken på lönen och i vilken utsträckning kvinnor driver företag påverkar säkert också de generella skillnaderna.
Gemensam lagfart på bostaden är fortfarande inte en självklarhet för alla, även om ROT-avdraget har gjort Sveriges kvinnor mer förmögna. För antalet gåvobrev med lagfarter mellan makar har ökat dramatiskt sedan ROT-avdraget infördes eftersom dessa bara får göras av någon som är ägare till huset som ska renoveras.
Både lönenivåer och eget företagande har betydelse för att kunna skapa ett sparkapital. Knappt en fjärdedel av alla företag ägs och drivs av kvinnor. Kvinnor har också lägre inkomster än män. Sammantaget gör detta att kvinnor har sämre förutsättningar att få ihop ett sparkapital. Bristen på kapital påverkar i sin tur möjligheten att starta och utveckla företag. Liksom det påverkar handlingsfriheten i många andra avseenden.
Det saknas idag kunskap om kvinnors ägande, både vad gäller orsaker och konsekvenser. Det är därför glädjande att Liberala Kvinnor motionerat till Folkpartiets Landsmöte för att driva på att det ojämställda ägandet utreds och för att ta fram en strategi som ökar kvinnors ägande.
Hela lönen och halva makten
Sverige har en av världens mest könsuppdelade arbetsmarknader. I grova drag kan sägas att kvinnors inträde på arbetsmarknaden i Sverige sammanföll med utbyggnaden av den offentliga sektorn. Konsekvensen har blivit att kvinnor i hög grad arbetar i offentliga verksamheter där monopolsituationen leder till sämre karriärmöjligheter och lägre löner. Att så många av de så kallade kvinnoyrkena är låglöneyrken är en konsekvens av att de inte finns på en konkurrensutsatt marknad och att det då inte heller finns några alternativa arbetsgivare.
Genom att bryta upp monopolen kan kvinnors valfrihet och ställning på arbetsmarknaden stärkas. Fortsatt konkurrensutsättning av de offentliga monopolen är en nyckel inte bara till kvinnors starkare ställning på arbetsmarknaden som anställda utan också till ett ökat företagande för kvinnor. För hindren för företagande inom skola, vård och omsorg är också en orsak till att vi har bland det lägsta företagandet bland kvinnor i Europa. Och fortfarande begränsar strukturer och det svenska samhällets tradition att inte tillåta företagande inom välfärdstjänster såväl kvinnors företagande som kvinnors möjlighet till högre löner och karriärvägar. I branscher som domineras av kvinnor ifrågasätts idag företagens rätt att göra vinst. Inom offentlig sektor kan traditionellt manliga tjänster som underhåll och transport förvisso utföras av vinstdrivande företag men de kvinnligt dominerande vård/omsorgstjänsternas rätt att växa inom privat företagande och göra vinst ifrågasätts ständigt.
Därutöver är skattesystem och regler är mer anpassade till tillverkningsföretag än tjänstebranschen, där kvinnor finns i högre utsträckning. Likaså behövs nytänkande när det gäller privat finansiering av företagande kopplat till kompetens inom traditionella kvinnoyrken.
Av styrelseledamöterna i börsnoterade företag är ca 80 % män. Antalet VD liksom styrelseordförande ligger båda runt 10 bland de ca 260 börsnoterade bolagen. Men viktigare för jämställdheten är att fler kvinnor kommer in i ledningsgrupper - och att fler kvinnor än dagens femtedel blir chefer inom privat näringsliv.
Jämställdhet gör alla till vinnare
Jämställdhet bygger inte på att alla individer ska göra exakt samma val. Tvärtom ska kvinnor och män ska ges möjlighet att utveckla sina individuella intressen och drömmar bortom könsrollernas begränsningar. Jämställdhet är ingen kvinnofråga. Och jag ser ett stort behov av många, många drivande män som jämställdhetsaktivister. För i ett jämställt samhälle är alla vinnare. I ett samhälle där kvinnor har hälften av all politisk och ekonomisk makt förändras forskning, arbetsmarknad och samhällsbyggandet. I ett jämställt samhälle där all kompetens, istället för hälften, tas tillvara, där går näringslivet bättre och tillväxten ökar. När kvinnor och män delar makt och inflytande i alla delar av samhällslivet får vi ett mer rättvist och demokratiskt samhälle. Och var och en får möjlighet att påverka sin livssituation.
Agneta Berliner
onsdag 3 augusti 2011
En intervju med Henrik Bachner om antisemitism
Tidigare i år publicerade Frisinnad Tidskrift en artikel där jag intervjuar Henrik Bachner. Henrik är idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism.
Här är hans hemsida.
Den som vill stödja arbetet mot antisemitism och rasism kan göra det genom
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se
Här är länkar till några andra artiklar; av och om Henrik Bachner och hans arbete.
Hatet i repris
Farligt historiska eko
Uråldriga myter om judar lever kvar
Antisemiternas taktik
Reepalu-affär väcker frågor
Salomon Schulman i Sydsvenska dagbladet om boken "Judefrågan"
Nils Schwartz i Expressen om boken "Judefrågan"
Guillou är förblindad av sin egen ilska
Ta avstånd från antisemitismen
Här är länken till intervjun i Frisinnad Tidskrift och nedan följer texten för den som vill läsa den direkt:
.................................................................................
De mest centrala antisemitiska föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism, säger Henrik Bachner, idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism, som här intervjuas av Agneta Berliner, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet. Båda ingår i arbetsutskottet för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Henrik Bachner är styrelseledamot i Per Ahlmarkstiftelsen.
Antisemitism i vår tid
Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna. En studie som Forum för levande historia publicerade förra året indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.
Kan det anses vetenskapligt belagt att antisemitismen har tilltagit både i Sverige och i övriga Europa?
