9 november. Sorg, smärta, hopp och längtan

Den 9 november.
Idag tänder jag ljusen i den sjuarmade ljusstaken Karlavagnen. Den gör mig tacksam över de fri- och rättigheter som är självklara så länge vi har dem, men som föder en innerlig längtan när vi mister dem. Den inger mig hopp.

Piet Hein utvecklade ljusstaken under exilen i Argentina när nazisterna ockuperade Danmark under andra världskriget. Hans saknad efter Danmark var stor och eftersom Karlavagnen inte syns på det sydliga halvklotet så skulle ljusstaken lysa över honom över denna mörka period. Påminna honom om hemlandet. Piet Hein var tvungen att lämna Danmark under ockupationen eftersom han var ordförande i en antinazistisk förening. Och för att hans hustru var judinna.

Piet Hein (1905-1996) var matematiker, fysiker, vetenskapsman, konstnär och poet. Humanist. Han förenade konst och vetenskap - där vetenskapen bidrog till att lösa ett konstnärligt problem, och där konstens kreativitet kunde hitta lösningar, som samtidigt var vetenskapliga. Med superellipsen som grund formgav han bland annat Sergels torg (med David Helldén) och Superellipsbordet (med Bruno Mathsson). 

Den 9 november. Berlinmurens fall 1989 när frihetslängtande östtyskar öppnade järnridån. En symbol för att det kalla kriget var slut. En symbol för att människor som hör ihop, inte kan hållas åtskilda hur länge som helst. Kvällen och natten den 9 november 1989 strömmade östberlinarna genom gränsposterna till Västberlin som en glädjefylld, ohejdbar flodvåg. De firade, och vi med dem, att de slapp det kommunistiska förtrycket.

Den 9 november. Kristallnatten/Novemberpogromen 1938 när våldet mot judar i nazi-Tyskland trappades upp. När utestängandet av judar från utbildning, kultur, press, arbetsliv inte längre var nog. När det blev tydligt att den nazistiska, tyska staten inte skyddade de judiska offren, utan stod bakom och uppmuntrade våldsverkarna. Ett våld som kulminerade i Förintelsen.

Kristallnattens offer minns vi i våra hjärtan och i våra tankar. De lever i våra minnen. De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck.

SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, Judiska Församlingen i Stockholm, Föreningen Förintelsens Överlevande och Forum för Levande Historia håller ikväll en högtidsstund till minne av Novemberpogromen 1938. Text från SKMA:s inbjudan: 1.400 synagogor och bönehus sattes i brand. Polisen fick instruktioner om att inte ingripa, brandmän förhindrades släcka elden så länge den inte utgjorde ett hot mot icke-judisk egendom. 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 400 judar mördades natten mellan den 9 och 10 november, tusentals utsattes för misshandel. Pogromen, som pågick flera dagar, krävde minst 1.500 dödsoffer. 7.500 affärer och ett stort antal bostäder plundrades. Regimen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala en kollektiv straffskatt på en miljard riksmark.

Ikväll mottar Samuel Nudel årets ELSA-pris av SKMA:s ordförande Willy Silberstein i Stockholms Stora Synagoga i samband med minnesceremonin. ELSA-priset är en årlig utmärkelse som delas ut av SKMA till unga som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra typer av fördomar. Samuel Nudel får priset för hans upplysande och effektiva opinionsbildning i sociala medier och andra forum mot antisemitism och rasism. Hans kritiska belysning av hur antijudiska konspirationsteorier sprids inom delar av hiphopkulturen och i olika miljöer på nätet har haft en tydlig inverkan på debatten. Samuel har på kort tid etablerat sig som en konsekvent antirasistisk röst som når och påverkar inte minst unga människor. Tidigare ELSA-pristagare är: Siavosh Derakhti 2012, Jonathan Leman 2013 och Bilan Osman 2014.

