För många år sedan sa en klok kvinna (som redan då, men också sedan dess, gjort många goda insatser i kampen mot hedersrelateratvåld och förtryck) ungefär så här till mig; "När man tittar i backspegeln om ett antal år så kommer domen vara hård, om vi inte stöttar de flickor och pojkar som utsätts för hedersrelaterat förtryck, och på ett kraftfullt sätt lyckas hitta vägar bort från förtrycket och våldet."
Sedan dess finns betydligt mer kunskap om detta område och många insatser görs - men väldigt mycket återstår.
Idag är det 10 år sedan Fadime Sahindal mördades och vi hedrar henne - vars mod öppnade ögonen för många. Fadimes tal i Riksdagen 20 november 2001 finns här.
Några inlägg, artiklar mm:
Helena Berggren, Liberala Kvinnor Västmanland
Sara Mohammad på Newsmill
Nyheter24
Gulan Avci
Dilsa Demirbag-Sten i Sydsvenskan
Birgitta Ohlsson mfl krönikörer på sajten/bloggen Fadimedagen
Nyamko Sabuni
Glöm aldrig Pela och Fadime - Artikelarkiv
DN
Fadimes minnesfond
Svt.se
Jerry Olsson
Åsa Carlsson
Anna-Lena Lodenius
Sveriges Radio/Ekot
TV4 Nyhetsmorgon
Blogginlägg om Fadime på Politometern
lördag 21 januari 2012
torsdag 12 januari 2012
Alla dessa böcker
Konstaterar att mitt privat-bloggande blir allt mer sporadiskt.
Funderar lite på vad det beror på men kommer inte mycket längre till en flyktig fundering.
Att starta 2012 med att pusha för de böcker och skrifter jag läst under helgerna känns dock helt rätt. Så här kommer de, och jag rekommenderar dem alla:
* Annika Thor: Om inte nu så när
Om personligt ansvar. Kärlek. Och skuld. Och om en migrationspolitik i Sverige på 30- och 40-talen, som ger många tankeställare kring dagens. Rakt och vardagligt om attityder och behandling av flyktingar då, som väcker många tankar om attityder och bemötande idag.
* En vitbok i färg; Tio inlägg om svensk forskningspolitik
Framtagen av Mälardalens högskola. Om politik, pengar och prioriteringar. Och förslag på hur kvaliteten kan säkerställas vid Sveriges högskolor.
* Håkan Nesser: Människa utan hund
Märkligt att en så genomdeppig skildring kan vara så spännande och relationsintressant.
* Karin Thunberg: En dag ska jag ta mig någon annanstans
Hur bra kan det bli? Malmö. 70-tal. Vardagstankar. Återblick. Personligt. Favoritkolumnist.
* Marianne Fredriksson: Evas bok
Favorit för så där 30 år sen (det är inte klokt vad tiden går). Jag minns precis hur den grep mig då. Håller hur underbart bra som helst, fortfarande.
* Nicole Krauss: Det stora huset
Sorgsen. Vacker. En riktig berättelse, eller egentligen flera. Får verkligen fantasin att börja löpa i egna banor. Tänker redan att jag vill läsa om den, för att ta till mig fler samband.
* Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död
En ideologisk gigant i kampen mot kommunism, nazism och rasism. Intressant nutidshistoria,. Skriven, så klart, utifrån det egna perspektivet (det är väl alltid memoarer, förresten). Snäll är den inte. Men välskriven, läsvärd och mycket personlig. Älskar den självupptagna självdistansen i titeln. Och i att starta sina memoarer med ett avsnitt om sina sömnproblem.
* Stefan Einhorn: Änglarnas svar
Intressant berättarteknik där många personer får berätta sin egen berättelse om samma händelser. Kampen mellan gott och ont - i varje människa.
* Tomas Bannerhed: Korparna
Augustvinnare för årets bästa skönlitterära bok. Det känns som Småland på 1800-talet men är 1970-tal. Som alltid fascineras jag över när en vuxen förmedlar ett trovärdigt barnperspektiv. Och över hur barn förmår hitta glädjeämnen i den mest tröstlösa omgivning.
* Tomas Tranströmers ungdomsdikter, kommenterade av Jonas Ellerström
De dikter som Tranströmer hade fått publicerade redan innan debuten 17 dikter. Jag har förstått från recensioner av personer som är långt mer bevandrade i poesi än jag, att dessa ungdomsdikter långt ifrån håller samma klass som Tranströmers senare dikter. Men jag gillar dem ändå. Och tycker att det är intressant med Ellerströms kommentarer.
Av julklappsböckerna återstår Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigberg. Den ser jag fram emot att sjunka in i till helgen.
Funderar lite på vad det beror på men kommer inte mycket längre till en flyktig fundering.
Att starta 2012 med att pusha för de böcker och skrifter jag läst under helgerna känns dock helt rätt. Så här kommer de, och jag rekommenderar dem alla:
* Annika Thor: Om inte nu så när
Om personligt ansvar. Kärlek. Och skuld. Och om en migrationspolitik i Sverige på 30- och 40-talen, som ger många tankeställare kring dagens. Rakt och vardagligt om attityder och behandling av flyktingar då, som väcker många tankar om attityder och bemötande idag.
* En vitbok i färg; Tio inlägg om svensk forskningspolitik
Framtagen av Mälardalens högskola. Om politik, pengar och prioriteringar. Och förslag på hur kvaliteten kan säkerställas vid Sveriges högskolor.
* Håkan Nesser: Människa utan hund
Märkligt att en så genomdeppig skildring kan vara så spännande och relationsintressant.
* Karin Thunberg: En dag ska jag ta mig någon annanstans
Hur bra kan det bli? Malmö. 70-tal. Vardagstankar. Återblick. Personligt. Favoritkolumnist.
* Marianne Fredriksson: Evas bok
Favorit för så där 30 år sen (det är inte klokt vad tiden går). Jag minns precis hur den grep mig då. Håller hur underbart bra som helst, fortfarande.
* Nicole Krauss: Det stora huset
Sorgsen. Vacker. En riktig berättelse, eller egentligen flera. Får verkligen fantasin att börja löpa i egna banor. Tänker redan att jag vill läsa om den, för att ta till mig fler samband.
* Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död
En ideologisk gigant i kampen mot kommunism, nazism och rasism. Intressant nutidshistoria,. Skriven, så klart, utifrån det egna perspektivet (det är väl alltid memoarer, förresten). Snäll är den inte. Men välskriven, läsvärd och mycket personlig. Älskar den självupptagna självdistansen i titeln. Och i att starta sina memoarer med ett avsnitt om sina sömnproblem.
* Stefan Einhorn: Änglarnas svar
Intressant berättarteknik där många personer får berätta sin egen berättelse om samma händelser. Kampen mellan gott och ont - i varje människa.
* Tomas Bannerhed: Korparna
Augustvinnare för årets bästa skönlitterära bok. Det känns som Småland på 1800-talet men är 1970-tal. Som alltid fascineras jag över när en vuxen förmedlar ett trovärdigt barnperspektiv. Och över hur barn förmår hitta glädjeämnen i den mest tröstlösa omgivning.