- Utvecklingen ser olika ut i olika länder i Europa. Det är belagt att antalet incidenter och hatbrott riktade mot judar under 00-talet ökat i vissa länder, däribland Storbritannien och Frankrike. I Sverige har vi inte sett en sådan utveckling. Undantaget är 2009 då antalet anmälda hatbrott mot judar ökade kraftigt. Det finns också attitydundersökningar som indikerar att inställningen till judar blivit mer negativ i ett antal länder, till exempel Pew-centrets studie från 2008. Den mest markanta förstärkningen av antijudiska attityder hade enligt den undersökningen ägt rum i Spanien. Den tyska studie du nämner visar att antisemitiska föreställningar är relativt utbredda i flera EU-länder. Men den pekar också på skillnader: av de undersökta länderna är antisemitismen är mest utbredd i Polen och Ungern, de lägsta nivåerna uppmättes i Holland och Storbritannien.
En rad kvalitativa studier pekar på att antisemitiska föreställningar och argument på ett tydligare sätt förekommer i medier och debatt i delar av Europa. Det tycks inom vissa opinioner finnas en ökad attraktion och acceptans för vissa stereotypa och mytologiska bilder. Bland annat cirkulerar åter på ett mer märkbart sätt, även inom delar av den politiska mittfåran, föreställningar om en oerhörd judisk makt som styr amerikansk politik eller manipulerar medier i Europa. Även den sekundära antisemitismen, som utvecklas som en reaktion på Förintelsens konsekvenser, gör ett allt tydligare avtryck. Detta är en aversion som hämtar näring ur skuldproblematik och irritation över Förintelsens fortsatta centralitet i den politiska kulturen. Den tar sig bland annat uttryck i en strävan att relativisera folkmordet på Europas judar och i försök att transformera offer till gärningsmän, att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel. Dessa tendenser kan även iakttas i svensk debatt. Sammantaget kan man således säga att antisemitiska diskurser gjort ett tydligare avtryck delar av Europa under 00-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.
Är det just antisemitismen som blivit mer märkbar eller har rasismen överlag ökat?
- Vi har sedan flera år sett en tilltagande xenofob strömning i delar av Europa. Den riktar sig mot en rad olika grupper. En primär måltavla för många högerpopulistiska partier är vissa invandrargrupper och särskilt muslimer. Men det finns också specifika rasismer som drabbar till exempel romer eller afrikaner och asiater, oavsett deras religion. Bilden skiljer sig delvis från land till land. Antisemitismens reaktivering torde delvis hänga samman med detta klimatskifte. Men det är viktigt att se, att även om olika gruppfördomar har mycket som förenar, inte minst vad gäller deras funktioner, bär de samtidigt på specifika och särskiljande drag och återfinns ibland i delvis olika opinioner.
Hur vill du definiera begreppet antisemitism?
- Enkelt uttryckt är antisemitism fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar om en historiskt och kulturellt rotad och vidareförmedlad föreställningsvärld, men också om en av denna idétradition skapad känslomässig distansering. Antisemitism kan inbegripa allt ifrån ganska milda fördomar till ett intensivt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visat kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.
Och var kommer själva termen ifrån? Det är ju snarast en nonsensterm eftersom det ju inte finns någon semitism att vara ”anti” i förhållande till.
- Termen myntades av den tyske publicisten och antijudiske agitatorn Wilhelm Marr på 1870-talet. Han tillhörde den politiska judefientliga rörelse som då växte fram. För denna var det viktigt att markera avstånd till den äldre kristna judefientligheten. Den moderna antisemitismen angrep judarna med framför allt nationalistiska och rasistiska argument och sökte klä det sekulära judehatet i en vetenskapligt klingande terminologi. Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper och rasliga klassificeringar. Den dåtida rasforskningen lanserade idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått nedbrytande och hotfulla verksamhet. Ordet antisemitism är dock sedan länge vedertaget som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder termen är det dock viktigt att vara medveten om att den är missledande.
Vilka är de starkaste eller mest återkommande fördomarna och stereotyperna som gäller judar?
- Fortfarande spelar både ursprungligen kristna föreställningar och den moderna antisemitismens stereotyper och myter stor roll. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord har lagt grunden till en rad demoniserande bilder som så småningom försetts med sekulära rationaliseringar. Andra föreställningar härrör ur konstruktionen av judendomen som kristendomens motsats, till exempel påståenden om en specifik judisk hämndlystnad, ofta kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”, vilka ibland dyker upp i debatten om Israel.
Men de mest centrala föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ av bilder som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism. Den utgör för vissa grupper inte bara en fördom utan också en alternativ förklaring till historiska och samtida skeenden på såväl global som nationell nivå.
Beskriv hur antisemitismen yttrar sig idag, i Sverige och i andra länder i världen.
- Antisemitism kommer till uttryck i olika sammanhang och på olika sätt. Den utgör en viktig ideologisk komponent inom högerextremism och radikal islamism. Inom delar av den extrema vänstern återfinns antisemitiska former av antisionism samtidigt som myter om judiska sammansvärjningar florerar i olika konspiracistiska miljöer, som till exempel den s k sanningsrörelsen som ifrågasätter den etablerade förklaringen till terrorattackerna mot USA den 11/9 2001. Men antijudiska föreställningar och attityder förekommer även i medier och debatt inom den bredare politiska mittfåran. Attitydundersökningar pekar på att negativa uppfattningar mot judar är mest utbredda i högerradikala opinioner. Enligt vissa studier är de också relativt utbredda i muslimska grupper.
Men bilden skiljer sig också delvis mellan länder. I delar av Central- och Östeuropa fortlever på ett tydligare sätt än i Västeuropa en folklig, nationalistisk och kristet färgad antisemitism. Där är också associationen mellan judar och kommunism ett viktigare tema i den antijudiska agitationen än i väst. I Ungern har det högerradikala partiet Jobbik vunnit framgångar med en politik som förenar en hårdför nationalism med antisemitism och antiziganism.