Man brukar säga att demokratin måste erövras på nytt av varje generation. Det samma gäller hjärtats insikt om varje människas okränkbarhet och respekten för allas lika värde. Kunskap om historiens brott mot mänskligheten kan ge oss alla insikter för att forma ett mer tolerant samhälle. Insikter om att var och en av oss kan göra skillnad i vardagens kamp mot fördomar och förtryck. Och att människor tillsammans kan riva murar och forma en ljusare framtid.

Den 9 november. Tankar på det som krossades 1938. Och på det hopp som föddes 1989. Djup smärta över ett folkmord. Stor glädje över fallet av ett förtryck. Längtan efter att alla människor ska kunna leva fria från förtryck och förföljelse. En dag för eftertanke. En dag att samla kraft för oförtröttligt motstånd mot antisemitiska, rasistiska och odemokratiska krafter. En dag att tända ljus. Hopp och längtan är starka drivkrafter.


En tidigare blogg (med mitt anförande för några år sedan vid Högtidsstunden till minne av Novemberpogromen): Kristallnatten
Berlinmuren
SR: Göran Rosenberg om historiens största stöldoperation
Gunnar Jonsson: Med Berlinmuren föll ett ruttet system
En artikel som jag skrev i VLT för några år sedan: Vi måste lära av historien
Sveriges Radion om firandet av Berlinmurens fall
En tidigare blogg: 75 år sedan Novemberpogromen - Kristallnatten

ELSA-priset 2014 till Bilan Osman

Bilan Osman är årets mottagare av ELSA-priset.

Utmärkelsen delas ut av SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, i samband med högtidsstunden till minnet av Novemberpogromen (”Kristallnatten”) den 9 november 1938.

Mycket av den antisemitism och främlingsfientlighet som finns idag sprids via nätet. SKMA har därför instiftat en årlig utmärkelse för enskilda personer eller grupper som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra typer av fördomar.

Utmärkelsen ska företrädesvis gå till personer under 30 år. Vägledande är att de belönade initiativen når unga människor och på något sätt gör skillnad och skapar debatt.

Bilan Osman är journalist och utbildare på stiftelsen Expo, samt krönikör i Expressen. Bilan medverkar även som skribent på sajten ”Inte rasist, men…”.

Här finns Bilans blogg.

Tidigare ELSA-pristagare är:
2013: Jonathan Leman, journalist, föreläsare samt utbildare på stiftelsen Expo. Läs en intervju med Jonathan här.
2012: Siavosh Derahkti, grundare av Unga mot Antisemitism & Främlingsfientlighet (tidigare Unga muslimer mot antisemitism). Läs en intervju med Siavosh här.

Den 9 november

Tack Robert Klåvus för fotot.














Den 9 november. Berlinmurens fall 1989 när frihetslängtande östtyskar öppnade järnridån. En symbol för att det kalla kriget var slut. En symbol för att människor som hör ihop, inte kan hållas åtskilda hur länge som helst.

Den 9 november. Kristallnatten 1938 när våldet mot judar i nazi-Tyskland trappades upp. När utestängandet av judar från utbildning, kultur, press, arbetsliv inte längre var nog. Ett våld som kulminerade i Förintelsen.

Berlinarna, och vi med dem, firar att det är 25 år sedan Berlinmuren föll. De firar att de då slapp det kommunistiska förtrycket. Kvällen och natten den 9 november 1989 strömmade östberlinarna genom gränsposterna till Västberlin som glädjefylld, ohejdbar flodvåg. Nu bildar 8.000 lysande heliumballonger en 15 kilometer lång ljusväg där Berlinmuren en gång delade staden. Ikväll, exakt 25 år efter murens fall, släpps ballongerna upp i himlen som en lysande symbol för friheten och landets enande.

