Svårt att ha distans till upploppen

Funderar på långdistans på upploppen i några av Sveriges förorter.
Men det går så klart inte att ha distans.
Våld föder våld föder våld.
Likväl som de många ansvarstagande människornas engagemang väcker respekt. De människor som gått man ur huse för att stoppa våldet och skydda sina stadsdelar.

Här finns länkar till kloka människor som tänkt till från olika infallsvinklar:
Gulan Avci i SvD: Att skylla på samhället är alltför lättvindigt
Nina Power i DN: Ilskan i förorten är inte bara svensk
Sanna Rayman i SvD: Bortom pajkastning och stenkastning
Och Sanna Rayman igen: Upploppen är lika tidlösa som vanan att misstolka dem
Heidi Avellan i Sydsvenskan: Vem kastar de första stenarna?
Peter Wolodarski i DN: Siffran som sammanfattar Stockholms problem
Håkan Holmberg i UNT: Det handlar om segregation
Sakine Madon i Expressen: Ni som förstör borde skämmas
Hanne Kjöller i DN: Husby som ett Rorschachtest
Adam Cwejman i Helsingborgs Dagblad: Förändra - men på demokratisk väg
Niklar Orrenius i DN: Föräldrarna satte stopp i Rosengård
Nima Sanandaji i SvD: Avgörande att skydda invandrarnas företag
Per Pettersson: Arga unga män och utbildade unga kvinnor
Inti Chavez Perez i SvD: Bränderna är inget rop på ökad jämlikhet

Fadime Sahindal

För många år sedan sa en klok kvinna (som redan då, men också sedan dess, gjort många goda insatser i kampen mot hedersrelateratvåld och förtryck) ungefär så här till mig; "När man tittar i backspegeln om ett antal år så kommer domen vara hård, om vi inte stöttar de flickor och pojkar som utsätts för hedersrelaterat förtryck, och på ett kraftfullt sätt lyckas hitta vägar bort från förtrycket och våldet."

Sedan dess finns betydligt mer kunskap om detta område och många insatser görs - men väldigt mycket återstår.

Idag är det 10 år sedan Fadime Sahindal mördades och vi hedrar henne - vars mod öppnade ögonen för många. Fadimes tal i Riksdagen 20 november 2001 finns här.

Några inlägg, artiklar mm:
Helena Berggren, Liberala Kvinnor Västmanland
Sara Mohammad på Newsmill
Nyheter24
Gulan Avci
Dilsa Demirbag-Sten i Sydsvenskan
Birgitta Ohlsson mfl krönikörer på sajten/bloggen Fadimedagen
Nyamko Sabuni
Glöm aldrig Pela och Fadime - Artikelarkiv
DN
Fadimes minnesfond
Svt.se
Jerry Olsson
Åsa Carlsson
Anna-Lena Lodenius
Sveriges Radio/Ekot
TV4 Nyhetsmorgon
Blogginlägg om Fadime på Politometern

Folkpartiet står upp för Kurdistan

Igår presenterade Fredrik Malm, Gulan Avci och Ismail Kamil 10 krav för Kurdistan.

Grunden är att Folkpartiet ser hela Kurdistan; i Iran, Irak, Turkiet och Syrien. Vi skiljer inte på kurderna beroende av vilken del de bor på.

Det är viktigt att inte tumma på kraven på Turkiet i medlemsskapsförhandlingarna med EU - Köpenhamnskriterierna ska följas till punkt och pricka. Folkpartiet är kritiska till att en del EU länder förespråkar priviligerat partnerskap.

Folkpartiet står bakom EU och FN:s sanktioner mot Iran. Men den gröna rörelsen behöver stödjas från omvärlden. Vi ska kunna använda biståndspengar för att stödja kurdiska och andra grupper som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Vi stödjer arbetet med de grundläggande mänskliga rättigheter och vill se nolltolerans mot hedersvåld och kvinnoförtryck. Kraven behöver öka på Syrien för att ge kurderna i landet medborgarskap.

Idag har vi honörskonsolat i Erbil/Hewler i Kurdistan i Irak, detta har
aldrig intträffat tidigare. Folkpartiet vill göra det till en permanent och
riktig konsulat.