I arabvärlden och i andra muslimska länder som Iran och Pakistan är situationen annorlunda än i väst i den meningen att antisemitismen är rumsren och inte sällan statssanktionerad. Den propageras av regimer – Iran är det mest extrema exemplet – och ledande medier, men också av islamistiska rörelser. Denna utveckling har globala effekter. Föreställningar och mytbildningar som Europa under 1800- och 1900-talet exporterade till Mellanöstern – där de sammanlänkades med en redan existerande tradition av förakt och fientlighet mot judar och kom att exploateras i konflikten med sionismen och Israel – slungas nu tillbaka till bidrar till att reaktivera antijudiska tendenser i västvärlden.
Har Du några kommentarer till hur nutida judefientlighet behandlas i debatten i Sverige och av svensk media?
- Även om det finns flera exempel på kunniga skribenter och politiker så präglas förhållningssättet till antisemitism på många håll av ignorans, politisering och ideologiska blockeringar. Kunskaperna om den globala och europeiska utvecklingen är magra, antijudiska bilder och argument känns ofta inte igen, och inte sällan möts de av förnekelse eller bagatellisering. För delar av vänstern blir det särskilt problematiskt när antijudiska inslag dyker upp i debatten om Israel. Inte sällan avfärdas i dessa opinioner kritik mot antijudiska uttryck med påståendet att ”så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism”. Att detta påstående inte är sant torde vara uppenbart för de flesta, men det har blivit ett bekvämt sätt att slippa konfrontera frågan om antisemitism. Men förståelsen för antisemitismen försvåras även av att begreppet intimt associeras med nazismen och Förintelsen – de mest extrema yttringarna av judehat tycks ibland utgöra kriteriet för vad som uppfattats som antisemitism.
Ibland sägs i debatten att judefientligheten primärt är historia och att den har ersatts av islamofobi. Vad säger forskningen om detta?
- För dessa påståenden finns inget stöd i forskningen. De tycks i första hand styras av en politisk agenda. Påståendena utgör ett problem i så måtto att de skapar en felaktig bild och bidrar till att såväl antisemitism som andra former av rasism förtigs eller förminskas. Islamofobin utgör ett reellt och allvarlig problem, men den existerar parallellt med andra former av gruppfientlighet.
Kritik mot staten Israel är givetvis inte i sig själv antisemitism. Men Israel får ibland vara måltavla för judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan också bli en förevändning för att ge uttryck för antisemitism. Kan du reda ut begreppen och ge oss några exempel.
- Självfallet är kritik av Israels politik inte antisemitism. Denna kritik är naturligtvis lika legitim som kritik mot varje annan stats politik. Enligt min personliga uppfattning är den därtill inte sällan befogad. Men samtidigt bör noteras att debatten om Israel och Mellanösternkonflikten även utgör en viktig kontext för samtida antisemitiska diskurser. Gränsen mellan kritik och fördomar överträds när antijudiska motiv förs in i en politisk debatt. Detta sker till exempel när anklagelser om Kristusmord, föreställningar om ”gammatestamentlig” hämndlystnad eller moderniserade blodsanklagelser vävs in i kritiken mot Israel. Och det sker när Israel likställs med Nazityskland, framställs som huvudorsak till flertalet stora världsproblem eller konflikter – eller när judar i andra länder hålls ansvariga för Israels agerande.
Viktigt i sammanhanget är att se att Israels agerande inte orsakar antisemitism, däremot kan Mellanösternkonflikten aktivera redan existerande antisemitiska föreställningar eller tjäna som förevändning för att lufta fientlighet mot judar. Att Israel på något sätt skulle orsaka antisemitism är ett återkommande påstående. Det är oroande. Om någon skulle hävda att den rasism mörkhyade människor möter i Europa ingenting har att göra med ett historiskt arv av rastänkande utan beror på den politik som förs av Nigerias eller Zimbabwes regeringar – eller att fördomar och diskriminering av araber i europeiska länder måste förstås som en form av protest mot Marockos ockupation av Västra Sahara, då skulle de flesta ganska enkelt inse att förklaringen inte bara är felaktig, utan även utgör ett försök att rationalisera hatet och skuldbelägga offren. Men när samma sak sägs om antisemitismen, det vill säga att denna orsakas av Israels politik, då finns en ganska utbredd beredskap att acceptera denna argumentation. Att utpekandet av judars beteende som orsak till antisemitismen sedan århundraden utgör ett återkommande inslag i antijudisk argumentation förefaller i dessa fall inte vara något som bekymrar.
Antisemitismen är förmodligen den fördom som det forskats allra mest om. Och Förintelsen är det folkmord som är mest dokumenterat. Men det tycks inte som vi dragit tillräcklig lärdom av all denna kunskap. Hur kan vi på bättre sätt än hittills använda den evidens som finns, för att förebygga och motverka antisemitism och rasism?
- Det är en ingen lätt fråga. Bättre kunskaper om rasismens och antisemitismens historia och förödande konsekvenser är viktigt, men av detta följer inte nödvändigtvis större motståndskraft mot fördomar och grupphat. Men jag har svårt att se någon annan väg än en intensifierad upplysning och utbildning. Den erfarenhet som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har av utbildningssatsningar riktade till lärare och elever är god. SKMA har tillsammans med Forum för levande historia nyligen även givit ut ett studiematerial om antisemitism och andra fördomar riktat till högstadie- och gymnasieelever. Rätt använt kan det bli ett effektivt redskap i skolundervisningen. Men även rättsväsendet, journalister och opinionsbildare behöver lära sig mer. Av central betydelse är också att politiker bildar sig på området och tydligare och mer konsekvent än hittills markerar mot antisemitiska, islamofoba och rasistiska yttringar i samhället.
..............................................................................................................