Kristallnattens offer minns vi i våra hjärtan och i våra tankar. De är en del av vår historia. De lever i våra minnen. De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck. SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, och Judiska Församlingen i Stockholm håller ikväll en högtidsstund till minne av Novemberpogromen 1938. På Kulturen i Lund håller Forum för Levande Historia ett samtal till minne av Kristallnatten. Text från SKMA:s inbjudan: 1.400 synagogor och bönehus sattes i brand. Polisen fick instruktioner om att inte ingripa, brandmän förhindrades släcka elden så länge den inte utgjorde ett hot mot icke-judisk egendom. 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 400 judar mördades natten mellan den 9 och 10 november, tusentals utsattes för misshandel. Pogromen, som pågick flera dagar, krävde minst 1.500 dödsoffer. 7.500 affärer och ett stort antal bostäder plundrades. Regimen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala en kollektiv straffskatt på en miljard riksmark.

Man brukar säga att demokratin måste erövras på nytt av varje generation. Det samma gäller hjärtats insikt om varje människas okränkbarhet och respekten för allas lika värde. Kunskap om historiens brott mot mänskligheten kan ge oss alla insikter för att forma ett mer tolerant samhälle. Insikter om att var och en av oss kan göra skillnad i vardagens kamp mot fördomar och förtryck. Och att människor tillsammans kan riva murar och forma en ljusare framtid.

Den 9 november. Tankar på det som krossades 1938. Och på det hopp som föddes 1989. Djup smärta över ett folkmord. Stor glädje över fallet av ett förtryck. En dag för eftertanke. En dag att samla kraft för oförtröttligt motstånd mot antisemitiska, rasistiska och odemokratiska krafter.

En tidigare blogg (med mitt anförande för några år sedan vid Högtidsstunden till minne av Novemberpogromen): Kristallnatten
Kristallnatten
Berlinmuren
SR: Göran Rosenberg om historiens största stöldoperation
DN: Ballongmuren lyser upp Berlin
Gunnar Jonsson: Med Berlinmuren föll ett ruttet system
En artikel som jag skrev i VLT för några år sedan: Vi måste lära av historien
Sveriges Radion om firandet av Berlinmurens fall
En tidigare blogg: 75 år sedan Novemberpogromen - Krstallnatten

Anders O Björkman: Om Seyfo och hur folkmordet då känns igen i Islamiska statens (IS) terror idag

Svenska Dagbladets kulturchef Anders O Björkman har idag en läsvärd krönika där han beskriver folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, pontiska greker och andra kristna, då 2 miljoner kristna mördades eller försvann i det osmanska Turkiet. I krönikan skriver han:

De här snart 100 år gamla berättelserna känns spöklikt bekanta när vi får rapporter om terrororganisationens Islamiska statens (IS)vedervärdiga framfört i dagens Irak; bestialiska massavrättningar, råa våldtäkter och kidnappningar av kvinnor. Och det är samma folk som drabbas...

Björkman skriver också:

Bilderna på hur oskyldiga människor halshuggs eller mördas med nackskott påminner oss om några av de vidrigaste brotten i vår moderna historia: Auschwitz, Srebrenica, Rwanda. Händelser som har fått mänskligheten att utbrista "Aldrig mer!". Men menar vi allvar med detta? I så fall måste världssamfundet agera för att stoppa mördandet i norra Irak innan det är för sent.

Och:

En annan, nog så viktig uppgift här på hemmaplan är att se till att det hatiska gift som just nu genomsyrar Mellanöstern - i Syrien, i Irak, i Israel/Palestina - inte sprider sig till Europa och Sverige. Tyvärr finns redan tendenser på att så sker; hatbrott som riktar sig mot judar är ett skrämmande exempel. För att stävja en sådan utveckling har våra politiker ansvar för att besinna sig och inte utnyttja Mellanösterns tragedier i inrikespolitiken. Ändå har redan nu vissa omdömeslösa politiker gjort uttalanden som eldar på islamofobi eller antisemitism.

