Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord

Idag skriver Dick Harrison, professor i historia, en läsvärd artikel i svd för den som är intresserad av historiska fakta kring det armeniska Folkmordet 1915.

Jag får en och annan kommentar med ifrågasättanden om det är politiker som ska blanda sig i och besluta om vad som har hänt och inte hänt i historien. Jag vill därför ta tillfället i akt och åter säga; nej, jag anser inte att det är politiker som ska göra den typen av avgöranden. Men när ledande historiker (och även jurister) med utgångspunkt i forskning slagit fast att händelser ska betraktas som folkmord - då är det ett fullt legitimt politiskt ställningstagande att komma med ett erkännande.

Dick Harrison avslutar sin artikel:

I dagens Turkiet framställs fortfarande 1915 års händelser som en turkisk försvarsaktion mot armeniska angrepp och massakrer på turkar. Att påstå något annat kan leda till åtal och död. Men i detta läge finns det bara en sak att göra för intresserade samhällsmedborgare med samvete: att hörsamma den professionaliserade historievetenskapens lärofader, Leopold von Ranke, och gå till källorna. Ty sådana finns, och de är vältaliga. Bevisen är överväldigande. Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord. Att påstå något annat är att ljuga.

Omröstningar och det politiska ansvaret

Lena Hennel skriver i dagens svd om riksdagens kvittningssystem, beslutens legitimitet mm i omröstningen om Folkmordet 1915/Seyfo. Hon skriver att riksdagen visade tänderna i omröstningen. Och statsvetarprofessorn Leif Lewin menar i artikeln att kvittningssystemet inte ska användas för att fly det politiska ansvaret.

Folkmordet 1915 - ett lackmustest på demokratin i Turkiet

Jag skriver idag på Newsmill om Turkiets EU-ansökan och att Sveriges strävanden att hjälpa Turkiet in i EU inte får göra Folkmordet 1915 och Seyfo till politiska icke-frågor. Folkmordsfrågan kan ses som ett lackmustest på demokratin i Turkiet. Reaktionerna på det svenska riksdagsbeslutet visar att Turkiet har en bra bit kvar. Men att Sveriges Riksdag står bakom ett erkännande kan förhoppningsvis på sikt leda till reflektion hos de turkiska ledarna.

Att påven nu ber om ursäkt för de sexuella övergrepp av katolska präster som har skett på irländska barn kanske kan tjäna som ett exempel. Svd skriver om att påven ber om förlåtelse.

Enligt Esref Okumus skriver i en Newsmillartikel att den turkiska regeringen har fått svidande kritik för de starka reaktionerna mot Sverige. Flera tunga redaktörer och ledarskribenter har betecknat premiärminister Erdogans reaktion som "dumdristig", "naiv" och "nationalistisk". Dagstidningen Yeni Safak, som uppfattas som regeringens ideologiska språkrör, går till hårt angrepp mot sin egen regering. Istället för att angripa parlamenten i Europa borde regeringen vända blicken inåt och bakåt mot landets egen historia, menar de.

Folkmord - en högst politisk fråga

Jag avstår, för tillfället, från att djupare kommentera de senaste dagarnas politisering av Folkmordet 1915 och Seyfo. För självklart är detta en högst politisk fråga så länge som Turkiet inte erkänner det. Det var en av anledningar till att jag anser att det var så viktigt att Sveriges Riksdag ställer sig bakom ett erkännande. En annan anledningen var den moraliska upprättelse som ett erkännande innebär för ättlingarna till offren. Däremot gjorde riksdagen erkännandet utifrån att ledande historiker och jurister slagit fast att övergreppen mot kristna minoriteter i det Osmanska riket är att betrakta som folkmord. Och självklart inte utifrån ett eget tyckande om historiska skeenden - sådant ska politiker inte ägna sig åt.

Agerandet från Turkiet efter vårt ställningstagande är anmärkningsvärt men tyvärr inte särskilt förvånande. Nationalismen är stark. Respekten för mänskliga rättigheter och demokratiskt fattade beslut lämnar en del att önska.

Lars Gustafsson hade igår en utmärkt artikel i Expressen.
Likaså Dilsa Demirbag-Sten i samma tidning. Och i Svd skriver historieprofessor Klas-Göran Karlsson att folkmord bör angå även regeringen. Jag hoppas att vi nu har kommit bortom alla kringmanövrar som ifrågsätter om det är ett folkmord eller inte. Den sakfrågan borde vara bortom allt tvivel.

Som ett brev på posten räcker det inte med att kalla hem sina ambassadörer från USA och Sverige och att ställa in statsbesök. Nu hotar Turkiet att "deportera" de armenier som finns i landet. Observera termen "deportera" - det var precis det som gjordes under upptakten till Folkmordet 1915. "Jag behöver inte behålla dem i mitt land" citeras premiärminister Erdogan i en DN-artikel. Och på Newsmill skriver Esref Okumus om att den annars så regimlojala turkiska pressen börjar sätta ner foten och vänder sig mot den "kollektiva glömskan".