* Tomas Tranströmers ungdomsdikter, kommenterade av Jonas Ellerström
De dikter som Tranströmer hade fått publicerade redan innan debuten 17 dikter. Jag har förstått från recensioner av personer som är långt mer bevandrade i poesi än jag, att dessa ungdomsdikter långt ifrån håller samma klass som Tranströmers senare dikter. Men jag gillar dem ändå. Och tycker att det är intressant med Ellerströms kommentarer.
Av julklappsböckerna återstår Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigberg. Den ser jag fram emot att sjunka in i till helgen.
fredag 11 november 2011
Att läsa är att resa
Sitter på tåget och upptäcker mitt framför näsan en fin-fin reklam.
På det uppfällda, nedfällbara lilla bordet, ni vet.
Tänker inte avslöja vilken bokhandel som är avsändaren.
Men visst var det bra?!
På det uppfällda, nedfällbara lilla bordet, ni vet.
Att läsa är att resa, ett enkelt och billigt sätt att förpassa sig till en mer spännande och intressant värld. Eller bara för att komma bort från vardagen ett tag. Vi åker när vi vill, stoppar när vi behagar, väljer extra benutrymme utan kostnad.
Tänker inte avslöja vilken bokhandel som är avsändaren.
Men visst var det bra?!
onsdag 9 november 2011
Kristallnatten
Ikväll har jag haft den stora äran att hålla ett anförande vid högtidsstunden till minne av Kristallnattens offer, 9 november 1938.
Svenska Kommittén Mot Antisemitism (SKMA) arrangerade i samarbete med Judiska församlingen i Stockholm och Föreningen Förintelsens överlevande. Vi var i Stockholms Stora Synagoga.
Nedan följer en längre version av talet som jag höll.
.......................................................................................
Förtryck, förödelse och fasa
Kära vänner
Det är en stor ära för mig att vara här med er ikväll.
För att tillsammans minnas de fasor som drabbade judarna under Novemberpogromen.
Den så kallade Kristallnatten.
Natten mellan 9 och 10 november 1938.
Vi behöver minnas - för att mota fördomar, förtryck, förödelse och fasa i grind.
Minnas - för att hedra de döda så att de aldrig må glömmas.
Minnas - för att värna demokratin.
Våldsaktionerna mot judarna i november 1938
- som började redan den sjunde november och pågick till den 13:e.
Kristallnatten, då
- Judiska butiker vandaliserades
- Glaset i skyltfönstren krossades och blev till splitter
- Synagogor sattes i brand
- Judar fördes till koncentrationsläger
- Natten då judar mördades
En nazistisk generalrepetition inför Förintelsen.
Men våldet och det krossade glaset var naturligtvis inget som plötsligt dök upp ur tomma intet.
Fasan under Novemberpogromen föregicks av flera års förtryck.
..............................................
Nej, Kristallnatten skedde inte i ett vakuum.
Händelserna den natten skedde i ett samhälle där det öppna judehatet först mött protester - men där nazisterna steg för steg metodiskt skapat en acceptans för den öppna antisemitismen.
Adolf Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933.
Genom demokratiska val, ska vi komma ihåg.
En demokratisk valprocess garanterar inte demokratiska värderingar.
Omgående började judarna att utsättas för snabbt växande diskriminering och brutala förföljelser.
Under 1930-talet segregerades de tyska judarna successivt från den övriga befolkningen.
Den 1 april 1933 utlystes en landsomfattande bojkott av judiska företag. Uniformerade nazister stod utanför judisk-ägda butiker och företag, och hindrade kunder från att komma in.
Samtidigt spreds fördömande propaganda mot att göra affärer med judar.
Denna bojkott var den första landsomfattande aktionen som nazisterna riktade mot judarna.
Den gjorde antisemitism tillåten och klargjorde att anti-judiska aktiviteter stöddes av regeringen.
Den utgjorde också starten för ariseringspolitiken i Nazityskland.
Judar utestängdes från arbetsmarknaden och det ekonomiska livet.
Judiska företag och affärsrörelser beslagtogs och drevs vidare av icke-judar. Successivt förbjöds judarna att arbeta inom olika yrkesområden och fråntogs alla möjligheter att försörja sig.
Den 7 april 1933 infördes den första anti-judiska förordningen.
”Lagen om återställande av professionell civilservice”.
Enligt den så kallade ”ariska klausulen” kunde judar avskedas från statliga och offentliga tjänster utan anledning.
Ganska snart förde lagen med sig att de tyska judar förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, som advokater, läkare, tandläkare, lärare och redaktörer.
Judarna utestängdes också från allmänna organisationer och föreningar.
Den 25 april 1933 kom en lag som begränsade judars möjligheter till högre utbildning. Judar fick utgöra högst 1,5 procent av alla gymnasie- och universitetsstuderande i Tyskland.
Och 1935 instiftades de antisemitiska Nürnberg-lagarna. Två lagar som juridiskt och socialt skiljde judar från icke-judar i Tyskland.
Den första av Nürnberglagarna – Riksmedborgarlagen
– gjorde att judarna förlorade sina tyska medborgarskap.
Den andra av Nürnberglagarna – Lag för skydd av det tyska blodet och den tyska äran
– förbjöd t ex äktenskap och sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar.
De båda lagarna flera tillägg som förtydligade hur de skulle användas.
Och som förklarade vem som var jude.
Enligt tilläggen hade judar inte längre rösträtt och kunde inte ha offentliga ämbeten eller vara statstjänstemän.
Gradvis utestängdes judarna från alla delar av det tyska samhället.
............................................
Den nazityska anti-judiska politiken under 1930-talet syftade främst till att göra Tyskland judefritt. Förföljelserna och diskrimineringen skulle tvinga judarna att lämna landet.
Men när den judiska flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet, skärptes flyktingpolitiken gentemot judar i de flesta länder i Europa. De europeiska länderna stängde i stort sett sina gränser för judar.
Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränserna.
Men det var förstås svårt för gränspolisen att veta vilka som var judar.
I början av hösten 1938 framförde Sverige och Schweiz önskemål om att de tyska judarna skulle få särskilda pass.
Det ledde till att den tyska regeringen införde de så kallade J-passen.
Den 5 oktober 1938 blev alla judiska pass ogiltiga och skulle lämnas in till polisen.
Judarna fick sen ansöka om nya pass, som stämplades med ett rött "J" på första sidan.
Samtliga passkontroller i Sverige informeras i ett hemligt cirkulär i slutet av oktober om att innehavare av J-stämplat pass är att betrakta som emigranter, det vill säga de hade inte för avsikt att återvända till hemlandet. Därmed ska de avvisas vid gränsen om de inte kan uppvisa giltigt uppehållstillstånd som utfärdats före inresan.
Kära vänner
Att bränna oönskade böcker var en av de åtgärder som naziregimen använde för att bestämma över människors tankar och åsikter, och begränsa yttrandefriheten.
Den 10 maj 1933 brände nazisterna tusentals böcker som var skrivna av judar och av politiska motståndare.
Offentliga bokbål bland annat utanför operan i Berlin.
Vid slutet av 1934 hade över 5.000 boktitlar förbjudits i Tyskland.
Bland annat böcker av Heinrich Heine, en av Tysklands främsta författare, som redan hundra år tidigare skrivit:
Hur sorgligt sannspådd han blev.