Läs gärna hela krönikan: "Invånarna i den lilla bergsbyn räddade min familj"

Assyrier och syrianer kallar Folkmordet 1915 för Seyfo (Svärdets år). Armenierna kallar folkmordet för yeghern (katastrof) och grekerna kallar det för genoktonia (folkmord).

Här finns mer information om Folkmordet 1915
Här finns SKMA:s hemsida (Svenska Kommittén mot antisemitism).
Här några bloggar som jag skrivit om Seyfo/Folkmordet 1915:
24 april - Minnesdag för Folkmordet 1915/Seyfo
Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord
Folkmordet 1915 - ett lackmustest på demokratin i Turkiet
Folkmord - en högst politisk fråga
Sveriges Riksdag erkänner Folkmordet 1915
Politikers uppgift när det gäller folkmord
Folkmordet 1915 och Seyfo

75 år sedan Novemberpogromen - Kristallnatten

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 satte den nazistiska regeringen igång en landsomfattande pogrom. Den 26 oktober hade Tyskland utvisat 17.000 judar med polskt ursprung. Bland dem fanns föräldrarna och systern till en ung polsk jude, bosatt i Frankrike, Herschel Grynszpan. De utvisade judarna befann sig vid den polsk-tyska gränsen. Polen vägrade släppa in dem och Tyskland vägrade ta dem tillbaka. Deras mycket svåra situation blev den 17-årige Grynszpans motiv för att den 7 november 1938 skjuta tredjesekreteraren på Tysklands ambassad i Paris, Ernst vom Rath.

Vom Raths död var förevändningen till pogromen, då 1.400 synagogor och bönehus sattes i brand. Polisen fick instruktioner om att inte ingripa, brandmän förhindrades släcka elden så länge den inte utgjorde ett hot mot icke-judisk egendom. 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 400 judar mördades natten mellan den 9 och 10 november, tusentals utsattes för misshandel. Pogromen, som pågick flera dagar, krävde minst 1.500 dödsoffer. 7.500 affärer och ett stort antal bostäder plundrades. Regimen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala en kollektiv straffskatt på en miljard riksmark.

Pogromen har ofta kallats ”Kristallnatten” eller ”Rikskristallnatten” efter allt krossat glas som täckte gatorna. Uttryckets exakta ursprung är oklart, men det var inte offren som myntade det.

Texten ovan är tagen ur SKMA:s inbjudan till Högtidsstunden för Novemberpogromens offer imorgon). Då kommer Jonathan Leman tilldelas ELSA-priset för sina mångåriga och omfattande insatser mot antisemitism och andra former av främlingsfientlighet och rasism.

Läs gärna:
Expressen: Ohlsson rasar mot nazi-demonstration
Expressen: Oroligheter under nazi-demonstration
Sydsvenskan: Fackeltåg i Malmö
DN: Attentatet gav nazisterna en martyr
DN: Igår ringde Führern igen (av Elisabeth Åsbrink)
Upprop i GP: 75 år sedan Kristallnatten och Europa blundar igen
Aftonbladet: Minnen av Kristallnatten kommer tillbaka (intervju med Franz Cohn)
Aftonbladet/Ledarkrönika av Anders Lindberg: Judehatet tillhör inte det förflutna
SvD Ledarbloggen: Nazisterna försöker ta över Kristallnatten
SvD: Ansvaret känns tyngre och tyngre
SvD: Trauman ärvs genom generationerna
SvD Svep: 75 år sedan Kristallnatten (samling av olika artiklar)

Ett av mina tidigare blogginlägg:
Kristallnatten - Förtryck, förödelse och fasa

Förintelsens Minnesdag: Om detta må vi fortsätta berätta

Idag, den 27 januari, är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Detta datum som koncentrationslägret Auschwitz befriades år 1945. Sedan år 1999 är dagen en nationell minnesdag i Sverige. Och år 2005 deklarerade FN denna dag som en internationell minnesdag över Förintelsens offer.