Sveriges Riksdag erkänner Folkmordet 1915

Idag sa Riksdagen ja till en motion som innehåller krav på att Sverige ska erkänna Folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker. Nedan finns mitt anförande i Kammaren om varför jag tog ställning för att erkänna folkmordet på kristna i det Osmanska riket Fru Talman Jag har aldrig varit i Jerusalem. Men jag vill dela med mig av en bild därifrån, som jag har fått berättad för mig. Det är en bild av Rudi som har restaurangen Armenian Tavern. I Jerusalems armeniska kvarter. Varje dag går han från sitt hem till sin restaurang. Och varje dag när arbetsdagen är slut så går han vägen tillbaka från restaurangen till sitt hem. Varje dag kantas hans väg av stora affischer. Affischer som ropar ut sitt budskap om det glömda folkmordet. Folkmordet 1915. För Rudi och för alla dem som lever i de armeniska kvarteren i Jerusalem är lidandet synligt. Varje dag. För de armenier och syrianer och pontier som lever på andra platser är smärtan från Folkmordet 1915 mer osynlig. Men därför inte mindre stark. För smärtan är stark. Varje dag. Om vi tillsammans gick en promenad i de armeniska kvarteren i Jerusalem – kanske skulle vi då få en större förståelse för att lidandet faktiskt lever kvar. Mer än 100 år efter Folkmordet. Smärtan skulle kanske bli mer påtaglig. När den blev synlig. Kanske skulle vi då också känna vilken upprättelse ett erkännande faktiskt skulle innebära. Fru Talman Det finns få saker som vi är så känsliga för här i Sverige som förnekelse av Förintelsen. Det beror på att vi djupt inom oss känner och vet att ett förnekande osynliggör alla de judar som förföljdes, skändades och mördades. Deras lidande har varit synligt för oss. Deras smärta har varit nära. Därför reagerar vi så starkt på Förintelse-förnekelse. Motsatsen till att förneka - är att erkänna. Att erkänna - är att acceptera att något existerar. Att erkänna är att offentligt berätta att man har en viss ståndpunkt. Fru Talman Massmorden på kristna minoriteter i samband med första världskriget i dagens östra Turkiet, dåvarande Osmanska riket, drabbade främst armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker. Det var en systematisk förföljelse då mer än en miljon armenier, 250.000 – 500.000 assyrier/syrianer/kaldéer och ca 350.000 pontiska greker mördades eller försvann. De flesta dödades under åren 1915-1916, men förföljelserna och morden fortsatte ända fram till 1923. Större delen av det lilla fåtal som överlevde flydde landet. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning. Folkmordet utfördes genom avrättningar och tvångsdeportationer. Människor brändes till döds instängda i byggnader. Hundratusentals dog av hunger, törst och våld, under påtvingade dödsmarscher. Kvinnor våldtogs, fördes bort och såldes på slavmarknader. Barn togs från sina föräldrar. Kyrkor och kristna monument förstördes. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades. Människor blev systematiskt förföljda och mördade. Och de behöver ett erkännade av att det var så. Förnekandet av Folkmordet 1915 är anmärkningsvärt. Att erkänna övergreppen på kristna i det Osmanska riket som folkmord handlar för mig om respekten för minoriteter. Om rätten att få utöva sin religion. Om yttrandefrihet. Det handlar om alla människors lika värde. För mig handlar det om att stå upp för att de mänskliga rättigheterna inte får kränkas. Ledande forskare inom historia och internationell rätt har kommit fram till att övergreppen mot kristna minoriteter i det Osmanska riket utgör folkmord enligt de kriterier som FN har ställt upp. Sveriges Riksdag ska inte döma några skyldiga. Sveriges Riksdag ska inte pröva detta juridiskt. Nej, det ska vi inte. Och det är inte heller det vi talar om idag. Vi talar om att erkänna att Folkmordet har ägt rum. Fru Talman Folkmord kan inte ses som enbart en historisk händelse. Folkmord är ett brott mot mänskligheten. Och det är allas vårt ansvar att minnas. Historien har betydelse för hur vi lever våra liv idag. Förnekande är det sista steget i ett folkmord – ett förnekande som bereder vägen för nutida och framtida förtryck. Därför är det viktigt med officiella erkännanden. Att glömma och gömma begångna misstag är en väg mot att upprepa dem. Det gjorda kan aldrig göras ogjort - men vi kan erkänna det. Synliggöra det. Vi kan minnas. Vi kan berätta. Vi kan undervisa om det. För att det inte ska upprepas. Fru Talman Det handlar inte om skuld. Det handlar om ansvar. Dagens politiker i Turkiet kan inte lastas för vad som hände 1915, de har ingen skuld i det som hände. Men de har ett ansvar för att inte förneka det som hände. För genom förnekandet av Folkmordet förnekar man även det lidande som massmorden, deportationerna och utplånandet orsakade. Man förnekar den smärta som Folkmordet 1915 fortfarande orsakar offrens barn och barnbarn. Och förnekandet bäddar för nutida och framtida förtryck. Det finns också ett tydligt samband mellan erkännande och försoning. Utan erkännande är vägen till försoning svår. Ett erkännande av folkmordet innebär en upprättelse för ättlingarna till de armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontier som blev förföljda, fördrivna och mördade. Ett erkännande är ett steg i försoningsprocessen. Vi är Sveriges folkvalda representanter. Vi kan välja att ta ställning i utrikespolitiska frågor. Vi kan välja att låta bli. Ett erkännande handlar i första hand om de medmänniskor som utsattes för folkmordet och för deras ättlingar som bär folkmordets lidande med sig. Men det handlar också om oss. Om vi väljer att ta ställning. Eller inte. Jag har kommit fram till att just själva erkännandet är så viktigt – att jag väljer att ta ställning. Jag kommer därför att rösta för att Sverige ska erkänna folkmordet på kristna minoriteter i det Osmanska riket 1915 och åren framåt. Jag vill ge mitt ringa bidrag härifrån Sveriges Riksdag till armenierna, syrianerna och de pontiska grekerna. Jag vill säga; ja, jag har sett det brott ni utsattes för. Jag vill säga; Ja, jag har sett ert lidande. Jag vill säga ; Ja, jag kan förnimma er smärta. Jag vill säga; Detta är ett brott inte bara mot er, utan mot hela mänskligheten. Vi kan göra motsatsen till att förneka. Vi kan erkänna Folkmordet 1915. ................................................ Tack Gulan Avci, Annelie Enochson, Liberati och alla ni andra för ovärderligt stöd. Läs gärna mer; Sakine Madon på Newsmill, Ove Bring mfl folkmordsexperter på Brännpunkt Svd, DN,