Steg för steg under 1930-talet:
* Ett tydligt hatbudskap – judar som skadedjur.
* Uppmaningen: Köp inte hos judar.
* Insamling av judarnas smycken och silver till myndigheterna.
* Tillägg av nya förnamn. Israel för männen. Sara för kvinnorna.
* Nyfödda barn som bara fick döpas enligt en särskild namnlista som nazisterna tagit fram.
Namn med biblisk eller judisk anknytning – så att ”rasen” tydligt skulle framgå.
* Yrkesförbud.
* Spärrande av bankmedel.
* Barn som inte längre fick gå och simma.
* Barn som inte längre fick gå på bio.
* Barn som inte längre fick cykla.
* I november 1938 förbjöds alla judiska barn att gå i tyska skolor och blev helt hänvisade till judiska inrättningar. (Och så småningom, hösten 1941, förbjöds även alla judiska skolor)
Judarna berövades undan för undan alla sina mänskliga rättigheter.
Nej, Kristallnatten skedde inte utan varningstecken.
Inte i ett vakuum.
De organiserade judeförföljelserna i Nazityskland började redan 1933, omedelbart efter Hitlers makttillträde.
Nazisterna tog ett steg i taget.
Mot slutet av 1930-talet utsattes judarna alltmer för rena våldsaktioner.
Fördomar tilläts, och uppmuntrades att blomma ut.
Diskriminering och förtryck upphöjdes till lag.
Våld och judehat understöddes och utfördes av staten.
Med metodisk noggrannhet.
Vi vet att nazisternas systematik slutade med en människovidrig fabriksmässig utrotning.
.........................................
Den landsomfattande Novemberpogromen med massarresteringar av judar hade planlagts noga. Koncentrationslägren hade förberetts för att ta emot ett stort antal fångar. Redan 1933 upprättades det första koncentrationslägret Dachau.
Pogromen genomfördes av lokala parti- och SA-organisationer över hela landet.
Polis och brandkår beordrades att inte ingripa, så länge inte tysk egendom hotades. Tysk egendom lika med icke-judisk egendom.
Natten mellan den 9 och 10 november 1938
- brändes och förstördes över 1.400 synagogor och bönehus.
- 7.500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades
- judiska bostäder vandaliserades
- judar misshandlades, kastades ut genom fönster, sköts, slogs ihjäl och höggs till döds med knivar
- många begick självmord i desperation
- 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren där de utsattes för en brutal behandling av SS
- 400 judar mördades under natten
- tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt, beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1.500 människor
De materiella skadorna uppgick till enorma summor.
Nazi-regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.
De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.
Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller Rikskristallnatten.
Novemberpogromen visade att nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna.
Och att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.
Kristallnatten var ett steg på vägen mot Förintelsens fasor.
En förödelse långt bortom den materiella.
Ett mörker i sinnet, ett mänskligt förfall, hos vandaler och bödlar.
En mänsklig själslig förödelse – för offren som förnedrades.
Men en djup själslig förödelse också för alla dem som stod vid sidan och inte agerade till försvar.
............................................
Nazisternas och Hitlers makttillträde var början till det outsägligt grymma slutet för 6 miljoner judar av vilka 1,5 miljoner var barn.
Kristallnatten var ett steg på vägen.
Kristallnatten inledde ett nytt kapitel i Tysklands historia.
Den tyska staten ingrep inte mot våldsverkarna och den gjorde ingen ansats att skydda den judiska gruppen.
Kristallnatten som förebådade Förintelsen är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller diskussionen om alla människors lika värde vid liv.
Denna grundläggande värdering som ständigt måste försvaras.
I de stora sammanhangen.
Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att stå upp för tolerans och människovärde i vardagen.
Att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
I Sverige och i världen.
Därför behöver vi minnas.
Och påminnas.
Det var på vår kontinent, i våra grannländer, som förtrycket, förödelsen och fasorna ägde rum, år efter år.
Visst visste världen vad som hände, men många valde att titta bort – också här i vårt land.
Fasa och förödelse över Europa.
Med någras aktiva agerande.
Med någras samtycke.
Med någras likgiltighet.
Med de mångas tystnad.
Kristallnatten.
En fasans natt.
Som förebådade Förintelsen.
Den yttersta konsekvensen av en mörkrets ideologi.
En ideologi vars mål var det totala utplånandet av det judiska folket.
Och som nästan lyckades.
Sex miljoner europeiska judar - män, kvinnor och barn.
...........................................
Att som ikväll högtidlighålla minnet av Kristallnattens offer är viktigare än någonsin, när antisemitiska yttringar åter blossar upp i vårt land.
När den judiska fristaden Israel ifrågasätts och av vissa inte ges rätten att existera.
Det är ofattbart att antisemitismen inte dog 1945.
Men fördomar och intolerans är seglivade företeelser.
Och intoleransen jäser.
Inte heller Sverige är förskonat.
Antisemitismen lever här också.
Fortfarande.
Folkmordet på Europas judar relativiseras.
Försök görs att transformera offer till gärningsmän.
Att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel.
Vid förra valet valdes ett parti – Sverigedemokraterna - med rötter i den organiserade rasismen in i Sveriges Riksdag.
I Forum för Levande Historias undersökning av svenska gymnasisters attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare finns en kärna av omkring 20 procent av de unga som uttrycker tydligt intoleranta attityder.
En elev av fem har en negativ inställning till en person bara för att han eller hon är jude.
Kära vänner
Malmö är den ort i Sverige där judar allra mest är utsatta för trakasserier, där judar inte kan bära Davidsstjärnan eller kippa offentligt utan att utsättas för kränkningar, hot, våld och trakasserier.
Jag är född och uppvuxen i Malmö.
Med många av mina finaste och roligast minnen från barn- och ungdomsåren där.
Med barn och andra familjemedlemmar som bor i Malmö.
Med en del av mitt hjärta för alltid kvar i det underbara landskapet Skåne.
Dit jag så gärna återvänder så ofta tillfälle ges.
Likväl.
Det är något märkligt där med värderingarna och den utbredda främlingsfientligheten.
Något kusligt.
Som lurar under ytan mer i Skåne än i de flesta andra delar av vårt land, verkar det som.
Och som där - mellan varven - märks mer än annars.
I valresultat.
Vid tennisturneringar.
Vid skändande av judiska begravningsplatsen i Malmö.
En stad där en 85-årig judisk butiksinnehavare nästan misshandlades till döds av ett ungdomsgäng.
Där tonårsgäng attackerar judiska pojkar på väg till församlingen.
En stad där lärare vittnat om att de inte vågar berätta om sitt judiska ursprung.
Där det ledande kommunalrådet gör judarna medansvariga för antisemitiska yttringar. Som säger att det inte har förekommit några attacker mot judar, och om judar i staden vill flytta till Israel, så är det ingen angelägenhet för Malmö.
En högsta ansvarig kommunpolitiker som ger legitimitet till idén om kollektivt skuldbeläggande utifrån etnisk härkomst och religiös tillhörighet.
Som skuldbelägga även dem, som attackerades på en israelvänlig fredsdemonstration i Malmö, och säger att det var ”olyckligt” att israeliska flaggor fanns synliga.