Minnesdagen uppmärksammas med ceremonier, tal, fackeltåg och utställningar över hela världen i en årlig manifestation för att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. På flera platser i Sverige framträder överlevande tillsammans med barnbarn till andra överlevande.

Denna dag tycker jag också det är viktigt att hedra dem som överlevde Förintelsen och med beundransvärd kraft gick vidare med sina liv, trots de fasor och obegripbara sorger som de gått igenom. Deras styrka och deras berättelser hjälper oss andra att kämpa mot antisemitism, rasism och totalitära ideologier.

Läs gärna min tidigare blogg Är detta en människa? - om Primo Levis bok. Björn Wiman tar i dagens DN (Förintelsen får inte förvandlas från erfarenhet till estetik) upp hur Primo Levi i förordet till den nyöversatta essän "De förlorade och de räddade" berättar hur vakterna i Auschwitz varnade fångarna med att säga; "Ingen av er kommer att finnas kvar för att vittna, men även om någon av er skulle komma undan skulle världen inte tro honom."

Om Förintelsens fasor må vi fortsätta berätta. Och det är värt att minnas de ord som tillskrivs Martin Niemöller:

Först tog de kommunisterna, men jag protesterade inte för jag var inte kommunist. Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten. Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude. Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

I Stockholm arrangeras idag en minnesstund kl 16.00 på Raoul Wallenbergs torg. Mer information om den finns här.
På Forum för levande historias hemsida finns information om minnesstunder runt om i landet, här är en länk till den.
I Västerås kommer Henrik Bachner till Karlsgatan 2 kl 18.00 och håller föredraget; Antisemitismens återkomst. Och vid samma tid på Bio Elektra (i Culturen) visas filmen Flickan från Auschwitz och Kersti Bergold samtalar med publiken efter visningen. Här finns mer information om programmen i Västerås.

Länkar:
* Läs gärna om SKMA:s/Svenska kommittén mot antisemitisms arbete.
* Sveriges radios hemsida Dagen då vi minns Förintelsen.
* Här finns tal och foton från Förintelsens minnesdag i Stockholms Stora Synagoga förra året. Benny Dagan, Israels dåvarande ambassadör i Sverige, Olle Wästberg, Regeringens samordnare för Raoul Wallenberg-året 2012, Lena Posner-Körösi, församlingens ordförande, Tobias Rawet, f.d. ordförande i Föreningen Förintelsens Överlevande.
* Tal av Birgitta Ohlsson, EU-minister.
* Tal av Riksdagens Talman Per Westerberg.
* Tal av Integrationsminister Erik Ullenhag.
* FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annans tal vid Förintelsens Minnesdag förra året på Raoul Wallenbergs torg.
* Tal av Finansminister Anders Borg.
* Tal av Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister.
* Tal av Nyamko Sabuni, dåvarande Jämställdhets- och biträdande utbildningsminister.
* Tal av Fredrik Malm.
* Tal av Leif Pagrotsky i Malmö Synagoga vid Förintelsens Minnesdag förra året.

Ett större problem än Reepalu

FÖRST: Den som vill motarbeta antisemitism kan göra det på många sätt. Genom att prata med sina vänner i vardagen om antisemitismens konsekvenser för ett fritt samhälle. Genom att fostra sina barn med sunda, demokratiska värderingar om allas lika värde. Genom att bemöta antisemitiska påståenden vid fikabordet på arbetet. Genom att ta sig en stund och läsa på om vad antisemitism är och hur denna fientlighet och dessa fördomar mot judar yttrar sig. Genom att skriva debattartiklar. Genom att inte rösta på Ilmar Reepalu i nästa val. Naturligtvis har polis, rättsväsende, politiker ett särskilt ansvar. Naturligtvis har lärare och skola en särskilt betydelsefull roll. Likväl som journalisterna. Men alla kan vi hjälpa till på olika sätt. Ett enkelt och effektivt sätt är att stödja det arbete som SKMA (Svenska Kommittén Mot Antisemitism) uträttar: mer information om det arbetet + information om hur man blir stödmedlem finns här.