Läs gärna:
Ulf Schylds alltid utmärkta blogg.
VLTs ledarsida om partilinje och kollektivet
GP: Folkmord är folkmord
DN: Turkiets reaktion överdriven
Bo Inge Andersson - svt
Helsingborgs dagblad: Diplomati och politik i krock
Sydsvenska dagbladet: Vet hut, Carl Bildt
Liberati: Ska Carl Bildt bestämma historieskrivningen?
Lars-Erick Forsgren: Folkmordsfrågan upprör - varför? och Bildt, historieskrivning - och piratpartiet och Får inte politiker ha moral och samvete?
Olov Lindquist: Bra att Sverige erkänner folkmord!
Amanda Brihed: Mänskliga rättigheter är politiskt obundna!
Annika Beijbom: Erkänn folkmordet på Armenier 1915
Sakine Madon - på Newsmill
Dilsa Demirbag-Sten i Expressen

Spjutspetslandet Sverige

De senaste åren har väl alla politiska partier och de flesta politiker pratat om hur viktiga företagarna och företagen är för Sverige. Bra att synsättet i Sverige börjar ändras. Pengarna till välfärden kommer inte från himlen, brukar jag säga, utan från det privata näringslivet och att det finns arbeten där så att människor kan jobba - och betala in skatt.

Men det räcker så klart inte med att prata. Det måste till konkreta åtgärder.

Jag glädjer mig nu åt att Jan Björklund i samband med Folkpartiets riksmöte här i Västerås lyfte ett antal åtgärder som vi vill se för att förbättra Sveriges företags- och forskningsklimat. Läs mer i rapporten Spjutspetslandet Sverige. Riskkapitalavdrag, FoU-rabatt för forskningsintensiva företag, särskilda rabatter för experter och vetenskapsmän så att det blir billigare för företag att anställa viktiga nyckelpersoner och en avdragsrätt för donationer till forskning.

Vi vet också att jobben både nu och allt mer i framtiden kommer att finnas i mindre företag och i tjänste/serviceföretag. Då måste vi också ha en företagspolitik som inte lägger hinder i vägen för den typen av företag. Varken att de ska starta eller att de ska kunna växa.

Folkpartiet har en bra företagarpolitik. Se t ex vårt Entreprenörskaps/företagarprogram och även de åtgärder för att underlätta för småföretagare som vi tog fram 2006.

