Förintelsens Minnesdag

Idag för 67 år sen öppnades portarna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau.
Den 27 januari 1945 fick omvärlden se vad tolv år av nazistiskt styre åstadkommit.
Sedan 1999 har den 27 januari varit en nationell minnesdag.
År 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag.
Förintelsens Minnesdag.

Idag hedrar vi Förintelsens offer.
De miljoner medmänniskor som dog.
Vi hedrar också dem som överlevde och lyckades gå vidare med sina liv.
Deras styrka hjälper oss andra att kämpa mot antisemitism, rasism och totalitära ideologier. Att stå upp mot fördomar och intolerans.

Minnesdagen lyfter fram engagemanget hos alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.

Här är programmet för högtidlighållandet på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm med bl a Kofi Annan, Fredrik Reinfeldt, Eskil Franck och Sveriges talman Per Westerberg..
Och på Forum för levande historias finns också ett kalendarium över de aktiviteter som sker runt om i landet den 27 januari.
Och här finns programmet för aktiviteter i Västerås. Liksom en mer omfattande beskrivning som finns här.
Och här är kalendariet för Fagersta.

Och redan idag hölls en riksdagsceremoni för att uppmärksamma Förintelsens minnesdag och dess offer. Här är EXPO:s artikel om detta och om hur FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan också hedrade Raoul Wallenbergs minne.

Några artiklar (en del från tidigare år):
DN; Sveriges eftergiftspolitik mot Nazityskland gick för långt
Expressen; Ge inte vika för antisemiterna
Expressen; Förintelsens offer glöms aldrig bort
Aftonbladet; Gör upp med Stockholms sörgårdsidyll
SvD; Efter kriget
Frisinnad Tidskrift; Antisemitism i vår tid

Follow the yellow brick road

Njuter i fulla drag av att läsa Trollkarlen från Oz med yngsta sonen.
De flesta av oss känner så väl igen berättelsen från otaliga filmer, bokversioner, teaterföreställningar...

Klokskap och vänskap formas på ett förtrollande sätt längst med den gula tegelvägen. Så härligt långt ifrån den gyllene medelvägen som vi kan komma. Just så kan vi ta oss till Smaragdstaden där det vi önskar allra mest ska gå i uppfyllelse.

Gottar mig alldeles extra i hur vacker utgåvan är. Jag har en tendens att förälska mig i illustrationer, typografering, pappersval, formgivning...
Och så är jag fascinerad över hur väl det långsamma tempot och det lite omständliga språket fungerar för den 12-åriga sonen.

De fullständigt lysande (vackra, skrämmande) illustrationerna har Robert Ingpen gjort. Här är en blogg om Ingpen med många av hans fina teckningar, också från andra sammanhang.

Författaren icke att förglömma; L Frank Baum.

Dorothy, Toto, Fågelskrämman, Fega Lejonet.
Och så kära Plåtman:

Plåtman visste mycket väl att han inte hade något hjärta och därför var han mycket noga med att aldrig vara grym eller ovänlig mot någon enda varelse.
- Ni som har hjärtan har något som leder er rätt och behöver aldrig göra fel. Men jag har inget hjärta och därför måste jag vara väldigt försiktig. När Oz har gett mig ett hjärta behöver jag förstås inte vara så noga.

Några länkar:
Missa inte Svd:s recension av just denna utgåva av boken, för där finns också många av illustrationerna återgivna.
Och i samma klassikerserie från B Wahlströms finns fler underbara böcker; dem hittar du här.
Den kanske mest kända, filmmusikalen med Judy Garland som Dorothy.
Och här finns en del illustrationer på omslagen till de första utgåvorna (tror jag) av Baums böcker.

Fadime Sahindal

För många år sedan sa en klok kvinna (som redan då, men också sedan dess, gjort många goda insatser i kampen mot hedersrelateratvåld och förtryck) ungefär så här till mig; "När man tittar i backspegeln om ett antal år så kommer domen vara hård, om vi inte stöttar de flickor och pojkar som utsätts för hedersrelaterat förtryck, och på ett kraftfullt sätt lyckas hitta vägar bort från förtrycket och våldet."

Sedan dess finns betydligt mer kunskap om detta område och många insatser görs - men väldigt mycket återstår.