Vi kanske har ett gyllene tillfälle att kraftsamla för att metodiskt och långsiktigt ta itu med den antisemitism, rasism och främlingsfientlighet som så tydligt kommit i dagern.
Och krafttag behövs sannerligen inte enbart i Skåne.
Rasism och antisemitism sticker tyvärr upp sina fula trynen på fler ställen.
........................................................
Att antisemitiska illdåd och våldshandlingar mot judar idag är ett inslag i vår vardag utgör ett hot mot demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Och kan inte på något sätt accepteras.
Alla som värnar demokratin måste oroas över antisemitismen.
Den är ett hot mot oss alla.
I en tid av ökad öppen antisemitism är det viktigare än någonsin att vi samlas, minns och manifesterar vår enighet mot dessa mörka krafter.
Vi kan alla hjälpas åt att synliggöra att vi är många med olika religioner och med olika etnisk bakgrund som aldrig kan acceptera antisemitism.
Kära vänner
Islamofobi är inte muslimernas problem.
Homofobi är inte de homosexuellas problem.
Antiziganism är inte romernas problem.
Och antisemitism inte är judarnas problem.
Alla demokrater äger dessa problem tillsammans.
Och vi måste lösa dem.
Tillsammans.
Det är vårt gemensamma ansvar.
Att värna de mänskliga rättigheterna är aldrig någon annans bord.
Att bekämpa fördomar, att motverka antisemitism och annan rasism, att stå upp mot förtryck – det har alla ett ansvar för.
73 år har gått sedan Kristallnatten förmörkade Europa den 9:e november 1938.
Men ikväll ska vi inte bara minnas förtryck, förödelse och fasa.
Vi måste minnas människorna bakom lidandena.
Vi måste tillåta oss att känna hopp om framtiden.
Europas judar är inte utrotade.
Vi känner alla ordspråket som säger;
Den människa som vi minns är inte död – hon lever så länge som hon bevaras i någons minne.
När vi minns människorna som mördades under Kristallnatten.
När vi minns Förintelsens offer.
Då är de inte döda.
De är en del av vår historia.
De lever i våra minnen.
De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck.
Svenska Kommittén Mot Antisemitism (SKMA) arrangerade i samarbete med Judiska församlingen i Stockholm och Föreningen Förintelsens överlevande. Vi var i Stockholms Stora Synagoga.
Nedan följer en längre version av talet som jag höll.
.......................................................................................
Förtryck, förödelse och fasa
Kära vänner
Det är en stor ära för mig att vara här med er ikväll.
För att tillsammans minnas de fasor som drabbade judarna under Novemberpogromen.
Den så kallade Kristallnatten.
Natten mellan 9 och 10 november 1938.
Vi behöver minnas - för att mota fördomar, förtryck, förödelse och fasa i grind.
Minnas - för att hedra de döda så att de aldrig må glömmas.
Minnas - för att värna demokratin.
Våldsaktionerna mot judarna i november 1938
- som började redan den sjunde november och pågick till den 13:e.
Kristallnatten, då
- Judiska butiker vandaliserades
- Glaset i skyltfönstren krossades och blev till splitter
- Synagogor sattes i brand
- Judar fördes till koncentrationsläger
- Natten då judar mördades
En nazistisk generalrepetition inför Förintelsen.
Men våldet och det krossade glaset var naturligtvis inget som plötsligt dök upp ur tomma intet.
Fasan under Novemberpogromen föregicks av flera års förtryck.
..............................................
Nej, Kristallnatten skedde inte i ett vakuum.
Händelserna den natten skedde i ett samhälle där det öppna judehatet först mött protester - men där nazisterna steg för steg metodiskt skapat en acceptans för den öppna antisemitismen.
Adolf Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933.
Genom demokratiska val, ska vi komma ihåg.
En demokratisk valprocess garanterar inte demokratiska värderingar.
Omgående började judarna att utsättas för snabbt växande diskriminering och brutala förföljelser.
Under 1930-talet segregerades de tyska judarna successivt från den övriga befolkningen.
Den 1 april 1933 utlystes en landsomfattande bojkott av judiska företag. Uniformerade nazister stod utanför judisk-ägda butiker och företag, och hindrade kunder från att komma in.
Samtidigt spreds fördömande propaganda mot att göra affärer med judar.
Denna bojkott var den första landsomfattande aktionen som nazisterna riktade mot judarna.
Den gjorde antisemitism tillåten och klargjorde att anti-judiska aktiviteter stöddes av regeringen.
Den utgjorde också starten för ariseringspolitiken i Nazityskland.
Judar utestängdes från arbetsmarknaden och det ekonomiska livet.
Judiska företag och affärsrörelser beslagtogs och drevs vidare av icke-judar. Successivt förbjöds judarna att arbeta inom olika yrkesområden och fråntogs alla möjligheter att försörja sig.
Den 7 april 1933 infördes den första anti-judiska förordningen.
”Lagen om återställande av professionell civilservice”.
Enligt den så kallade ”ariska klausulen” kunde judar avskedas från statliga och offentliga tjänster utan anledning.
Ganska snart förde lagen med sig att de tyska judar förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, som advokater, läkare, tandläkare, lärare och redaktörer.
Judarna utestängdes också från allmänna organisationer och föreningar.
Den 25 april 1933 kom en lag som begränsade judars möjligheter till högre utbildning. Judar fick utgöra högst 1,5 procent av alla gymnasie- och universitetsstuderande i Tyskland.
Och 1935 instiftades de antisemitiska Nürnberg-lagarna. Två lagar som juridiskt och socialt skiljde judar från icke-judar i Tyskland.
Den första av Nürnberglagarna – Riksmedborgarlagen
– gjorde att judarna förlorade sina tyska medborgarskap.
Den andra av Nürnberglagarna – Lag för skydd av det tyska blodet och den tyska äran
– förbjöd t ex äktenskap och sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar.
De båda lagarna flera tillägg som förtydligade hur de skulle användas.
Och som förklarade vem som var jude.
Enligt tilläggen hade judar inte längre rösträtt och kunde inte ha offentliga ämbeten eller vara statstjänstemän.
Gradvis utestängdes judarna från alla delar av det tyska samhället.
............................................
Den nazityska anti-judiska politiken under 1930-talet syftade främst till att göra Tyskland judefritt. Förföljelserna och diskrimineringen skulle tvinga judarna att lämna landet.
Men när den judiska flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet, skärptes flyktingpolitiken gentemot judar i de flesta länder i Europa. De europeiska länderna stängde i stort sett sina gränser för judar.
Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränserna.
Men det var förstås svårt för gränspolisen att veta vilka som var judar.
I början av hösten 1938 framförde Sverige och Schweiz önskemål om att de tyska judarna skulle få särskilda pass.
Det ledde till att den tyska regeringen införde de så kallade J-passen.
Den 5 oktober 1938 blev alla judiska pass ogiltiga och skulle lämnas in till polisen.
Judarna fick sen ansöka om nya pass, som stämplades med ett rött "J" på första sidan.
Samtliga passkontroller i Sverige informeras i ett hemligt cirkulär i slutet av oktober om att innehavare av J-stämplat pass är att betrakta som emigranter, det vill säga de hade inte för avsikt att återvända till hemlandet. Därmed ska de avvisas vid gränsen om de inte kan uppvisa giltigt uppehållstillstånd som utfärdats före inresan.