Det sägs att trakasserierna mot Malmös judar har inte har minskat.
Det sägs också att stödet för dessa malmöiter har ökat.
Känner mig osäkert på hur man ska förhålla sig till dessa båda uppfattningar.
Att trakasserierna inte minskar är naturligtvis alarmerande - inte minst i skenet av nattens sprängattentat mot Judiska församlingen i Malmö.
Att det öppna stödet ökat (t ex i debatten, genom kippavandringar mm) är givetvis bra.
När jag kommit så långt i mina tankar infinner sig ett stort MEN. Eller möjligen OCH?

Jag funderar på varför det verkar vara så svårt att se antisemitismen och kalla den vid dess rätta namn. Varför Ilmar Reepalus åsikter, även när de fördöms och kritiseras, inte leder till tydliga uttalanden om att han är antisemit. Om någon gång på gång på gång uttrycker antisemitiska åsikter så är det väl inte så märkvärdigt att dra slutsatsen att denna person är antisemit. Likväl som en person som gång på gång på gång uttrycker manschauvinistiska åsikter är manschauvinist.
Där det finns antisemitism finns det antisemiter.

Antisemiten Ilmar Reepalu är ett betydande problem i sig.
Men antisemitismen i Malmö är ett större problem än så.

Utan att se judehatet i Malmö som ett problem med specifika orsaker och mekanismer kommer man aldrig att kunna komma åt det på allvar. Därför blir det märkligt när föreståndaren för Malmös dialogforum igår talade om att spänningar mellan grupper i staden ligger bakom (SvD 28/9).

Men förföljelserna mot Malmös judar orsakas inte av spänningar, utan just av hat mot judar. Det är där problemet ligger, och det måste Malmös styrande inse.

Skriver Benjamin Katzeff Silberstein i SvD:s ledarblogg.

Läs också:
Per Svenssons krönika i Sydsvenskan: Agera mer kraftfullt
DN WEBB-TV med Dilsa Demirbag Sten, Niklas Orrenius och Rakel Chukri: Debatt om bombdådet i Malmö
Två mycket läsvärda artiklar av Niklas Orrenius:
De är offer för judehatet i dagens Malmö
Malmöbon som inte kan röra sig fritt
Och så några av mina tidigare bloggar:
Människorna i Malmö är inte likgiltiga
Dags för malmöiter att ge fanatiker och antisemiter mothugg
Wolodarski om Reepalu

Människor i Malmö är inte likgiltiga

”Den verk­liga trage­din be­står inte i onda människors handlingar, utan i goda männi­skors likgiltig­het.”

Klokt talat av Dr Martin Lut­her King.

Jag är glad att så många människor i Malmö inte är likgiltiga utan genom en kippavandring idag protesterar mot den antisemitism som finns i staden. Talar vid den avslutande manifestationen (vid Möllevångstorget) gör EU-minister Birgitta Ohlsson, Willy Silberstein (ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA) och Luciano Astudillo (ledamot i Socialdemokraternas partistyrelse). Samtidigt sker Stockholms första kippavandring i solidaritet med Malmös judar.

Birgitta skriver klokt om detta i en artikel i gårdagens Sydsvenska dagbladet. Ur artikeln:

"...Undersökningar visar att trots att toleransen ökar i Sverige, har antisemitiska åsikter inte minskat i samma omfattning. Synagogor, judiska skolor och institutioner behöver ökat skydd. Regeringen har därför satsat 4 miljoner kronor för att öka säkerheten för den judiska minoriteten.

Men det finns också en annan berättelse om Malmö. En berättelse om toleransens, solidaritetens och öppenhetens stad.

Toleransens Malmö där en judisk församling etablerades redan 1871, bara ett år efter att lagen avskaffats som förbjöd judar att bosätta sig utanför Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona.

Öppenhetens Malmö som stolt välkomnat flyktingar från hela världen.

