Dags för malmöiter att ge fanatiker och antisemiter mothugg

Niklas Orrenius har idag en mycket tänkvärd artikel i Expressen.
"De är offer för judehatet i dagens Malmö" är rubriken.

Den handlar om läraren Henryk Grunfeld vars elever skanderar "Jävla jude! Jävla jude!" utanför klassrummet. 
Den handlar om judiska lärare som slutat på sina skolor för att de inte stod ut med judehatet. Och som hemlighåller sin religiösa identitet på sin nya arbetsplats för att slippa trakasseras. 
Den handlar om spelarna i den judiska fotbollsklubben som får höra att de är "judejävlar".
Den handlar om pojkar och unga män som inte vågar bära kippa, eller som döljer den under kepsen.

Den handlar också om människor som ser att det fördomsfulla hatet mot judar som grupp och hatet mot muslimer som grupp, har likheter med varandra. Den handlar om Siavosh Derakhti och några av hans vänner som bildade Unga muslimer mot antisemitism. Mer om den föreningen (som förresten bildades av killar på min gamla gymnasieskola Malmö Latinskola) finns här och här.

Mycket angelägen artikel. Djupt beklämmande.

Tänk om alla fantastiska malmöiter samlar ihop sig för att gemensamt motverka antisemitismen; att de bestämmer sig för att ge de fanatiska, hatiska och fördomsfulla malmöiterna mothugg helt enkelt. Står upp för vilka värderingar som gäller i det goda samhället. I vardagen. I verkligheten.

En blogg om Orrenius artikel:
Pophöger
Och så en annan artikel av Niklas Orrenius om antisemitismen i Malmö; denna gång från förra året och då i Sydsvenskan; Malmöbon som inte kan röra sig fritt.

Är detta en människa?

Jag läser för tredje eller fjärde gången Primo Levis Är detta en människa?
Utgiven i en upplaga om ett par tusen exemplar 1947. Reviderad och nyutgiven 1958. Översatt till svenska 1988.
Det är ganska många år sedan jag läste den sist.

Primo Levi - Författare. Poet. Doktor i fysik och fysik. Partisan. Auschwitz-överlevare.

Boken är Primo Levis vittnesbörd om hans tid i lägret.
I förordet skriver han att boken inte har några ohyggliga detaljer att tillfoga till det som världens alla läsare känner till om förintelseläger. Och fortsätter:

Den har inte skrivits i syfte att föra fram nya anklagelsepunkter; kanske kan den snarare tjäna som underlag för ett stillsamt studium av en del sidor av människosjälen.

I den utgåva som jag läser nu, finns en efterskrift där Primo Levi har tagit med sina svar på några av de frågor som skolelever som läst boken ofta ställer. Där för han bland annat ett intressant resonemang kring om det går att begripa nazisternas hat mot judarna. Så här skriver han:

Jag måste erkänna att jag föredrar den anspråkslöshet med vilken av några av de mest betydande historikerna (Bullock, Schramm, Bracher) bekänner att de inte begriper Hitlers och tyskarnas furiösa antisemitism. Kanske är det så att man inte kan begripa det som hänt, att man rentav inte bör begripa det, ty att begripa är nästan att rättfärdiga.

Och:

...i det nazistiska hatet finns ingen förnuftsmässighet...Vi kan inte förstå det; men vi kan och måste förstå var det kommer ifrån och vara på vår vakt. Om förståelsen är omöjlig så är kännedomen desto nödvändigare, ty det som har hänt kan upprepas, sinnena kan återigen förledas och fördunklas, också vårt eget.

 Så här skriver Levi om sitt språkliga uttryck i boken:

...jag tror på förnuftet och diskussionen som de förnämsta medlen till framsteg och därför väljer jag rättsskipningen framför hatet. När jag skrev min bok bestämde jag mig just av det skälet för vittnets sansade och nyktra uttryckssätt, inte offrets klagande och inte heller hämnarens uppbragta: jag tänkte att ju mer objektiva och ju mindre känslomässiga mina ord lät, desto mer trovärdiga och effektiva skulle de bli...

Trovärdiga och effektiva är sannerligen hans ord.
Knivskarpa.
Ohyggligt är intrycket.

Läs gärna tankar om boken på bookplanet

Och läs allra helst boken, förstås.