Kära vänner
Att bränna oönskade böcker var en av de åtgärder som naziregimen använde för att bestämma över människors tankar och åsikter, och begränsa yttrandefriheten.
Den 10 maj 1933 brände nazisterna tusentals böcker som var skrivna av judar och av politiska motståndare.
Offentliga bokbål bland annat utanför operan i Berlin.
Vid slutet av 1934 hade över 5.000 boktitlar förbjudits i Tyskland.
Bland annat böcker av Heinrich Heine, en av Tysklands främsta författare, som redan hundra år tidigare skrivit:
Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor.
Hur sorgligt sannspådd han blev.
Steg för steg under 1930-talet:
* Ett tydligt hatbudskap – judar som skadedjur.
* Uppmaningen: Köp inte hos judar.
* Insamling av judarnas smycken och silver till myndigheterna.
* Tillägg av nya förnamn. Israel för männen. Sara för kvinnorna.
* Nyfödda barn som bara fick döpas enligt en särskild namnlista som nazisterna tagit fram.
Namn med biblisk eller judisk anknytning – så att ”rasen” tydligt skulle framgå.
* Yrkesförbud.
* Spärrande av bankmedel.
* Barn som inte längre fick gå och simma.
* Barn som inte längre fick gå på bio.
* Barn som inte längre fick cykla.
* I november 1938 förbjöds alla judiska barn att gå i tyska skolor och blev helt hänvisade till judiska inrättningar. (Och så småningom, hösten 1941, förbjöds även alla judiska skolor)
Judarna berövades undan för undan alla sina mänskliga rättigheter.
Nej, Kristallnatten skedde inte utan varningstecken.
Inte i ett vakuum.
De organiserade judeförföljelserna i Nazityskland började redan 1933, omedelbart efter Hitlers makttillträde.
Nazisterna tog ett steg i taget.
Mot slutet av 1930-talet utsattes judarna alltmer för rena våldsaktioner.
Fördomar tilläts, och uppmuntrades att blomma ut.
Diskriminering och förtryck upphöjdes till lag.
Våld och judehat understöddes och utfördes av staten.
Med metodisk noggrannhet.
Vi vet att nazisternas systematik slutade med en människovidrig fabriksmässig utrotning.
.........................................
Den landsomfattande Novemberpogromen med massarresteringar av judar hade planlagts noga. Koncentrationslägren hade förberetts för att ta emot ett stort antal fångar. Redan 1933 upprättades det första koncentrationslägret Dachau.
Pogromen genomfördes av lokala parti- och SA-organisationer över hela landet.
Polis och brandkår beordrades att inte ingripa, så länge inte tysk egendom hotades. Tysk egendom lika med icke-judisk egendom.
Natten mellan den 9 och 10 november 1938
- brändes och förstördes över 1.400 synagogor och bönehus.
- 7.500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades
- judiska bostäder vandaliserades
- judar misshandlades, kastades ut genom fönster, sköts, slogs ihjäl och höggs till döds med knivar
- många begick självmord i desperation
- 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren där de utsattes för en brutal behandling av SS
- 400 judar mördades under natten
- tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt, beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1.500 människor
De materiella skadorna uppgick till enorma summor.
Nazi-regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.
De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.
Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller Rikskristallnatten.
Novemberpogromen visade att nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna.
Och att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.
Kristallnatten var ett steg på vägen mot Förintelsens fasor.
En förödelse långt bortom den materiella.
Ett mörker i sinnet, ett mänskligt förfall, hos vandaler och bödlar.
En mänsklig själslig förödelse – för offren som förnedrades.
Men en djup själslig förödelse också för alla dem som stod vid sidan och inte agerade till försvar.
............................................
Nazisternas och Hitlers makttillträde var början till det outsägligt grymma slutet för 6 miljoner judar av vilka 1,5 miljoner var barn.
Kristallnatten var ett steg på vägen.
Kristallnatten inledde ett nytt kapitel i Tysklands historia.
Den tyska staten ingrep inte mot våldsverkarna och den gjorde ingen ansats att skydda den judiska gruppen.
Kristallnatten som förebådade Förintelsen är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller diskussionen om alla människors lika värde vid liv.
Denna grundläggande värdering som ständigt måste försvaras.
I de stora sammanhangen.
Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att stå upp för tolerans och människovärde i vardagen.
Att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
I Sverige och i världen.
Därför behöver vi minnas.
Och påminnas.
Det var på vår kontinent, i våra grannländer, som förtrycket, förödelsen och fasorna ägde rum, år efter år.
Visst visste världen vad som hände, men många valde att titta bort – också här i vårt land.
Fasa och förödelse över Europa.
Med någras aktiva agerande.
Med någras samtycke.
Med någras likgiltighet.
Med de mångas tystnad.
Kristallnatten.
En fasans natt.
Som förebådade Förintelsen.
Den yttersta konsekvensen av en mörkrets ideologi.
En ideologi vars mål var det totala utplånandet av det judiska folket.
Och som nästan lyckades.
Sex miljoner europeiska judar - män, kvinnor och barn.
...........................................
Att som ikväll högtidlighålla minnet av Kristallnattens offer är viktigare än någonsin, när antisemitiska yttringar åter blossar upp i vårt land.
När den judiska fristaden Israel ifrågasätts och av vissa inte ges rätten att existera.
Det är ofattbart att antisemitismen inte dog 1945.
Men fördomar och intolerans är seglivade företeelser.
Och intoleransen jäser.
Inte heller Sverige är förskonat.
Antisemitismen lever här också.
Fortfarande.
Folkmordet på Europas judar relativiseras.
Försök görs att transformera offer till gärningsmän.
Att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel.
Vid förra valet valdes ett parti – Sverigedemokraterna - med rötter i den organiserade rasismen in i Sveriges Riksdag.
I Forum för Levande Historias undersökning av svenska gymnasisters attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare finns en kärna av omkring 20 procent av de unga som uttrycker tydligt intoleranta attityder.
En elev av fem har en negativ inställning till en person bara för att han eller hon är jude.
Kära vänner
Malmö är den ort i Sverige där judar allra mest är utsatta för trakasserier, där judar inte kan bära Davidsstjärnan eller kippa offentligt utan att utsättas för kränkningar, hot, våld och trakasserier.
Jag är född och uppvuxen i Malmö.
Med många av mina finaste och roligast minnen från barn- och ungdomsåren där.
Med barn och andra familjemedlemmar som bor i Malmö.
Med en del av mitt hjärta för alltid kvar i det underbara landskapet Skåne.
Dit jag så gärna återvänder så ofta tillfälle ges.
Likväl.
Det är något märkligt där med värderingarna och den utbredda främlingsfientligheten.
Något kusligt.
Som lurar under ytan mer i Skåne än i de flesta andra delar av vårt land, verkar det som.
Och som där - mellan varven - märks mer än annars.
I valresultat.
Vid tennisturneringar.
Vid skändande av judiska begravningsplatsen i Malmö.
En stad där en 85-årig judisk butiksinnehavare nästan misshandlades till döds av ett ungdomsgäng.
Där tonårsgäng attackerar judiska pojkar på väg till församlingen.
En stad där lärare vittnat om att de inte vågar berätta om sitt judiska ursprung.