Folkmordet 1915 och Seyfo

Folkmordet 1915, Armeniska folkmordet och Seyfo är beteckningar som används på den systematiska och planerade utrensningen av kristna minoriteter i det Osmanska riket. Mer än en miljon armenier, 250.000 – 500.000 assyrier/syrianer/kaldéer och ca 350.000 pontiska greker mördades eller försvann genom folkmordet i dagens östra Turkiet i samband med första världskriget. Regimen ville turkifiera östra Turkiet. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.

Den 24 april 1915 arresterades, deporterades, fängslades och mördades några hundra armeniska intellektuella. Några veckor senare hade tusentals ledande armenier mördats. Detta var starten på massmorden. Folkmordet utfördes genom avrättningar och tvångsdeportationer. Människor brändes till döds instängda i byggnader. Hundratusentals dog av hunger, törst och våld, under påtvingade dödsmarscher. Kvinnor våldtogs, fördes bort och såldes på slavmarknader. Barn togs från sina föräldrar. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades.

En tragedi för mänskligheten.

Idag, nästan 100 år senare, är förnekandet av folkmordet anmärkningsvärt. Dagens politiker i Turkiet kan givetvis inte lastas för vad som hände 1915, men däremot för förnekandet av historien. Trots att FN, EU-parlamentet, EU-länder som Tyskland, Frankrike, Belgien mfl och ett flertal andra länder i världen har gjort erkännande av Folkmordet 1915, så fortsätter den turkiska staten att förneka folkmordet. I veckan som gick beslutade även utrikesutskottet i USA:s representanthus att erkänna det armeniska folkmordet. Turkiet svarade med att kalla hem sin ambassadör. Så brukar Turkiet göra när länder erkänner folkmordet, men det är vanligtvis kortvarigt. Turkiet är, som vi andra, beroende av relationer med omvärlden. Läs mer om USA:s erkännande i DN, SvD och vlt.se.