Henrik Bachners doktorsavhandling ”Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945” utkom som pocket på Natur och Kultur 2004. Hans senaste bok är ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige, som gavs ut på Atlantis 2009.
...............................................................................................................
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Tycker du att kampen mot antisemitism är viktig? Anser du att det är viktigt att lärare och skolelever får gedigna kunskaper om judefientlighet, rasism, nazism och Förintelsen? I så fall kan du stödja SKMA:s verksamhet. Som stödmedlem får du SKMA:s nyhetsbrev och information om organisationens aktiviteter. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se
Här är hans hemsida.
Den som vill stödja arbetet mot antisemitism och rasism kan göra det genom
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se
Här är länkar till några andra artiklar; av och om Henrik Bachner och hans arbete.
Hatet i repris
Farligt historiska eko
Uråldriga myter om judar lever kvar
Antisemiternas taktik
Reepalu-affär väcker frågor
Salomon Schulman i Sydsvenska dagbladet om boken "Judefrågan"
Nils Schwartz i Expressen om boken "Judefrågan"
Guillou är förblindad av sin egen ilska
Ta avstånd från antisemitismen
Här är länken till intervjun i Frisinnad Tidskrift och nedan följer texten för den som vill läsa den direkt:
.................................................................................
De mest centrala antisemitiska föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism, säger Henrik Bachner, idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism, som här intervjuas av Agneta Berliner, tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet. Båda ingår i arbetsutskottet för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Henrik Bachner är styrelseledamot i Per Ahlmarkstiftelsen.
Antisemitism i vår tid
Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna. En studie som Forum för levande historia publicerade förra året indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.
Kan det anses vetenskapligt belagt att antisemitismen har tilltagit både i Sverige och i övriga Europa?
- Utvecklingen ser olika ut i olika länder i Europa. Det är belagt att antalet incidenter och hatbrott riktade mot judar under 00-talet ökat i vissa länder, däribland Storbritannien och Frankrike. I Sverige har vi inte sett en sådan utveckling. Undantaget är 2009 då antalet anmälda hatbrott mot judar ökade kraftigt. Det finns också attitydundersökningar som indikerar att inställningen till judar blivit mer negativ i ett antal länder, till exempel Pew-centrets studie från 2008. Den mest markanta förstärkningen av antijudiska attityder hade enligt den undersökningen ägt rum i Spanien. Den tyska studie du nämner visar att antisemitiska föreställningar är relativt utbredda i flera EU-länder. Men den pekar också på skillnader: av de undersökta länderna är antisemitismen är mest utbredd i Polen och Ungern, de lägsta nivåerna uppmättes i Holland och Storbritannien.
En rad kvalitativa studier pekar på att antisemitiska föreställningar och argument på ett tydligare sätt förekommer i medier och debatt i delar av Europa. Det tycks inom vissa opinioner finnas en ökad attraktion och acceptans för vissa stereotypa och mytologiska bilder. Bland annat cirkulerar åter på ett mer märkbart sätt, även inom delar av den politiska mittfåran, föreställningar om en oerhörd judisk makt som styr amerikansk politik eller manipulerar medier i Europa. Även den sekundära antisemitismen, som utvecklas som en reaktion på Förintelsens konsekvenser, gör ett allt tydligare avtryck. Detta är en aversion som hämtar näring ur skuldproblematik och irritation över Förintelsens fortsatta centralitet i den politiska kulturen. Den tar sig bland annat uttryck i en strävan att relativisera folkmordet på Europas judar och i försök att transformera offer till gärningsmän, att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel. Dessa tendenser kan även iakttas i svensk debatt. Sammantaget kan man således säga att antisemitiska diskurser gjort ett tydligare avtryck delar av Europa under 00-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.
Är det just antisemitismen som blivit mer märkbar eller har rasismen överlag ökat?
- Vi har sedan flera år sett en tilltagande xenofob strömning i delar av Europa. Den riktar sig mot en rad olika grupper. En primär måltavla för många högerpopulistiska partier är vissa invandrargrupper och särskilt muslimer. Men det finns också specifika rasismer som drabbar till exempel romer eller afrikaner och asiater, oavsett deras religion. Bilden skiljer sig delvis från land till land. Antisemitismens reaktivering torde delvis hänga samman med detta klimatskifte. Men det är viktigt att se, att även om olika gruppfördomar har mycket som förenar, inte minst vad gäller deras funktioner, bär de samtidigt på specifika och särskiljande drag och återfinns ibland i delvis olika opinioner.
Hur vill du definiera begreppet antisemitism?
- Enkelt uttryckt är antisemitism fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar om en historiskt och kulturellt rotad och vidareförmedlad föreställningsvärld, men också om en av denna idétradition skapad känslomässig distansering. Antisemitism kan inbegripa allt ifrån ganska milda fördomar till ett intensivt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visat kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.
Och var kommer själva termen ifrån? Det är ju snarast en nonsensterm eftersom det ju inte finns någon semitism att vara ”anti” i förhållande till.
- Termen myntades av den tyske publicisten och antijudiske agitatorn Wilhelm Marr på 1870-talet. Han tillhörde den politiska judefientliga rörelse som då växte fram. För denna var det viktigt att markera avstånd till den äldre kristna judefientligheten. Den moderna antisemitismen angrep judarna med framför allt nationalistiska och rasistiska argument och sökte klä det sekulära judehatet i en vetenskapligt klingande terminologi. Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper och rasliga klassificeringar. Den dåtida rasforskningen lanserade idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått nedbrytande och hotfulla verksamhet. Ordet antisemitism är dock sedan länge vedertaget som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder termen är det dock viktigt att vara medveten om att den är missledande.
Vilka är de starkaste eller mest återkommande fördomarna och stereotyperna som gäller judar?