Där det ledande kommunalrådet gör judarna medansvariga för antisemitiska yttringar. Som säger att det inte har förekommit några attacker mot judar, och om judar i staden vill flytta till Israel, så är det ingen angelägenhet för Malmö.
En högsta ansvarig kommunpolitiker som ger legitimitet till idén om kollektivt skuldbeläggande utifrån etnisk härkomst och religiös tillhörighet.
Som skuldbelägga även dem, som attackerades på en israelvänlig fredsdemonstration i Malmö, och säger att det var ”olyckligt” att israeliska flaggor fanns synliga.
Vi kanske har ett gyllene tillfälle att kraftsamla för att metodiskt och långsiktigt ta itu med den antisemitism, rasism och främlingsfientlighet som så tydligt kommit i dagern.
Och krafttag behövs sannerligen inte enbart i Skåne.
Rasism och antisemitism sticker tyvärr upp sina fula trynen på fler ställen.
........................................................
Att antisemitiska illdåd och våldshandlingar mot judar idag är ett inslag i vår vardag utgör ett hot mot demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Och kan inte på något sätt accepteras.
Alla som värnar demokratin måste oroas över antisemitismen.
Den är ett hot mot oss alla.
I en tid av ökad öppen antisemitism är det viktigare än någonsin att vi samlas, minns och manifesterar vår enighet mot dessa mörka krafter.
Vi kan alla hjälpas åt att synliggöra att vi är många med olika religioner och med olika etnisk bakgrund som aldrig kan acceptera antisemitism.
Kära vänner
Islamofobi är inte muslimernas problem.
Homofobi är inte de homosexuellas problem.
Antiziganism är inte romernas problem.
Och antisemitism inte är judarnas problem.
Alla demokrater äger dessa problem tillsammans.
Och vi måste lösa dem.
Tillsammans.
Det är vårt gemensamma ansvar.
Att värna de mänskliga rättigheterna är aldrig någon annans bord.
Att bekämpa fördomar, att motverka antisemitism och annan rasism, att stå upp mot förtryck – det har alla ett ansvar för.
73 år har gått sedan Kristallnatten förmörkade Europa den 9:e november 1938.
Men ikväll ska vi inte bara minnas förtryck, förödelse och fasa.
Vi måste minnas människorna bakom lidandena.
Vi måste tillåta oss att känna hopp om framtiden.
Europas judar är inte utrotade.
Vi känner alla ordspråket som säger;
Den människa som vi minns är inte död – hon lever så länge som hon bevaras i någons minne.
När vi minns människorna som mördades under Kristallnatten.
När vi minns Förintelsens offer.
Då är de inte döda.
De är en del av vår historia.
De lever i våra minnen.
De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck.
lördag 5 november 2011
Kronjuvelerna
Såg igår en helt ljuvlig film.
I all sin otäckhet.
En saga.
Kronjuvelerna.
Har inte fått så där helt outstanding kritik.
Men jag tycker att den är riktigt, riktigt bra.
Storyn. Skådespeleriet. Filmmanéret.
Här är några av recensionerna - bryer er inte om stjärnor, getingar mm men bli nyfikna på historien:
Expressen
IMDb
DN
Svd
Och efter en kommentar av Leif Mohlin så kompletterar jag med:
Sydsvenskan och
Sydsvenskan webbtv
I all sin otäckhet.
En saga.
Kronjuvelerna.
Har inte fått så där helt outstanding kritik.
Men jag tycker att den är riktigt, riktigt bra.
Storyn. Skådespeleriet. Filmmanéret.
Här är några av recensionerna - bryer er inte om stjärnor, getingar mm men bli nyfikna på historien:
Expressen
IMDb
DN
Svd
Och efter en kommentar av Leif Mohlin så kompletterar jag med:
Sydsvenskan och
Sydsvenskan webbtv
fredag 21 oktober 2011
Har börjat jobb-blogga
För lite drygt en månad sen började jag ett nytt arbete på Handelskammaren Mälardalen. Som ansvarig för Västmanland.
Glad är jag över att få arbeta för regionens företag, våra medlemmar.
Och förra veckan började jag jobb-blogga.
I bloggen "Mälardalen i världen" kommer jag skriva om mina tankar kring näringslivet i Västmanland, Mälardalen, Sverige och världen. På affarsliv.biz - en digital mötesplats för näringslivet i Mälardalen.
Och här finns en länk till Affärsliv i Mälardalen där jag blir intervjuad om det nya arbetet på Handelskammaren.
Glad är jag över att få arbeta för regionens företag, våra medlemmar.
Och förra veckan började jag jobb-blogga.
I bloggen "Mälardalen i världen" kommer jag skriva om mina tankar kring näringslivet i Västmanland, Mälardalen, Sverige och världen. På affarsliv.biz - en digital mötesplats för näringslivet i Mälardalen.
Och här finns en länk till Affärsliv i Mälardalen där jag blir intervjuad om det nya arbetet på Handelskammaren.
fredag 14 oktober 2011
Pengarna och makten
Jämställdhet handlar om makt, skrev jag nyligen i en artikel i Frisinnad Tidskrift. Makt över pengarna. Makt över sina tankar. Makt över den egna kroppen. Att motverka förtryck och våld - det är att arbeta för jämställdhet. För jämställdhet handlar om frihet. Frihet från våld. Frihet från rädsla. Frihet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.Kvinnor och män ska ha samma makt att forma sina liv, och samhället. Det handlar om möjligheten att vara en aktiv medborgare - och att vara med och forma villkoren för beslutsfattandet. Det handlar om en jämn fördelning av makt och inflytande. Det handlar om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Det handlar om ett gemensamt ansvar för barn och hemarbete.
Det handlar definitivt om ekonomisk jämställdhet - lika möjligheter och villkor gällande utbildning, betalt arbete och företagande som ger ekonomisk självständighet. För vid sidan av den politiska makten är ekonomisk makt en av hörnstenarna i maktens boning.
Läs hela min artikel i Frisinnad Tidskrift.
Heller här nedan.
Den som är intresserad av kvinnor som varit framgångsrika entreprenörer och företagare kan hitta mycket intressant på sajten foretagsamhet.se.
..............................................................................................................................................
Pengarna och makten
Att fortsätta bryta upp och konkurrensutsätta den offentliga sektorn är nödvändigt både för jämställda löner och ett jämställt företagande, menar Agneta Berliner.
Ett jämställt samhälle borde vara en självklarhet. Och visst har det hänt mycket om vi kikar i backspegeln. Men ibland misströstar jag när det gäller takten framåt. Inte minst när jag träffar unga kvinnor som slagit huvudet i ett glastak som de inte ens visste fanns. Och unga killar som inte alls är bekväma i de roller som de många gånger känner förväntas av dem. Pojkar som inte alls känner igen sig i alla generella beskrivningar; "Killar är…". Sen återvänder dock hoppet, för jag vet att en jämställd värld är möjlig. Och att vi måste bygga den tillsammans. Inte definierade som kvinnor eller män, utan tillsammans som människor.