Så sent som år 2007 mördades den turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul. Dink hade två år tidigare dömts till sex månaders villkorligt fängelse för att ha förolämpat den turkiska nationen genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet. Den turkiska Nobelpristagaren i litteratur Orhan Pamuk blev 2005 åtalad för att ha kränkt nationens heder i ett uttalande om Turkiets behandling av armenier och kurder. I en intervju med en schweizisk tidning sade Pamuk: "trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det". Åtalet lades ner efter omfattande internationella protester. Jag tror att internationella påtryckningar är avgörande för att styrande i dagens Turkiet ska göra upp med landets förflutna.

Att erkänna övergreppen på kristna i det Osmanska riket som folkmord handlar om respekten för minoriteter. Det handlar om rätten att få utöva sin religion. Det handlar om yttrandefrihet. Det handlar om alla människors lika värde. Det handlar om att stå upp för att de mänskliga rättigheterna inte får kränkas.

Ledande forskare inom historia och internationell rätt har slagit fast att övergreppen mot kristna minoriteter i det Osmanska riket utgör folkmord enligt de kriterier som FN:s folkmordskommission ställt upp. Historia ska skrivas av historiker. Men det är politikers ansvar att förhålla sig till historiska faktum. Folkmord kan därför inte ses som enbart en historisk händelse. Folkmord är ett allvarligt brott mot mänskligheten. Och förnekande av folkmord anses bereda vägen för framtida folkmord.

Jag anser att Sverige ska erkänna att folkmordet på kristna i det Osmanska riket faktiskt har ägt rum. För att hedra offren. Det är också av respekt för de minoriteter som finns kvar i Turkiet idag. Det vore en upprättelse för ättlingar till de armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och andra kristna folkslag som blev förföljda, fördrivna och mördade. Men också för att ett erkännande betyder att stå upp för mänskliga fri- och rättigheter. I alla länder.

Andra liberaler som bloggat om Folkmordet 1915; Liberati, Bawar Ismail, Gulan Avci,

Läs mer; Svt:s Bo Inge Andersson, Forum för Levande Historia, Folkmordet 1915, WikiPedia, Syrianska Riksförbundet, Armeniska Riksförbundet

Några ord om folkmord

Efter en vecka med högtidlighållanden av offren för Förintelsen har tankarna i helgen osökt gått till andra ohyggliga folkmord.

Jag tänker närmast på det Armeniska folkmordet (Folkmordet 1915) på över en miljon kristna armenier då också assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker utsattes för förföljelse och försök till utrotning. De flesta dödades 1915-1916 men förföljelserna och mördandet fortsatte fram till 1923 i det dåvarande Ottomanska riket (nuvarande Turkiet). Ett folkmord som det är hög tid för Sverige att erkänna. Jag tänker även på folkmordet under diktator Saddam Husseins regim 1988 när syftet var att utrota den kurdiska befolkningen i irakiska Kurdistan. Jag tänker på den fullständiga slakten av tutsier i Rwanda där FN och länderna i västvärlden kom till korta genom att inte komma till undsättning.

Det är lätt att känna hopplöshet inför det ofantliga människoföraktet - men kunskap och insikt kan förhoppningsvis hjälpa oss att stoppa liknande skeenden i tid, i framtiden.

Begreppet folkmord (genocide) är en straffrättslig term som myntades under andra världskriget av Raphael Lemkin, som också var upphovsman till FN:s 1948 års folkmordskonvention.

Folkmord definieras enligt folkmordskonventionen som handlingar begångna i avsikt att helt eller delvis utplåna en grupp på nationella, etniska, rasmässiga eller religiösa grunder. Till sådana handlingar räknas dödande eller orsakande av allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar tillhörande en sådan grupp. Dit hör också att medvetet förorsaka levnadsbetingelser som är avsedda att åstadkomma fysiskt utplånande av en grupp, att genomföra åtgärder avsedda att förhindra födslar inom gruppen eller att tvångsförflytta barn tillhörande gruppen.

Mer om det Armeniska folkmordet går att läsa här.
Läs också gärna Fredrik Malms och Gulan Avcis bloggar.

Information om folkmord och andra brott mot mänskligheten finns bland annat också på hemsidorna för FN, Amnesty och Forum för levande historia.