Här är några fler recensioner, artiklar och bloggar om Är detta en människa:
Dagens bok
Bokpuffen
Boksidan
Tidningen Kulturen
Lyrans Noblesser

Wolodarski om Reepalu

Under de senaste 20 åren har social­demokraten Ilmar Reepalu varit ­Malmös ledande politiker. Det kan rimligen inte vara någon nyhet för honom att staden i vilken han verkar har allvarliga problem med hatbrott, som bland annat riktar sig mot den judiska gruppen.
Man skulle ha kunnat förvänta sig att Reepalu, under sina år vid makten, vinnlagt sig om att dämpa motsättningar och bekämpa hat, oavsett var det visar sig. Men Reeplau har i stället blivit en splittrande kraft som bidragit till ökad spänning.
De ”olyckliga” uttalandena har varit så många på senare år att de inte längre kan bortförklaras som felsägningar eller vantolkningar.

Så skriver Peter Wolodarski i sin söndagskrönika i dagens DN.
Och jag håller helt med.

Det finns några debattörer som menar att det är felaktigt att kalla Ilmar Reepalu antisemit.
Att det han står för inte är antisemitism. Och om Reepalus uttalanden trots allt är antisemitiska, så menar dessa debattörer att han själv ändå inte är antisemit.

Men jag förstår faktiskt inte varför de landar i den slutsatsen.
Om någon upprepat uttalar antisemitiska eller andra rasistiska åsikter, då måste slutsatsen så småningom dras att personen inte bara råkar säga fel gång på gång på gång på gång, utan att uttalandena faktiskt speglar personens åsikter.
För mig framstår det som märkligt att diskutera en situation där det finns antisemitism utan antisemiter. Och en islamofobi utan islamofober. Homofobi utan homofober. Antiziganism utan människor som har fördomar mot och ser fientligt på romer.

Nej, rasistiska strömningar och tendenser i samhället uppstår inte ur tomma intet.
Det är alltid enskilda människor som står för de åsikter som formar de fördomsfulla mönstren.
Och dessa människor behöver göras ansvariga för sina åsikter. Inte minst om man är en ledande politisk företrädare. Hur ska vi någonsin annars få bukt med rasism, främlingsfientlighet och fördomar? Som Thomas Lunderquist skrev i Sydsvenskan i veckan under rubriken Återfallsförolämpare:

Att på det här viset relativisera, bagatellisera och dikta ihop konspirationer är inte längre att fiska i grumliga vatten. Nej, Reepalu omfattar och reproducerar antisemitiska myter. Bara genom att erkänna det kan man begripa Reepalus hårresande och outtröttliga uttalanden – gång på gång, år efter år. Eller vad krävs egentligen för att ta a-ordet i sin mun? Går gränsen vid hatbrott och vid nynazistiska ritualer och symboler?

Här är en länk till en av mina tidigare bloggar om en intervju i Frisinnad Tidskrift med Henrik Bachner om antisemitism. Och till Svenska Kommittén mot antisemitisms hemsida.
Och här är några artiklar, nyhetsinslag och bloggar om Reepalu och hans åsikter:

Skånskan.se: SWC: Reepalu skyller ifrån sig
Studio Ett: Antisemitism
Sydsvenskan: "Reepalus språk är antisemitiskt"
Jackie Jakubowski i DN: Att ständigt förringa flagranta uttryck för judehat stryper debatten
Naomi Abramowicz på Samfundet Sverige Israels hemsida: Peter, Vargen och Reepalu och på hennes egen blogg Autonaomi
Erik Svansbo på sin blogg Pophöger
Expressen: USA:s sändebud når hatets Malmö i dag
Pinglans tankar: Ilmar Reepalu = antisemit
Världen idag: Lena Posner Körösi: Ilmar Reepalu är antisemit
Jonathan Leman: Ilmar Reepalu om antisemitismen i Malmö
Dilsa Demirbag-Sten på Newsmill: Varför flirtar Ilmar Reepalu med antisemitiska krafter?
Rejdnells blandning: Reepalus uttalanden är antisemitiska

På bloggen Fred i Mellanöstern finns en mängd länkar för den som vill ha mer information.

Kaffe är bra!

I dagens Latte-bilaga till VLT finns en artikel som passar mig precis. Fika, för hälsans skull - är rubriken. Det är Anna Bratt (TT Spektra) som skrivit den - tyvärr hittar jag inte artikeln på nätet så jag kan inte länka till den. Men hör här:

Kaffe piggar upp, skärper minnet och koncentrationen. Kaffedrickare löper dessutom mindre risk att drabbas av ålderdiabetes och parkinson.

Fler citat ur artikeln, nu är det Bertil Fredholm, en av världens främsta experter på koffein och professor emeritus vid Karolinska institutet, som uttalar sig:

Kaffe fungerar som motgift mot ett ämne som samlas i kroppen när man är trött. Det förklarar varför vi blir pigga när vi dricker kaffe. Den här substansen påverkar inte bara sömn och vakenhet, utan skyddar också mot vissa former av nervdöd, som till exempel kan leda till Parkinsons sjukdom.