Idag är det 10 år sedan Fadime Sahindal mördades och vi hedrar henne - vars mod öppnade ögonen för många. Fadimes tal i Riksdagen 20 november 2001 finns här.

Några inlägg, artiklar mm:
Helena Berggren, Liberala Kvinnor Västmanland
Sara Mohammad på Newsmill
Nyheter24
Gulan Avci
Dilsa Demirbag-Sten i Sydsvenskan
Birgitta Ohlsson mfl krönikörer på sajten/bloggen Fadimedagen
Nyamko Sabuni
Glöm aldrig Pela och Fadime - Artikelarkiv
DN
Fadimes minnesfond
Svt.se
Jerry Olsson
Åsa Carlsson
Anna-Lena Lodenius
Sveriges Radio/Ekot
TV4 Nyhetsmorgon
Blogginlägg om Fadime på Politometern

Alla dessa böcker

Konstaterar att mitt privat-bloggande blir allt mer sporadiskt.
Funderar lite på vad det beror på men kommer inte mycket längre till en flyktig fundering.
Att starta 2012 med att pusha för de böcker och skrifter jag läst under helgerna känns dock helt rätt. Så här kommer de, och jag rekommenderar dem alla:

* Annika Thor: Om inte nu så när
Om personligt ansvar. Kärlek. Och skuld. Och om en migrationspolitik i Sverige på 30- och 40-talen, som ger många tankeställare kring dagens. Rakt och vardagligt om attityder och behandling av flyktingar då, som väcker många tankar om attityder och bemötande idag.
* En vitbok i färg; Tio inlägg om svensk forskningspolitik
Framtagen av Mälardalens högskola. Om politik, pengar och prioriteringar. Och förslag på hur kvaliteten kan säkerställas vid Sveriges högskolor.
* Håkan Nesser: Människa utan hund
Märkligt att en så genomdeppig skildring kan vara så spännande och relationsintressant.
* Karin Thunberg: En dag ska jag ta mig någon annanstans
Hur bra kan det bli? Malmö. 70-tal. Vardagstankar. Återblick. Personligt. Favoritkolumnist.
* Marianne Fredriksson: Evas bok
Favorit för så där 30 år sen (det är inte klokt vad tiden går). Jag minns precis hur den grep mig då. Håller hur underbart bra som helst, fortfarande.
* Nicole Krauss: Det stora huset
Sorgsen. Vacker. En riktig berättelse, eller egentligen flera. Får verkligen fantasin att börja löpa i egna banor. Tänker redan att jag vill läsa om den, för att ta till mig fler samband.
* Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död
En ideologisk gigant i kampen mot kommunism, nazism och rasism. Intressant nutidshistoria,. Skriven, så klart, utifrån det egna perspektivet (det är väl alltid memoarer, förresten). Snäll är den inte. Men välskriven, läsvärd och mycket personlig. Älskar den självupptagna självdistansen i titeln. Och i att starta sina memoarer med ett avsnitt om sina sömnproblem.
* Stefan Einhorn: Änglarnas svar
Intressant berättarteknik där många personer får berätta sin egen berättelse om samma händelser. Kampen mellan gott och ont - i varje människa.
* Tomas Bannerhed: Korparna
Augustvinnare för årets bästa skönlitterära bok. Det känns som Småland på 1800-talet men är 1970-tal. Som alltid fascineras jag över när en vuxen förmedlar ett trovärdigt barnperspektiv. Och över hur barn förmår hitta glädjeämnen i den mest tröstlösa omgivning.
* Tomas Tranströmers ungdomsdikter, kommenterade av Jonas Ellerström
De dikter som Tranströmer hade fått publicerade redan innan debuten 17 dikter. Jag har förstått från recensioner av personer som är långt mer bevandrade i poesi än jag, att dessa ungdomsdikter långt ifrån håller samma klass som Tranströmers senare dikter. Men jag gillar dem ändå. Och tycker att det är intressant med Ellerströms kommentarer.

Av julklappsböckerna återstår Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigberg. Den ser jag fram emot att sjunka in i till helgen.

Att läsa är att resa

Sitter på tåget och upptäcker mitt framför näsan en fin-fin reklam.
På det uppfällda, nedfällbara lilla bordet, ni vet.