Mänskliga rättigheter - även för kvinnor
Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Och i den bästa av världar borde inte några särskilda satsningar behöva göras för att förverkliga kvinnors rättigheter. Men vi har en bra bit kvar till ett jämställt samhälle, och eftersom kvinnor som samhällsgrupp som inte har tillgång till sina mänskliga rättigheter i samma utsträckning som män, behöver vi särskilt lyfta fram kvinnors rättigheter. Fortfarande betraktas kvinnor inom många områden, även om det sällan görs öppet och inte alltid medvetet, som avvikelser från normen. Normen, som alltså är mannen.
Redan 1792 hävdade Mary Wollstonecraft i skrivelsen "Till försvar av kvinnans rättigheter" att kvinnan inte skapats för att vara mannen till behag, utan är en självständig varelse som har rätt till samma uppfostran och utbildning som män. Men först hundra år senare tog kampen för lika rättigheter fart med kraven på rösträtt och sedan dröjde det ytterligare till 1921 till kvinnor i Sverige fick rösträtt. Och fortfarande i Sverige tar kvinnor ut ca 80 % av dagarna med föräldrapenning för vård av barn. Endast var femte höginkomsttagare är kvinna. En försvinnande liten del av Sveriges företagare är kvinnor. Den genomsnittliga pensionen är betydligt lägre för kvinnor än för män. Och den första kvinnan som statsminister i Sverige lyser fortfarande med sin frånvaro.
De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten och reglerar statens makt över individen. Dessa mänskliga rättigheter har kritiserats för att vara skrivna av män, för att gynna män. Kritikerna menar att rättigheterna omfattar det "manligt" offentliga men inte skyddar det "kvinnligt" privata. Olika strategier och tilläggsdokument har tagits fram för att ge kvinnors mänskliga rättigheter samma dignitet och status som de allmänna mänskliga rättigheterna. FN:s konvention från 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för kvinnor och män. Konventionen lyfter fram regeringars skyldighet att i lagstiftning och praxis avskaffa de vanligaste formerna av diskriminering av kvinnor på grund av kön. Dessutom finns ett flertal tilläggsdokument och resolutioner för att stärka kvinnors roll och inflytande.
Ändå har kvinnors rättigheter svårt att fullt ut slå igenom. Kanske kan det huvudförslag som Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige lade fram i sitt slutbetänkande till regeringen förra året göra en skillnad när det gäller jämställdheten. Ett förslag om att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter - med uppdrag att undersöka hur Sverige följer sina åtaganden inom området. Omkring sextio länder, däribland Norge och Danmark, har de senaste åren inrättat sådana MR-institutioner.
Jämställdhet handlar om makt
Makt över pengarna. Makt över sina tankar. Makt över den egna kroppen. Att motverka förtryck och våld - det är att arbeta för jämställdhet. För jämställdhet handlar om frihet. Frihet från våld. Frihet från rädsla. Frihet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.
Kvinnor och män ska ha samma makt att forma sina liv, och samhället. Det handlar om möjligheten att vara en aktiv medborgare - och att vara med och forma villkoren för beslutsfattandet. Det handlar om en jämn fördelning av makt och inflytande. Det handlar om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Det handlar om ett gemensamt ansvar för barn och hemarbete.
Det handlar definitivt om ekonomisk jämställdhet - lika möjligheter och villkor gällande utbildning, betalt arbete och företagande som ger ekonomisk självständighet. För vid sidan av den politiska makten är ekonomisk makt en av hörnstenarna i maktens boning.
Kraftsamlingar har gjorts förr
Det är lätt att förledas tro att kvinnor historiskt inte haft någon större påverkan på den svenska ekonomin. För när det gäller ekonomin, som inom så många andra områden, är det männen och deras gärningar som oftast synts i historiebeskrivningen. Ändå finns givetvis genom århundraden tusentals kvinnor som bidragit - både med sin arbetsinsats och genom sitt företagande. Även om det i företagandet oftast var maken som formellt stod för rörelsen. Kvinnornas del i företagandet beskriver Anders Johnson på ett förtjänstfullt sätt i sina böcker "Tidernas entreprenörer i Sverige" och "De gjorde skillnad". Kvinnors självförsörjning var sällan självklar och oftast både ifrågasatt och starkt hinderfylld.
Fram till 1900-talet hade kvinnor begränsade möjligheter att självständigt utöva olika yrken. Undantag fanns dock - enklare former av handel tilläts av sociala skäl som till exempel när Amalia Eriksson i Gränna fick tillstånd att öppna bageri och göra polkagrisar. Änkor hade också rätt att ta över rörelsen vid makens död. Och genom att erhålla egendomar i änkepension gavs möjlighet till försörjning - exempelvis medförde detta att Katarina Stenbock var framgångsrik patron på bruken i Ramnäs och Wirsbo under många år.
Många av de reformer som genomfördes på 1800-talet innebar stora steg framåt för jämställdhet och röjde undan hinder för kvinnors möjlighet att försörja sig. Reformer som;
* Lika arvsrätt för kvinnor och män (1845)
* Änkors, frånskilda eller ogifta kvinnors lagliga rätt att bedriva näringsverksamhet inom hantverk och viss handel (1846)
* Ogift kvinna blir myndig vid 25 års ålder (1863)
* Skråväsendets avskaffande och full näringsfrihet för kvinnor och män (1864)
* Kvinnor får rätt att ta studenten som privatister (1870)
* Kvinnor får rätt att ta akademisk examen inom de flesta discipliner (1873)
* Gift kvinna får rätt att bestämma över sin egen inkomst (1874)
Ofta var flera olika reformer förutsättningen för nya möjligheter. Anna Whitlock hade sannolikt aldrig kunnat förverkliga drömmen om att starta en egen skola i slutet av 1870-talet om det inte redan 1859 öppnats möjligheter för kvinnor att inneha vissa lärartjänster och om inte Högre lärarinneseminariet, som hon examinerades från, hade godkänts för start av riksdagen och Kungl. Maj:t på 1860-talet. Värt att notera är dock det absurda i att driftiga affärskvinnor, och skattebetalare, som Augusta Brandes, Amanda Christensen, Sofia Gumaelius och Wilhelmina Skogh inte hade någon rösträtt.
Även reformer långt in på 1900-talet har öppnat upp möjligheter för egen makt, försörjning och företagande inom traditionella kvinnobranscher. Sambeskattningens avskaffande 1971 var en viktig milstolpe. Och när förbudet mot privata arbetsförmedlingar upphävdes på 1990-talet kunde t ex företaget som ursprungligen startats som Stockholms Stenografservice av Ulla Myrman 1953 utvecklas och expandera till det globala bemanningsföretaget Manpower.
När vi tänker på jämlikhet, så går tanken många gånger till oändligt viktiga medborgerliga reformer som allmän rösträtt och möjlighet att vara valbar till politiska församlingar. Men inflytande och makt över sitt eget liv handlar också om det mest basala - att kunna försörja sig. Där utbildningsreformer kan vara basen till försörjning, om det finns en arbetsmarknad där kunskap kan omsättas i nytta och därmed lön eller försörjning från eget företagande. Men där även ekonomiska reformer som lika arvsrätt, skråväsendets avskaffande, full näringsfrihet, att vara juridiskt myndig och rätten att inneha statliga ämbeten är ovärderliga för jämställdheten. Jämställdhet kräver, då som nu, att kvinnor står på självständiga, ekonomiskt starka ben.
