Svårt att ha distans till upploppen

Funderar på långdistans på upploppen i några av Sveriges förorter.
Men det går så klart inte att ha distans.
Våld föder våld föder våld.
Likväl som de många ansvarstagande människornas engagemang väcker respekt. De människor som gått man ur huse för att stoppa våldet och skydda sina stadsdelar.

Här finns länkar till kloka människor som tänkt till från olika infallsvinklar:
Gulan Avci i SvD: Att skylla på samhället är alltför lättvindigt
Nina Power i DN: Ilskan i förorten är inte bara svensk
Sanna Rayman i SvD: Bortom pajkastning och stenkastning
Och Sanna Rayman igen: Upploppen är lika tidlösa som vanan att misstolka dem
Heidi Avellan i Sydsvenskan: Vem kastar de första stenarna?
Peter Wolodarski i DN: Siffran som sammanfattar Stockholms problem
Håkan Holmberg i UNT: Det handlar om segregation
Sakine Madon i Expressen: Ni som förstör borde skämmas
Hanne Kjöller i DN: Husby som ett Rorschachtest
Adam Cwejman i Helsingborgs Dagblad: Förändra - men på demokratisk väg
Niklar Orrenius i DN: Föräldrarna satte stopp i Rosengård
Nima Sanandaji i SvD: Avgörande att skydda invandrarnas företag
Per Pettersson: Arga unga män och utbildade unga kvinnor
Inti Chavez Perez i SvD: Bränderna är inget rop på ökad jämlikhet

Ett större problem än Reepalu

FÖRST: Den som vill motarbeta antisemitism kan göra det på många sätt. Genom att prata med sina vänner i vardagen om antisemitismens konsekvenser för ett fritt samhälle. Genom att fostra sina barn med sunda, demokratiska värderingar om allas lika värde. Genom att bemöta antisemitiska påståenden vid fikabordet på arbetet. Genom att ta sig en stund och läsa på om vad antisemitism är och hur denna fientlighet och dessa fördomar mot judar yttrar sig. Genom att skriva debattartiklar. Genom att inte rösta på Ilmar Reepalu i nästa val. Naturligtvis har polis, rättsväsende, politiker ett särskilt ansvar. Naturligtvis har lärare och skola en särskilt betydelsefull roll. Likväl som journalisterna. Men alla kan vi hjälpa till på olika sätt. Ett enkelt och effektivt sätt är att stödja det arbete som SKMA (Svenska Kommittén Mot Antisemitism) uträttar: mer information om det arbetet + information om hur man blir stödmedlem finns här.

Det sägs att trakasserierna mot Malmös judar har inte har minskat.
Det sägs också att stödet för dessa malmöiter har ökat.
Känner mig osäkert på hur man ska förhålla sig till dessa båda uppfattningar.
Att trakasserierna inte minskar är naturligtvis alarmerande - inte minst i skenet av nattens sprängattentat mot Judiska församlingen i Malmö.
Att det öppna stödet ökat (t ex i debatten, genom kippavandringar mm) är givetvis bra.
När jag kommit så långt i mina tankar infinner sig ett stort MEN. Eller möjligen OCH?

Jag funderar på varför det verkar vara så svårt att se antisemitismen och kalla den vid dess rätta namn. Varför Ilmar Reepalus åsikter, även när de fördöms och kritiseras, inte leder till tydliga uttalanden om att han är antisemit. Om någon gång på gång på gång uttrycker antisemitiska åsikter så är det väl inte så märkvärdigt att dra slutsatsen att denna person är antisemit. Likväl som en person som gång på gång på gång uttrycker manschauvinistiska åsikter är manschauvinist.
Där det finns antisemitism finns det antisemiter.

Antisemiten Ilmar Reepalu är ett betydande problem i sig.
Men antisemitismen i Malmö är ett större problem än så.

Utan att se judehatet i Malmö som ett problem med specifika orsaker och mekanismer kommer man aldrig att kunna komma åt det på allvar. Därför blir det märkligt när föreståndaren för Malmös dialogforum igår talade om att spänningar mellan grupper i staden ligger bakom (SvD 28/9).

Men förföljelserna mot Malmös judar orsakas inte av spänningar, utan just av hat mot judar. Det är där problemet ligger, och det måste Malmös styrande inse.

Skriver Benjamin Katzeff Silberstein i SvD:s ledarblogg.