Att läsa är att resa, ett enkelt och billigt sätt att förpassa sig till en mer spännande och intressant värld. Eller bara för att komma bort från vardagen ett tag. Vi åker när vi vill, stoppar när vi behagar, väljer extra benutrymme utan kostnad.

Tänker inte avslöja vilken bokhandel som är avsändaren.
Men visst var det bra?!

Kristallnatten

Ikväll har jag haft den stora äran att hålla ett anförande vid högtidsstunden till minne av Kristallnattens offer, 9 november 1938.
Svenska Kommittén Mot Antisemitism (SKMA) arrangerade i samarbete med Judiska församlingen i Stockholm och Föreningen Förintelsens överlevande. Vi var i Stockholms Stora Synagoga.

Nedan följer en längre version av talet som jag höll.

.......................................................................................
Förtryck, förödelse och fasa

Kära vänner

Det är en stor ära för mig att vara här med er ikväll.
För att tillsammans minnas de fasor som drabbade judarna under Novemberpogromen.
Den så kallade Kristallnatten.
Natten mellan 9 och 10 november 1938.

Vi behöver minnas - för att mota fördomar, förtryck, förödelse och fasa i grind.
Minnas - för att hedra de döda så att de aldrig må glömmas.
Minnas - för att värna demokratin.

Våldsaktionerna mot judarna i november 1938
- som började redan den sjunde november och pågick till den 13:e.

Kristallnatten, då
- Judiska butiker vandaliserades
- Glaset i skyltfönstren krossades och blev till splitter
- Synagogor sattes i brand
- Judar fördes till koncentrationsläger
- Natten då judar mördades

En nazistisk generalrepetition inför Förintelsen.

Men våldet och det krossade glaset var naturligtvis inget som plötsligt dök upp ur tomma intet.

Fasan under Novemberpogromen föregicks av flera års förtryck.
..............................................

Nej, Kristallnatten skedde inte i ett vakuum.

Händelserna den natten skedde i ett samhälle där det öppna judehatet först mött protester - men där nazisterna steg för steg metodiskt skapat en acceptans för den öppna antisemitismen.

Adolf Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933.
Genom demokratiska val, ska vi komma ihåg.
En demokratisk valprocess garanterar inte demokratiska värderingar.

Omgående började judarna att utsättas för snabbt växande diskriminering och brutala förföljelser.

Under 1930-talet segregerades de tyska judarna successivt från den övriga befolkningen.

Den 1 april 1933 utlystes en landsomfattande bojkott av judiska företag. Uniformerade nazister stod utanför judisk-ägda butiker och företag, och hindrade kunder från att komma in.
Samtidigt spreds fördömande propaganda mot att göra affärer med judar.
Denna bojkott var den första landsomfattande aktionen som nazisterna riktade mot judarna.
Den gjorde antisemitism tillåten och klargjorde att anti-judiska aktiviteter stöddes av regeringen.

Den utgjorde också starten för ariseringspolitiken i Nazityskland.
Judar utestängdes från arbetsmarknaden och det ekonomiska livet.
Judiska företag och affärsrörelser beslagtogs och drevs vidare av icke-judar. Successivt förbjöds judarna att arbeta inom olika yrkesområden och fråntogs alla möjligheter att försörja sig.

Den 7 april 1933 infördes den första anti-judiska förordningen.
”Lagen om återställande av professionell civilservice”.
Enligt den så kallade ”ariska klausulen” kunde judar avskedas från statliga och offentliga tjänster utan anledning.
Ganska snart förde lagen med sig att de tyska judar förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, som advokater, läkare, tandläkare, lärare och redaktörer.
Judarna utestängdes också från allmänna organisationer och föreningar.

Den 25 april 1933 kom en lag som begränsade judars möjligheter till högre utbildning. Judar fick utgöra högst 1,5 procent av alla gymnasie- och universitetsstuderande i Tyskland.

Och 1935 instiftades de antisemitiska Nürnberg-lagarna. Två lagar som juridiskt och socialt skiljde judar från icke-judar i Tyskland.

Den första av Nürnberglagarna – Riksmedborgarlagen
– gjorde att judarna förlorade sina tyska medborgarskap.

Den andra av Nürnberglagarna – Lag för skydd av det tyska blodet och den tyska äran
– förbjöd t ex äktenskap och sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar.