- Fortfarande spelar både ursprungligen kristna föreställningar och den moderna antisemitismens stereotyper och myter stor roll. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord har lagt grunden till en rad demoniserande bilder som så småningom försetts med sekulära rationaliseringar. Andra föreställningar härrör ur konstruktionen av judendomen som kristendomens motsats, till exempel påståenden om en specifik judisk hämndlystnad, ofta kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”, vilka ibland dyker upp i debatten om Israel.
Men de mest centrala föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ av bilder som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism. Den utgör för vissa grupper inte bara en fördom utan också en alternativ förklaring till historiska och samtida skeenden på såväl global som nationell nivå.
Beskriv hur antisemitismen yttrar sig idag, i Sverige och i andra länder i världen.
- Antisemitism kommer till uttryck i olika sammanhang och på olika sätt. Den utgör en viktig ideologisk komponent inom högerextremism och radikal islamism. Inom delar av den extrema vänstern återfinns antisemitiska former av antisionism samtidigt som myter om judiska sammansvärjningar florerar i olika konspiracistiska miljöer, som till exempel den s k sanningsrörelsen som ifrågasätter den etablerade förklaringen till terrorattackerna mot USA den 11/9 2001. Men antijudiska föreställningar och attityder förekommer även i medier och debatt inom den bredare politiska mittfåran. Attitydundersökningar pekar på att negativa uppfattningar mot judar är mest utbredda i högerradikala opinioner. Enligt vissa studier är de också relativt utbredda i muslimska grupper.
Men bilden skiljer sig också delvis mellan länder. I delar av Central- och Östeuropa fortlever på ett tydligare sätt än i Västeuropa en folklig, nationalistisk och kristet färgad antisemitism. Där är också associationen mellan judar och kommunism ett viktigare tema i den antijudiska agitationen än i väst. I Ungern har det högerradikala partiet Jobbik vunnit framgångar med en politik som förenar en hårdför nationalism med antisemitism och antiziganism.
I arabvärlden och i andra muslimska länder som Iran och Pakistan är situationen annorlunda än i väst i den meningen att antisemitismen är rumsren och inte sällan statssanktionerad. Den propageras av regimer – Iran är det mest extrema exemplet – och ledande medier, men också av islamistiska rörelser. Denna utveckling har globala effekter. Föreställningar och mytbildningar som Europa under 1800- och 1900-talet exporterade till Mellanöstern – där de sammanlänkades med en redan existerande tradition av förakt och fientlighet mot judar och kom att exploateras i konflikten med sionismen och Israel – slungas nu tillbaka till bidrar till att reaktivera antijudiska tendenser i västvärlden.
Har Du några kommentarer till hur nutida judefientlighet behandlas i debatten i Sverige och av svensk media?
- Även om det finns flera exempel på kunniga skribenter och politiker så präglas förhållningssättet till antisemitism på många håll av ignorans, politisering och ideologiska blockeringar. Kunskaperna om den globala och europeiska utvecklingen är magra, antijudiska bilder och argument känns ofta inte igen, och inte sällan möts de av förnekelse eller bagatellisering. För delar av vänstern blir det särskilt problematiskt när antijudiska inslag dyker upp i debatten om Israel. Inte sällan avfärdas i dessa opinioner kritik mot antijudiska uttryck med påståendet att ”så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism”. Att detta påstående inte är sant torde vara uppenbart för de flesta, men det har blivit ett bekvämt sätt att slippa konfrontera frågan om antisemitism. Men förståelsen för antisemitismen försvåras även av att begreppet intimt associeras med nazismen och Förintelsen – de mest extrema yttringarna av judehat tycks ibland utgöra kriteriet för vad som uppfattats som antisemitism.
Ibland sägs i debatten att judefientligheten primärt är historia och att den har ersatts av islamofobi. Vad säger forskningen om detta?
- För dessa påståenden finns inget stöd i forskningen. De tycks i första hand styras av en politisk agenda. Påståendena utgör ett problem i så måtto att de skapar en felaktig bild och bidrar till att såväl antisemitism som andra former av rasism förtigs eller förminskas. Islamofobin utgör ett reellt och allvarlig problem, men den existerar parallellt med andra former av gruppfientlighet.
Kritik mot staten Israel är givetvis inte i sig själv antisemitism. Men Israel får ibland vara måltavla för judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan också bli en förevändning för att ge uttryck för antisemitism. Kan du reda ut begreppen och ge oss några exempel.
- Självfallet är kritik av Israels politik inte antisemitism. Denna kritik är naturligtvis lika legitim som kritik mot varje annan stats politik. Enligt min personliga uppfattning är den därtill inte sällan befogad. Men samtidigt bör noteras att debatten om Israel och Mellanösternkonflikten även utgör en viktig kontext för samtida antisemitiska diskurser. Gränsen mellan kritik och fördomar överträds när antijudiska motiv förs in i en politisk debatt. Detta sker till exempel när anklagelser om Kristusmord, föreställningar om ”gammatestamentlig” hämndlystnad eller moderniserade blodsanklagelser vävs in i kritiken mot Israel. Och det sker när Israel likställs med Nazityskland, framställs som huvudorsak till flertalet stora världsproblem eller konflikter – eller när judar i andra länder hålls ansvariga för Israels agerande.
Viktigt i sammanhanget är att se att Israels agerande inte orsakar antisemitism, däremot kan Mellanösternkonflikten aktivera redan existerande antisemitiska föreställningar eller tjäna som förevändning för att lufta fientlighet mot judar. Att Israel på något sätt skulle orsaka antisemitism är ett återkommande påstående. Det är oroande. Om någon skulle hävda att den rasism mörkhyade människor möter i Europa ingenting har att göra med ett historiskt arv av rastänkande utan beror på den politik som förs av Nigerias eller Zimbabwes regeringar – eller att fördomar och diskriminering av araber i europeiska länder måste förstås som en form av protest mot Marockos ockupation av Västra Sahara, då skulle de flesta ganska enkelt inse att förklaringen inte bara är felaktig, utan även utgör ett försök att rationalisera hatet och skuldbelägga offren. Men när samma sak sägs om antisemitismen, det vill säga att denna orsakas av Israels politik, då finns en ganska utbredd beredskap att acceptera denna argumentation. Att utpekandet av judars beteende som orsak till antisemitismen sedan århundraden utgör ett återkommande inslag i antijudisk argumentation förefaller i dessa fall inte vara något som bekymrar.