Solidaritetens Malmö som 1945 tog emot 30 000 överlevande från nazisternas koncentrationsläger. Människor som sett helvetet möttes av Malmöbor som öppnade upp sina hem och arbetade för Röda Korset.

När en ny våg av antisemitism nådde Polen i slutet av 1960-talet och landets judar gjordes stats-lösa kom många till Malmö.

I morgon kan vi tillsammans visa detta Malmö igen! För berättelsen om Malmö skrivs av Malmöborna själva genom aktiv handling..."

Se även mina tidigare bloggar:
Dags för malmöiter att ge fanatiker och antisemiter mothugg
Wolodarski om Reepalu
Kristallnatten

Och några artiklar om kippavandringen:
Expressen Kippavandring längst Malmös gataor är igång
Sofia Nerbrand i Kvällsposten: Gå med i kippavandring!

Antisemitism i vår tid

Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna.

En studie som Forum för levande historia publicerade förra året indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likaväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att "judar har för stort inflytande". 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet "med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar".

Även om gruppfördomar och dess trender skiljer sig från land till land kan man sammantaget säga att antisemitismen gjort ett tydligare avtryck i delar av Europa under 2000-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.

- De mest centrala antisemitiska föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism, säger Henrik Bachner, som jag intervjuat i den senaste numret av Frisinnad Tidskrift. Intervjun finns här. Henrik Bachner är idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism.

Mer om antisemitism finns att läsa på Svenska kommittén mot antisemitisms (SKMA) hemsida.
Och på Expos hemsida finns också mycket bra och väl underbyggd information.

27 januari - Förintelsens minnesdag

Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz, ett av nazisternas största koncentrations- och förintelseläger. Omvärlden tvingades se de människoföraktande fasor som nazismen åstadkommit. FN har därför deklarerat 27 januari som en internationell minnesdag över Förintelsens offer. Över hela världen samlas människor till en manifestation denna dag.

Sex miljoner judar mördades i Förintelsen. Liksom miljontals homosexuella, funktionshindrade, romer, Jehovas vittnen och politiskt oliktänkande. Siffrorna är ofattbara. Ogreppbara. Idag hedrar vi alla dem som mördades i nazismens dödsläger.

Förintelsen är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller diskussionen om alla människors lika värde vid liv. Denna grundläggande värdering behöver ständigt försvaras. I de stora internationella sammanhangen – men lika viktigt är att stå upp för tolerans och människovärde i vardagen.

Minnesdagen lyfter fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Den påminnelsen behöver vi. Att högtidlighålla minnet av Förintelsens offer är kanske viktigare nu än någonsin, när antisemitiska yttringar åter blossar upp i vårt land.

Jag tänker i dag särskilt på de medmänniskor som överlevde Förintelsens fasor. På er kraft att återuppta livet. På de vittnesmål som ni överlevare givit oss andra. Ert engagemang bidrar till att hjälpa oss att tillsammans hålla antisemitism och rasism stången.

I Västerås högtidlighålls 27 januari genom en rad arrangemang anordnade av Västerås FN-förening, Ekumeniska rådet, Länsstyrelsen, Västerås Stad, Bio Elektra, Västerås domkyrkoförsamling och Samfundet Sverige-Israel.
Här finns information om hur minnesdagen högtidlighålls i Västerås;
* Ögonvittnesskildringar från Auschwitz - Västerås Stadsbibliotek
* Ögonvittnens berättelser återgivna av en ung generation - kl 19 på Västerås Stadsbibliotek
* Filmen Pojken i randig pyjamas (från 15 år) - kl 17.30 på Culturen/Elektra
* Musikteatern Aldrig Mozart! - kl 18.30 på Culturen/Elektra
* Antisemitismen i Sverige, 65 år efter kriget - Konstmuseet K2:s hörsal kl 18.00 - Föredrag av Willy Silberstein, journalist på Sveriges Radio och ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)

Information om 27 januari och arrangemang i andra delar av Sverige finns på Forum för Levande Historias hemsida.
Bland annat talar EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson på Raoul Wallenbergs torg, fd Statsminister Göran Persson talar i Malmö Synagoga och EU-kommissionär Cecilia Malmström talar i Göteborg.