Läs mer på dn.se, svd,

Sveriges Riksdag erkänner Folkmordet 1915

Idag sa Riksdagen ja till en motion som innehåller krav på att Sverige ska erkänna Folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker. Nedan finns mitt anförande i Kammaren om varför jag tog ställning för att erkänna folkmordet på kristna i det Osmanska riket Fru Talman Jag har aldrig varit i Jerusalem. Men jag vill dela med mig av en bild därifrån, som jag har fått berättad för mig. Det är en bild av Rudi som har restaurangen Armenian Tavern. I Jerusalems armeniska kvarter. Varje dag går han från sitt hem till sin restaurang. Och varje dag när arbetsdagen är slut så går han vägen tillbaka från restaurangen till sitt hem. Varje dag kantas hans väg av stora affischer. Affischer som ropar ut sitt budskap om det glömda folkmordet. Folkmordet 1915. För Rudi och för alla dem som lever i de armeniska kvarteren i Jerusalem är lidandet synligt. Varje dag. För de armenier och syrianer och pontier som lever på andra platser är smärtan från Folkmordet 1915 mer osynlig. Men därför inte mindre stark. För smärtan är stark. Varje dag. Om vi tillsammans gick en promenad i de armeniska kvarteren i Jerusalem – kanske skulle vi då få en större förståelse för att lidandet faktiskt lever kvar. Mer än 100 år efter Folkmordet. Smärtan skulle kanske bli mer påtaglig. När den blev synlig. Kanske skulle vi då också känna vilken upprättelse ett erkännande faktiskt skulle innebära. Fru Talman Det finns få saker som vi är så känsliga för här i Sverige som förnekelse av Förintelsen. Det beror på att vi djupt inom oss känner och vet att ett förnekande osynliggör alla de judar som förföljdes, skändades och mördades. Deras lidande har varit synligt för oss. Deras smärta har varit nära. Därför reagerar vi så starkt på Förintelse-förnekelse. Motsatsen till att förneka - är att erkänna. Att erkänna - är att acceptera att något existerar. Att erkänna är att offentligt berätta att man har en viss ståndpunkt. Fru Talman Massmorden på kristna minoriteter i samband med första världskriget i dagens östra Turkiet, dåvarande Osmanska riket, drabbade främst armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker. Det var en systematisk förföljelse då mer än en miljon armenier, 250.000 – 500.000 assyrier/syrianer/kaldéer och ca 350.000 pontiska greker mördades eller försvann. De flesta dödades under åren 1915-1916, men förföljelserna och morden fortsatte ända fram till 1923. Större delen av det lilla fåtal som överlevde flydde landet. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning. Folkmordet utfördes genom avrättningar och tvångsdeportationer. Människor brändes till döds instängda i byggnader. Hundratusentals dog av hunger, törst och våld, under påtvingade dödsmarscher. Kvinnor våldtogs, fördes bort och såldes på slavmarknader. Barn togs från sina föräldrar. Kyrkor och kristna monument förstördes. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades. Människor blev systematiskt förföljda och mördade. Och de behöver ett erkännade av att det var så. Förnekandet av Folkmordet 1915 är anmärkningsvärt. Att erkänna övergreppen på kristna i det Osmanska riket som folkmord handlar för mig om respekten för minoriteter. Om rätten att få utöva sin religion. Om yttrandefrihet. Det handlar om alla människors lika värde. För mig handlar det om att stå upp för att de mänskliga rättigheterna inte får kränkas. Ledande forskare inom historia och internationell rätt har kommit fram till att övergreppen mot kristna minoriteter i det Osmanska riket utgör folkmord enligt de kriterier som FN har ställt upp. Sveriges Riksdag ska inte döma några skyldiga. Sveriges Riksdag ska inte pröva detta juridiskt. Nej, det ska vi inte. Och det är inte heller det vi talar om idag. Vi talar om att erkänna att Folkmordet har ägt rum. Fru Talman Folkmord kan inte ses som enbart en historisk händelse. Folkmord är ett brott mot mänskligheten. Och det är allas vårt ansvar att minnas. Historien har betydelse för hur vi lever våra liv idag. Förnekande är det sista steget i ett folkmord – ett förnekande som bereder vägen för nutida och framtida förtryck. Därför är det viktigt med officiella erkännanden. Att glömma och gömma begångna misstag är en väg mot att upprepa dem. Det gjorda kan aldrig göras ogjort - men vi kan erkänna det. Synliggöra det. Vi kan minnas. Vi kan berätta. Vi kan undervisa om det. För att det inte ska upprepas. Fru Talman Det handlar inte om skuld. Det handlar om ansvar. Dagens politiker i Turkiet kan inte lastas för vad som hände 1915, de har ingen skuld i det som hände. Men de har ett ansvar för att inte förneka det som hände. För genom förnekandet av Folkmordet förnekar man även det lidande som massmorden, deportationerna och utplånandet orsakade. Man förnekar den smärta som Folkmordet 1915 fortfarande orsakar offrens barn och barnbarn. Och förnekandet bäddar för nutida och framtida förtryck. Det finns också ett tydligt samband mellan erkännande och försoning. Utan erkännande är vägen till försoning svår. Ett erkännande av folkmordet innebär en upprättelse för ättlingarna till de armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontier som blev förföljda, fördrivna och mördade. Ett erkännande är ett steg i försoningsprocessen. Vi är Sveriges folkvalda representanter. Vi kan välja att ta ställning i utrikespolitiska frågor. Vi kan välja att låta bli. Ett erkännande handlar i första hand om de medmänniskor som utsattes för folkmordet och för deras ättlingar som bär folkmordets lidande med sig. Men det handlar också om oss. Om vi väljer att ta ställning. Eller inte. Jag har kommit fram till att just själva erkännandet är så viktigt – att jag väljer att ta ställning. Jag kommer därför att rösta för att Sverige ska erkänna folkmordet på kristna minoriteter i det Osmanska riket 1915 och åren framåt. Jag vill ge mitt ringa bidrag härifrån Sveriges Riksdag till armenierna, syrianerna och de pontiska grekerna. Jag vill säga; ja, jag har sett det brott ni utsattes för. Jag vill säga; Ja, jag har sett ert lidande. Jag vill säga ; Ja, jag kan förnimma er smärta. Jag vill säga; Detta är ett brott inte bara mot er, utan mot hela mänskligheten. Vi kan göra motsatsen till att förneka. Vi kan erkänna Folkmordet 1915. ................................................ Tack Gulan Avci, Annelie Enochson, Liberati och alla ni andra för ovärderligt stöd. Läs gärna mer; Sakine Madon på Newsmill, Ove Bring mfl folkmordsexperter på Brännpunkt Svd, DN,

RUT-rabatt-artikel i VLT

Kom så här på kvällskvisten på att vlt igår publicerade en artikel om RUT-rabatt som jag skrivit. Håller gärna igång debatten om RUT- och ROT. Så blir det tydligt vilka skiljelinjer det finns mellan Alliansen och oppositionen.