Antisemitismen är förmodligen den fördom som det forskats allra mest om. Och Förintelsen är det folkmord som är mest dokumenterat. Men det tycks inte som vi dragit tillräcklig lärdom av all denna kunskap. Hur kan vi på bättre sätt än hittills använda den evidens som finns, för att förebygga och motverka antisemitism och rasism?
- Det är en ingen lätt fråga. Bättre kunskaper om rasismens och antisemitismens historia och förödande konsekvenser är viktigt, men av detta följer inte nödvändigtvis större motståndskraft mot fördomar och grupphat. Men jag har svårt att se någon annan väg än en intensifierad upplysning och utbildning. Den erfarenhet som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har av utbildningssatsningar riktade till lärare och elever är god. SKMA har tillsammans med Forum för levande historia nyligen även givit ut ett studiematerial om antisemitism och andra fördomar riktat till högstadie- och gymnasieelever. Rätt använt kan det bli ett effektivt redskap i skolundervisningen. Men även rättsväsendet, journalister och opinionsbildare behöver lära sig mer. Av central betydelse är också att politiker bildar sig på området och tydligare och mer konsekvent än hittills markerar mot antisemitiska, islamofoba och rasistiska yttringar i samhället.
..............................................................................................................
Henrik Bachners doktorsavhandling ”Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945” utkom som pocket på Natur och Kultur 2004. Hans senaste bok är ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige, som gavs ut på Atlantis 2009.
...............................................................................................................
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Tycker du att kampen mot antisemitism är viktig? Anser du att det är viktigt att lärare och skolelever får gedigna kunskaper om judefientlighet, rasism, nazism och Förintelsen? I så fall kan du stödja SKMA:s verksamhet. Som stödmedlem får du SKMA:s nyhetsbrev och information om organisationens aktiviteter. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se
måndag 20 juni 2011
Antisemitism i vår tid
Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna.
En studie som Forum för levande historia publicerade förra året indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likaväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att "judar har för stort inflytande". 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet "med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar".
Även om gruppfördomar och dess trender skiljer sig från land till land kan man sammantaget säga att antisemitismen gjort ett tydligare avtryck i delar av Europa under 2000-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.
- De mest centrala antisemitiska föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism, säger Henrik Bachner, som jag intervjuat i den senaste numret av Frisinnad Tidskrift. Intervjun finns här. Henrik Bachner är idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism.
Mer om antisemitism finns att läsa på Svenska kommittén mot antisemitisms (SKMA) hemsida.
Och på Expos hemsida finns också mycket bra och väl underbyggd information.
En studie som Forum för levande historia publicerade förra året indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likaväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att "judar har för stort inflytande". 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet "med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar".
Även om gruppfördomar och dess trender skiljer sig från land till land kan man sammantaget säga att antisemitismen gjort ett tydligare avtryck i delar av Europa under 2000-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.
- De mest centrala antisemitiska föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism, säger Henrik Bachner, som jag intervjuat i den senaste numret av Frisinnad Tidskrift. Intervjun finns här. Henrik Bachner är idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism.
Mer om antisemitism finns att läsa på Svenska kommittén mot antisemitisms (SKMA) hemsida.
Och på Expos hemsida finns också mycket bra och väl underbyggd information.
onsdag 23 februari 2011
Bra regeringsbeslut om Västsahara, men dåligt av EU:s fiskeråd
Är mycket glad över att regeringen bestämde sig för att rösta nej till att ge EU-kommissionen förhandlingsmandat att förnya fiskeavtalet mellan EU och Marocko. Även om det dessvärre inte lyckades att stoppa förlängningen av avtalet. EU:s fiskeråd - alltså de 27 EU-ländernas fiskeministrar- gav i måndags EU-kommissionen klartecken att påbörja förhandlingar om ett nytt fiskeriavtal med Marockos regering. Samtalen ska ta ungefär ett år och resultera i ett fyra år långt fiskeriavtal som börjar nästa vår, om det godkänns.
Sverige, Storbritannien och Danmark röstade emot nya förhandlingar, medan Finland och Tyskland lade ner sina röster. Minst en tredjedel av ländernas röster krävdes för att stoppa samtalen.
I vintras ställde sig liberalerna på ELDR-kongressen bakom Folkpartiets resolution om att arbeta för att fiskeavtalet mellan EU och Marocko inte ska förlängas om inte det ockuperade Västsaharas fiskevatten exkluderas ur avtalet. Här är min blogg om det beslutet.
EU-minister Birgitta Ohlsson (se bl a krönika i tidskriften Västsahara), EU-parlamentariker Olle Schmidt och EU-kommissionär Cecilia Malmström är tre folkpartister som i många år arbetat på många olika sätt för Västsaharas folk.
En annan person som verkligen förtjänar en stor eloge för ett oförtröttligt arbete med Västsahara-frågorna är Sören Lindh som är koordinator för VästsaharaAktionen.
Några bloggar och artiklar om Västsahara:
Svenska dagbladet om att Sverige tyvärr inte lyckades få med sig tillräckligt många länder för att stoppa förlängningen av fiskeavtalet.
Mark Klamberg
Och en Klambergare till här
Olle Schmidt
Olle Schmidt mfl i DN
Adam Cwejman
Bodil Ceballos
Här är en av mina riksdagsmotioner om EU:s avtal med Marocko som rör Västsahara.
Och här är en annan motion som handlar om Västsaharas självbestämmande.