Läs också:
Per Svenssons krönika i Sydsvenskan: Agera mer kraftfullt
DN WEBB-TV med Dilsa Demirbag Sten, Niklas Orrenius och Rakel Chukri: Debatt om bombdådet i Malmö
Två mycket läsvärda artiklar av Niklas Orrenius:
De är offer för judehatet i dagens Malmö
Malmöbon som inte kan röra sig fritt
Och så några av mina tidigare bloggar:
Människorna i Malmö är inte likgiltiga
Dags för malmöiter att ge fanatiker och antisemiter mothugg
Wolodarski om Reepalu

Wolodarski om Reepalu

Under de senaste 20 åren har social­demokraten Ilmar Reepalu varit ­Malmös ledande politiker. Det kan rimligen inte vara någon nyhet för honom att staden i vilken han verkar har allvarliga problem med hatbrott, som bland annat riktar sig mot den judiska gruppen.
Man skulle ha kunnat förvänta sig att Reepalu, under sina år vid makten, vinnlagt sig om att dämpa motsättningar och bekämpa hat, oavsett var det visar sig. Men Reeplau har i stället blivit en splittrande kraft som bidragit till ökad spänning.
De ”olyckliga” uttalandena har varit så många på senare år att de inte längre kan bortförklaras som felsägningar eller vantolkningar.

Så skriver Peter Wolodarski i sin söndagskrönika i dagens DN.
Och jag håller helt med.

Det finns några debattörer som menar att det är felaktigt att kalla Ilmar Reepalu antisemit.
Att det han står för inte är antisemitism. Och om Reepalus uttalanden trots allt är antisemitiska, så menar dessa debattörer att han själv ändå inte är antisemit.

Men jag förstår faktiskt inte varför de landar i den slutsatsen.
Om någon upprepat uttalar antisemitiska eller andra rasistiska åsikter, då måste slutsatsen så småningom dras att personen inte bara råkar säga fel gång på gång på gång på gång, utan att uttalandena faktiskt speglar personens åsikter.
För mig framstår det som märkligt att diskutera en situation där det finns antisemitism utan antisemiter. Och en islamofobi utan islamofober. Homofobi utan homofober. Antiziganism utan människor som har fördomar mot och ser fientligt på romer.

Nej, rasistiska strömningar och tendenser i samhället uppstår inte ur tomma intet.
Det är alltid enskilda människor som står för de åsikter som formar de fördomsfulla mönstren.
Och dessa människor behöver göras ansvariga för sina åsikter. Inte minst om man är en ledande politisk företrädare. Hur ska vi någonsin annars få bukt med rasism, främlingsfientlighet och fördomar? Som Thomas Lunderquist skrev i Sydsvenskan i veckan under rubriken Återfallsförolämpare:

Att på det här viset relativisera, bagatellisera och dikta ihop konspirationer är inte längre att fiska i grumliga vatten. Nej, Reepalu omfattar och reproducerar antisemitiska myter. Bara genom att erkänna det kan man begripa Reepalus hårresande och outtröttliga uttalanden – gång på gång, år efter år. Eller vad krävs egentligen för att ta a-ordet i sin mun? Går gränsen vid hatbrott och vid nynazistiska ritualer och symboler?

Här är en länk till en av mina tidigare bloggar om en intervju i Frisinnad Tidskrift med Henrik Bachner om antisemitism. Och till Svenska Kommittén mot antisemitisms hemsida.
Och här är några artiklar, nyhetsinslag och bloggar om Reepalu och hans åsikter:

Skånskan.se: SWC: Reepalu skyller ifrån sig
Studio Ett: Antisemitism
Sydsvenskan: "Reepalus språk är antisemitiskt"
Jackie Jakubowski i DN: Att ständigt förringa flagranta uttryck för judehat stryper debatten
Naomi Abramowicz på Samfundet Sverige Israels hemsida: Peter, Vargen och Reepalu och på hennes egen blogg Autonaomi
Erik Svansbo på sin blogg Pophöger
Expressen: USA:s sändebud når hatets Malmö i dag
Pinglans tankar: Ilmar Reepalu = antisemit
Världen idag: Lena Posner Körösi: Ilmar Reepalu är antisemit
Jonathan Leman: Ilmar Reepalu om antisemitismen i Malmö
Dilsa Demirbag-Sten på Newsmill: Varför flirtar Ilmar Reepalu med antisemitiska krafter?
Rejdnells blandning: Reepalus uttalanden är antisemitiska

På bloggen Fred i Mellanöstern finns en mängd länkar för den som vill ha mer information.