Mera kaffe åt folket!

Doften av jordgubb

Det finns vissa dofter som kastar en direkt tillbaka till barndomen. Eller dofter som på ett ögonblick förflyttar en till en sandstrand på andra sidan jorden. Eller till en alptoppsstuga. Eller till en härlig sommardag i skuggan av ett gammalt äppleträd.

Härom kvällen åt vi jordgubbar. Med mjölk. Himmelskt.
Och jag nämnde flera gånger hur härligt det var att jordgubbarnas doft dröjt sig kvar i bilen efter hemfärden från affären. Flera timmar efter handlingen.
Uhm, hm, sa maken.
Och avslöjade till sist att det visst inte var jordgubbarna som omfamnade bilen med sommarkänsla.
Det var någon slags doftstift som maken satt in någonstans i bilen. Jag uppfattade inte riktigt var - eftersom alla former av Wunderbaum är ett absolut no-no för mig. Förmodligen en kvarlevande känsla från en barndom med dessa läskigt luktande granar dinglande i backspegeln under långa kvalmiga semesterfärder utan luftkonditionering.
Men man får väl ändra sig. För gott och somrigt, och inte alls artificiellt, det luktar det i bilen. En doft av jordgubb.

Askar och skrin

Jag har en förkärlek för askar, små lådor och skrin.
Eller nipperburkar, som min mor säger.

Gåvor från nära och kära.
Andra inköpta här och där; på loppisar, i små kvartersbutiker och på basarer.
Inte alls någon medveten samling - det liksom bara blir så att ögat faller på någon helt oemotståndlig tingest.

En liten rund i silver, som numera är fylld av pyttesmå snäckor från en egyptisk ö.
En ljusgul i keramik.
En avlång, i obestämbar metall, som är fylld med pins.
Gåvan helt nyligen från min fina, fina vän Kia; vit keramikask med en liten fågel på locket.
Det blanklackade vita skrinet med flera fack, inköpt i en paus under Almedalsveckan.
Den svårdefinierade formen på den sammetsinredda asken, där det bor ett halsband som jag fick på Alla Hjärtans Dag för några år sedan.
Och så en underbar glasask med silverlock, som jag tror att jag fick när jag döptes.
En av favoriterna gillar jag kanske mest för inskriptionens skull:

Låt mig verka medan dagen brinner

Det är Carl Milles motto, efter en dikt av hans syster Ruth Milles, och finns på en av grindarna vid Millesgården.

Kanske är det det lockande i att veta vad som gömmer sig under locket som väcker min fascination. Eller det ännu mer lockande - att inte veta vad som kan gömmas där.

Dystert på frihetsfronten

Jag har en skärmsläckare som för det mesta ger energi, men som idag känns deppig.
Den är inspirerad av filmen V for Vendetta.



Ur en svart bildskärm tonar bokstäverna fram:

Go to work
Get married
Have some kids
Pay your taxes
Pay your bills
Watch your TV
Follow fashion
Act normal
Obey the law
And repeat after me:
I am free

Idag känns den som sagt deppig.
Kanske beror det på att Riksdagen idag röstade för ett införande av datalagringsdirektivet.Till skillnad mot för ett år sen när Riksdagen sköt upp införandet av direktivet.

Känns inte direkt som att året används på bästa sätt för att värna den personliga integriteten.
Trist historia.

Här är en av mina tidigare bloggar:
Övervaktning är säkerhet? Förlorad integritet är trygghet?

Här är några länkar till nya och gamla inlägg - det finns hur mycket som helst att läsa om datalagringsdirektivet, för den som är intresserad:
Sweclockers: Riksdagen röstade ja till datalagringsdirektivet
SR/Ekot: Riksdagen debatterar om datalagringsdirektivet
Svd: Ja till datalagringsdirektiv
Frederick Federley: DlD-voteringen idag
Anette Novak i Sydsvenskan: Vad händer när Storebror inte längre är snäll?
Europaportalen.se: Tema Datalagringsdirektiv
Sydsvenskan: EU - Risker med trafikdatalagring
Adam Cwejman: FP:s svek får väljarna att fly
HAX: Datalagringen fungerar inte.
Peder Westerberg: Datalagringsdirektiv, nej tack
Mark Klamberg: EU-länderna blockerar utvärdering av datalagringsdirektivet
Torbjörn Jerlerup: Kritik mot datalagringsdirektivet
Per Pettersson: Fortsatt (s)töd till datalagringsdirektivet
DN: Ask vill lagra mer data än EU kräver