Och så några artiklar:
"Så skapar vi oss våra fiendebilder" skriver Ärkebiskop Anders Wejryd i SvD.
"Hatet i repris" skriver Henrik Bachner i Expressen.
"Historien upprepas inte men den rimmar" skriver Integrationsminister Erik Ullenhag i Sydsvenskan.
"Förintelsens offer är inte döda, de är en del av vår historia" skrev Stefan Sturesson och jag 27 januari förra året i VLT.

There is something rotten in Skåne

Född och uppvuxen i Malmö. Med många av mina finaste och roligast minnen från barn- och ungdomsåren i Lund, Malmö och Höllviken. Med barn och andra familjemedlemmar som bor i Malmö. Med en del av mitt hjärta för alltid kvar i det underbara landskapet Skåne. Dit jag så gärna återvänder så ofta tillfälle ges.

Likväl. Det är något märkligt där med värderingarna och den utbredda främlingsfientligheten. Något kusligt. Som lurar under ytan mer i Skåne än i de flesta andra delar av vårt land, verkar det som. Och som där mellan varven märks mer än annars. I valresultat. Vid tennisturneringar. Vid skändande av judiska begravningsplatsen. Genom misshandel av en judisk dirigent.

Och som nu när judiska barn från Malmö var på besök i Höllviken och skymfades av lokala ungdomar. "Heil Hitler", "Judesvin" var några av antisemitiska okvädesorden. Ägg lastades. Staket sparkades sönder.

Polis, politiker och andra vuxna ser mycket allvarligt på saken. Ja, det får vi verkligen hoppas. Men är det månne någon tillfällighet att denna typ av yttringar kommer från unga i en kommun där ledande, återvalda politiker under lång tid varit konsekvent mot att ta emot ensamkommande flyktingbarn? Där många av samtalen präglas av "VI och DEM". Där mångfald får ge vika för enfald. Där alla människor inte ses som lika värda - kanske på pappret men inte i det konkreta vardagslivet. Där det är skillnad på folk och folk.

Sydsvenskan skriver flera artiklar om trakasserierna i helgen. Mer information finns också här; EXPO, Trelleborgs Allehanda, Nyheterna24.se, Skånskan.

Sydsvenskan skriver också om att upplysning blir allt viktigare och att lärare och föräldrar behöver ta ett större ansvar för mänskliga rättigheter.

Javisst. Och självklart bättre sent än aldrig. Vi kanske har ett gyllene tillfälle att kraftsamla för att metodiskt och långsiktigt ta itu med den rasism och främlingsfientlighet som nu så tydligt kommit i dagern.

Forum för Levande Historia, är en utmärkt myndighet med uppdrag att hjälpa till och inspirera i detta arbete. De tar fram utbildningsmaterial, utställningar, informationsskrifter mm mm. Och samarbetar med lokala, regionala och nationella aktörer för att stimulera självständigt tänkande och motverka intolerans. Önskvärt hade varit att de fått mer pengar, inte mindre, i sin kommande budget. Önskvärt är också att fler lärare, föräldrar och andra vuxna använder sig av all den information och pedagogiska kunskap som finns på Forum för Levande Historia. Mycket material och information finns på deras hemsida. Och jag är säker på att de välkomnar alla samtal från skolor som vill veta mer om hur de ska resonera och lägga upp pedagogiken kring dessa frågor. Bra information finns också på Svenska kommittén mot antisemitisms (SKMA) hemsida.

Och krafttag behövs sannerligen inte enbart i Skåne.
Rasism och antisemitism sticker tyvärr upp sina fula trynen på fler ställen.