Folkpartiet liberalerna har med Västsaharas självbestämmande och självständighet i sitt EU-program.
Se också min riksdagsfråga till jordbruksminister Eskil Erlandsson om fiskeavtalet.
I en artikel för några år sen menade jag att om EU skulle ge Marocko så kallad advanced status när det gäller fördjupat samarbete så måste det klart framgå att Västsahara inte ska omfattas av detta. EU ska inte legitimera och finansiera Marockos ockupation av Västsahara! Jag ser tyvärr inga tecken på att de avtal som sluts mellan EU och Marocko gör Marocko mer benäget att följa internationell rätt.
Här finns information om mitt besök för några år sen när jag besökte de Västsahariska flyktinglägren i Tindouf. Och här finns en intervju om samma resa i Frisinnad Tidskrift.
Sverige, Storbritannien och Danmark röstade emot nya förhandlingar, medan Finland och Tyskland lade ner sina röster. Minst en tredjedel av ländernas röster krävdes för att stoppa samtalen.
I vintras ställde sig liberalerna på ELDR-kongressen bakom Folkpartiets resolution om att arbeta för att fiskeavtalet mellan EU och Marocko inte ska förlängas om inte det ockuperade Västsaharas fiskevatten exkluderas ur avtalet. Här är min blogg om det beslutet.
EU-minister Birgitta Ohlsson (se bl a krönika i tidskriften Västsahara), EU-parlamentariker Olle Schmidt och EU-kommissionär Cecilia Malmström är tre folkpartister som i många år arbetat på många olika sätt för Västsaharas folk.
En annan person som verkligen förtjänar en stor eloge för ett oförtröttligt arbete med Västsahara-frågorna är Sören Lindh som är koordinator för VästsaharaAktionen.
Några bloggar och artiklar om Västsahara:
Svenska dagbladet om att Sverige tyvärr inte lyckades få med sig tillräckligt många länder för att stoppa förlängningen av fiskeavtalet.
Mark Klamberg
Och en Klambergare till här
Olle Schmidt
Olle Schmidt mfl i DN
Adam Cwejman
Bodil Ceballos
Här är en av mina riksdagsmotioner om EU:s avtal med Marocko som rör Västsahara.
Och här är en annan motion som handlar om Västsaharas självbestämmande.
Folkpartiet liberalerna har med Västsaharas självbestämmande och självständighet i sitt EU-program.
Se också min riksdagsfråga till jordbruksminister Eskil Erlandsson om fiskeavtalet.
I en artikel för några år sen menade jag att om EU skulle ge Marocko så kallad advanced status när det gäller fördjupat samarbete så måste det klart framgå att Västsahara inte ska omfattas av detta. EU ska inte legitimera och finansiera Marockos ockupation av Västsahara! Jag ser tyvärr inga tecken på att de avtal som sluts mellan EU och Marocko gör Marocko mer benäget att följa internationell rätt.
Här finns information om mitt besök för några år sen när jag besökte de Västsahariska flyktinglägren i Tindouf. Och här finns en intervju om samma resa i Frisinnad Tidskrift.
onsdag 5 januari 2011
De mänskliga rättigheterna är inte någon annans bord
I det senaste numret av Frisinnad Tidskrift skriver jag om att det finns ett gap mellan många människors verklighet och FN:s konvention om de mänskliga rättigheter som vi har förbundit oss att respektera. Det finns sannerligen ett antal mänskliga rättigheter som behöver respekteras på ett betydligt bättre sätt - även i Sverige. Att garantera att alla mänskliga rättigheter respekteras och får genomslag på alla nivåer i samhället är nödvändigt.
Men även om mycket återstår att göra för att Sverige ska leva upp till de mänskliga rättigheterna så går det att hämta kraft ur enbart det faktum att FN:s deklaration faktiskt finns. Att världens länder kunnat enas om ett sådant dokument, det är fantastiskt i sig.
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är för mig den största landvinningen i det internationella samarbetet. Att jordens nationer enats om att själva erkännandet av det inneboende värdet hos alla människor - och av alla människors lika och obestridliga rättigheter - är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen. Ett beslut av jordens folk att gemensamt främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet.
Det finns konkreta förslag på regeringens bord om hur det fortsatta arbetet med de mänskliga rättigheterna behöver struktureras i Sverige. För nu behövs ett systematiskt arbete och oberoende organ som gör att arbetet med de mänskliga rättigheterna förs framåt.
Men det behövs också något mer. Själva idén om de mänskliga rättigheterna måste tränga in i hela samhället. De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten och av internationell rätt och dessa rättigheter reglerar förvisso relationen mellan statsmakten och individen. Men det är aldrig "någon annans bord" när en medmänniskas rättigheter kränks. Ett samhälle med de mänskliga rättigheterna som grund kan bara byggas genom gemensamma insatser. Det ställer krav på samhället, det ställer krav på oss alla i våra professionella roller; på lärare, journalister, politiker, poliser, socialarbetare. Men det är också nödvändigt att vi som privatpersoner i de vardagliga situationerna lever upp till de mänskliga rättigheterna. För mina rättigheter är också andras rättigheter. Mänskliga rättigheter handlar om detta - att jag inte enbart kan utkräva mina rättigheter utan jag också måste respektera andras.
Det behövs ett individuellt ansvarstagande av oss alla som är med och formar samhället. Det behövs både snack och verkstad, både ord och handling. Det behövs en fortlöpande diskussion kring vad de mänskliga rättigheterna innebär i olika situationer i en föränderlig värld. Inte minst utifrån hur vi på bästa sätt skapar förståelse för olika seder, kulturer och religioner. Det behövs kunskap. Det behövs politisk debatt. Det behövs köksbordsdiskussioner.
Läs hela artikeln i Frisinnad Tidskrift
Här finns information om hur EU arbetar med att stärka de mänskliga rättigheterna.
Och här är regeringens webbplats om de mänskliga rättigheterna.