Högre utbildning - lägre lön
Att kvinnor och män ska ha samma möjlighet att försörja sig är en central fråga för att kunna uppnå ett jämställt samhälle. Liksom många andra liberaler genom tiderna har jag sett en hög utbildningsnivå för kvinnor som nyckeln till självförsörjande. Kunskap är en attraktiv handelsvara. Det är också i de tidiga åren som värderingar formas - och en förskola/skola med ett jämställt förhållningssätt, så fritt som fördomar och könsstereotyper som möjligt, gör att varje barn ges utrymme att utvecklas utifrån sitt egen personlighet.
Idag kan vi glädja oss åt att 65 % av de examinerade från högskolor och universitet är kvinnor. Och att 47 % av de som tar doktorsexamen är kvinnor. Trots detta är ca 80 % av professorerna vid högskolor och universitet fortfarande män. Och någon större förändring i lönekuvertet tycks hög utbildning inte medföra. Kvinnor har lägre inkomster, trots att de oftast har högre utbildning än män. Valet av yrke och arbetsplats är viktiga orsaker till löneskillnaden. Kvinnor återfinns ofta i offentlig sektor medan de flesta män arbetar inom den privata sektorn. Det spelar stor roll för löneutvecklingen eftersom den privata sektorn generellt betalar högre löner.
Cash is queen
De löneskillnader som finns mellan kvinnor och män är till kvinnornas nackdel. Kvinnors lön uppgår till ca 80 % av mäns lön. Om man räknar bort skillnader som beror på ålder, utbildning, sektor, yrke och arbetstid skulle kvinnors löner ändå bara uppgå till 92 % av mäns löner. Och endast var femte höginkomsttagare i Sverige är kvinna.
Det ska löna sig att investera tid, kraft och pengar i en högre utbildning. Men idag är många av de offentligfinansierade yrkena är underbetalda och kvinnodominerade. Utbildningspremien för många kvinnor är mycket låg.
Sett över veckans alla dagar arbetar kvinnor och män lika mycket. Kvinnor arbetar lika mycket betalt som obetalt medan män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. En tredjedel av de sysselsatta kvinnorna och var tionde sysselsatt man arbetar deltid. Kvinnors arbetstid påverkas av antalet barn och yngsta barnets ålder. Männens arbetstid påverkas inte av detta.
Det är inte acceptabelt att den genomsnittliga grundlönen för några år sedan för en person med minst treårig högskoleutbildning i ekonomi var drygt 12.000:- mindre för en kvinna än för en man. Varje månad. Det gör en orimlig skillnad i plånboken. Och för pensionen.
Inte heller ägandet är jämställt
Genusmönstret i ägande visar lika stora skillnader som i fråga om lönerna. Det vill säga, kvinnor och män äger olika mycket - kvinnors nettoägande är 76% av männens. Skillnaden ökar med stigande ålder och störst ökning kommer under de år då de flesta har barn hemma. Storleken på lönen och i vilken utsträckning kvinnor driver företag påverkar säkert också de generella skillnaderna.
Gemensam lagfart på bostaden är fortfarande inte en självklarhet för alla, även om ROT-avdraget har gjort Sveriges kvinnor mer förmögna. För antalet gåvobrev med lagfarter mellan makar har ökat dramatiskt sedan ROT-avdraget infördes eftersom dessa bara får göras av någon som är ägare till huset som ska renoveras.
Både lönenivåer och eget företagande har betydelse för att kunna skapa ett sparkapital. Knappt en fjärdedel av alla företag ägs och drivs av kvinnor. Kvinnor har också lägre inkomster än män. Sammantaget gör detta att kvinnor har sämre förutsättningar att få ihop ett sparkapital. Bristen på kapital påverkar i sin tur möjligheten att starta och utveckla företag. Liksom det påverkar handlingsfriheten i många andra avseenden.
Det saknas idag kunskap om kvinnors ägande, både vad gäller orsaker och konsekvenser. Det är därför glädjande att Liberala Kvinnor motionerat till Folkpartiets Landsmöte för att driva på att det ojämställda ägandet utreds och för att ta fram en strategi som ökar kvinnors ägande.
Hela lönen och halva makten
Sverige har en av världens mest könsuppdelade arbetsmarknader. I grova drag kan sägas att kvinnors inträde på arbetsmarknaden i Sverige sammanföll med utbyggnaden av den offentliga sektorn. Konsekvensen har blivit att kvinnor i hög grad arbetar i offentliga verksamheter där monopolsituationen leder till sämre karriärmöjligheter och lägre löner. Att så många av de så kallade kvinnoyrkena är låglöneyrken är en konsekvens av att de inte finns på en konkurrensutsatt marknad och att det då inte heller finns några alternativa arbetsgivare.
Genom att bryta upp monopolen kan kvinnors valfrihet och ställning på arbetsmarknaden stärkas. Fortsatt konkurrensutsättning av de offentliga monopolen är en nyckel inte bara till kvinnors starkare ställning på arbetsmarknaden som anställda utan också till ett ökat företagande för kvinnor. För hindren för företagande inom skola, vård och omsorg är också en orsak till att vi har bland det lägsta företagandet bland kvinnor i Europa. Och fortfarande begränsar strukturer och det svenska samhällets tradition att inte tillåta företagande inom välfärdstjänster såväl kvinnors företagande som kvinnors möjlighet till högre löner och karriärvägar. I branscher som domineras av kvinnor ifrågasätts idag företagens rätt att göra vinst. Inom offentlig sektor kan traditionellt manliga tjänster som underhåll och transport förvisso utföras av vinstdrivande företag men de kvinnligt dominerande vård/omsorgstjänsternas rätt att växa inom privat företagande och göra vinst ifrågasätts ständigt.
Därutöver är skattesystem och regler är mer anpassade till tillverkningsföretag än tjänstebranschen, där kvinnor finns i högre utsträckning. Likaså behövs nytänkande när det gäller privat finansiering av företagande kopplat till kompetens inom traditionella kvinnoyrken.
Av styrelseledamöterna i börsnoterade företag är ca 80 % män. Antalet VD liksom styrelseordförande ligger båda runt 10 bland de ca 260 börsnoterade bolagen. Men viktigare för jämställdheten är att fler kvinnor kommer in i ledningsgrupper - och att fler kvinnor än dagens femtedel blir chefer inom privat näringsliv.
Jämställdhet gör alla till vinnare
Jämställdhet bygger inte på att alla individer ska göra exakt samma val. Tvärtom ska kvinnor och män ska ges möjlighet att utveckla sina individuella intressen och drömmar bortom könsrollernas begränsningar. Jämställdhet är ingen kvinnofråga. Och jag ser ett stort behov av många, många drivande män som jämställdhetsaktivister. För i ett jämställt samhälle är alla vinnare. I ett samhälle där kvinnor har hälften av all politisk och ekonomisk makt förändras forskning, arbetsmarknad och samhällsbyggandet. I ett jämställt samhälle där all kompetens, istället för hälften, tas tillvara, där går näringslivet bättre och tillväxten ökar. När kvinnor och män delar makt och inflytande i alla delar av samhällslivet får vi ett mer rättvist och demokratiskt samhälle. Och var och en får möjlighet att påverka sin livssituation.
Agneta Berliner
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