Men även om mycket återstår att göra för att Sverige ska leva upp till de mänskliga rättigheterna så går det att hämta kraft ur enbart det faktum att FN:s deklaration faktiskt finns. Att världens länder kunnat enas om ett sådant dokument, det är fantastiskt i sig.
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är för mig den största landvinningen i det internationella samarbetet. Att jordens nationer enats om att själva erkännandet av det inneboende värdet hos alla människor - och av alla människors lika och obestridliga rättigheter - är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen. Ett beslut av jordens folk att gemensamt främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet.
Det finns konkreta förslag på regeringens bord om hur det fortsatta arbetet med de mänskliga rättigheterna behöver struktureras i Sverige. För nu behövs ett systematiskt arbete och oberoende organ som gör att arbetet med de mänskliga rättigheterna förs framåt.
Men det behövs också något mer. Själva idén om de mänskliga rättigheterna måste tränga in i hela samhället. De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten och av internationell rätt och dessa rättigheter reglerar förvisso relationen mellan statsmakten och individen. Men det är aldrig "någon annans bord" när en medmänniskas rättigheter kränks. Ett samhälle med de mänskliga rättigheterna som grund kan bara byggas genom gemensamma insatser. Det ställer krav på samhället, det ställer krav på oss alla i våra professionella roller; på lärare, journalister, politiker, poliser, socialarbetare. Men det är också nödvändigt att vi som privatpersoner i de vardagliga situationerna lever upp till de mänskliga rättigheterna. För mina rättigheter är också andras rättigheter. Mänskliga rättigheter handlar om detta - att jag inte enbart kan utkräva mina rättigheter utan jag också måste respektera andras.
Det behövs ett individuellt ansvarstagande av oss alla som är med och formar samhället. Det behövs både snack och verkstad, både ord och handling. Det behövs en fortlöpande diskussion kring vad de mänskliga rättigheterna innebär i olika situationer i en föränderlig värld. Inte minst utifrån hur vi på bästa sätt skapar förståelse för olika seder, kulturer och religioner. Det behövs kunskap. Det behövs politisk debatt. Det behövs köksbordsdiskussioner.
Läs hela artikeln i Frisinnad Tidskrift
Här finns information om hur EU arbetar med att stärka de mänskliga rättigheterna.
Och här är regeringens webbplats om de mänskliga rättigheterna.
tisdag 16 november 2010
Från ord till handling - MR-dagarna
Temat för årets MR-dagar passar mig ypperligt; "Från ord till handling".
Ordets makt är stor. Formulerandet av och uppslutningen i världen kring MR-konventionerna är ovärderligt. Och under gårdagen sa Thomas Hammarberg, Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, att det är viktigt att samtalen och diskussionerna om de mänskliga rättigheterna aldrig stannar upp - detta är ett område som ständigt måste hållas aktuellt. Men till syvende och sist är det ändock genomslaget i människors vardag som räknas. När konventioner och nationell lagstiftning finns på plats så är det ute i barnomsorgen, i skolan, i äldrevården, inom sjukvården, inom socialtjänsten som de mänskliga fri- och rättigheterna ska finnas i verkligheten.
Gårdagen ägnade jag åt seminarier som fokuserar på att stärka barn och ungas mänskliga rättigheter. Bland annat genom att göra Barnkonventionen till svensk lag. Och hur barns rättigheter beaktas, eller inte beaktas, i asylprocessen.
Här finns en artikel som jag skrivit om att försörjningskrav vid anhöriginvandring är ett brott mot Barnkonventionen.
Här finns ett nyhetsbrev som jag skrivit om Barnkonventionen som svensk lag. Här finns en artikel om samma ämne som jag skrivit tillsammans med Erik Ullenhag och Solveig Hellquist.
Och här finns en av mina riksdagsmotioner om att göra Barnkonventionen till svensk lag.
Frisinnad Tidskrift har publicerat en artikel som jag skrivit om barnets rätt till respekt och Janusz Korczak, som var en av initiativtagarna till den första barnkonventionen.
Ett par bloggar som jag skrivit om;
Stärkt rättighetsperspektiv genom Barnkonventionen som svensk lag
Barnafrid - på FN-dagen
Ordets makt är stor. Formulerandet av och uppslutningen i världen kring MR-konventionerna är ovärderligt. Och under gårdagen sa Thomas Hammarberg, Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, att det är viktigt att samtalen och diskussionerna om de mänskliga rättigheterna aldrig stannar upp - detta är ett område som ständigt måste hållas aktuellt. Men till syvende och sist är det ändock genomslaget i människors vardag som räknas. När konventioner och nationell lagstiftning finns på plats så är det ute i barnomsorgen, i skolan, i äldrevården, inom sjukvården, inom socialtjänsten som de mänskliga fri- och rättigheterna ska finnas i verkligheten.
Gårdagen ägnade jag åt seminarier som fokuserar på att stärka barn och ungas mänskliga rättigheter. Bland annat genom att göra Barnkonventionen till svensk lag. Och hur barns rättigheter beaktas, eller inte beaktas, i asylprocessen.
Här finns en artikel som jag skrivit om att försörjningskrav vid anhöriginvandring är ett brott mot Barnkonventionen.
Här finns ett nyhetsbrev som jag skrivit om Barnkonventionen som svensk lag. Här finns en artikel om samma ämne som jag skrivit tillsammans med Erik Ullenhag och Solveig Hellquist.
Och här finns en av mina riksdagsmotioner om att göra Barnkonventionen till svensk lag.
Frisinnad Tidskrift har publicerat en artikel som jag skrivit om barnets rätt till respekt och Janusz Korczak, som var en av initiativtagarna till den första barnkonventionen.
Ett par bloggar som jag skrivit om;
Stärkt rättighetsperspektiv genom Barnkonventionen som svensk lag
Barnafrid - på FN-dagen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