De båda lagarna flera tillägg som förtydligade hur de skulle användas.
Och som förklarade vem som var jude.
Enligt tilläggen hade judar inte längre rösträtt och kunde inte ha offentliga ämbeten eller vara statstjänstemän.

Gradvis utestängdes judarna från alla delar av det tyska samhället.

............................................
Den nazityska anti-judiska politiken under 1930-talet syftade främst till att göra Tyskland judefritt. Förföljelserna och diskrimineringen skulle tvinga judarna att lämna landet.

Men när den judiska flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet, skärptes flyktingpolitiken gentemot judar i de flesta länder i Europa. De europeiska länderna stängde i stort sett sina gränser för judar.

Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränserna.
Men det var förstås svårt för gränspolisen att veta vilka som var judar.
I början av hösten 1938 framförde Sverige och Schweiz önskemål om att de tyska judarna skulle få särskilda pass.
Det ledde till att den tyska regeringen införde de så kallade J-passen.
Den 5 oktober 1938 blev alla judiska pass ogiltiga och skulle lämnas in till polisen.
Judarna fick sen ansöka om nya pass, som stämplades med ett rött "J" på första sidan.

Samtliga passkontroller i Sverige informeras i ett hemligt cirkulär i slutet av oktober om att innehavare av J-stämplat pass är att betrakta som emigranter, det vill säga de hade inte för avsikt att återvända till hemlandet. Därmed ska de avvisas vid gränsen om de inte kan uppvisa giltigt uppehållstillstånd som utfärdats före inresan.

Kära vänner

Att bränna oönskade böcker var en av de åtgärder som naziregimen använde för att bestämma över människors tankar och åsikter, och begränsa yttrandefriheten.

Den 10 maj 1933 brände nazisterna tusentals böcker som var skrivna av judar och av politiska motståndare.
Offentliga bokbål bland annat utanför operan i Berlin.

Vid slutet av 1934 hade över 5.000 boktitlar förbjudits i Tyskland.
Bland annat böcker av Heinrich Heine, en av Tysklands främsta författare, som redan hundra år tidigare skrivit:

Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor.

Hur sorgligt sannspådd han blev.

Steg för steg under 1930-talet:
* Ett tydligt hatbudskap – judar som skadedjur.
* Uppmaningen: Köp inte hos judar.
* Insamling av judarnas smycken och silver till myndigheterna.
* Tillägg av nya förnamn. Israel för männen. Sara för kvinnorna.
* Nyfödda barn som bara fick döpas enligt en särskild namnlista som nazisterna tagit fram.
Namn med biblisk eller judisk anknytning – så att ”rasen” tydligt skulle framgå.
* Yrkesförbud.
* Spärrande av bankmedel.
* Barn som inte längre fick gå och simma.
* Barn som inte längre fick gå på bio.
* Barn som inte längre fick cykla.
* I november 1938 förbjöds alla judiska barn att gå i tyska skolor och blev helt hänvisade till judiska inrättningar. (Och så småningom, hösten 1941, förbjöds även alla judiska skolor)

Judarna berövades undan för undan alla sina mänskliga rättigheter.

Nej, Kristallnatten skedde inte utan varningstecken.
Inte i ett vakuum.
De organiserade judeförföljelserna i Nazityskland började redan 1933, omedelbart efter Hitlers makttillträde.

Nazisterna tog ett steg i taget.
Mot slutet av 1930-talet utsattes judarna alltmer för rena våldsaktioner.


Fördomar tilläts, och uppmuntrades att blomma ut.
Diskriminering och förtryck upphöjdes till lag.
Våld och judehat understöddes och utfördes av staten.
Med metodisk noggrannhet.

Vi vet att nazisternas systematik slutade med en människovidrig fabriksmässig utrotning.
.........................................

Den landsomfattande Novemberpogromen med massarresteringar av judar hade planlagts noga. Koncentrationslägren hade förberetts för att ta emot ett stort antal fångar. Redan 1933 upprättades det första koncentrationslägret Dachau.

Pogromen genomfördes av lokala parti- och SA-organisationer över hela landet.
Polis och brandkår beordrades att inte ingripa, så länge inte tysk egendom hotades. Tysk egendom lika med icke-judisk egendom.


Natten mellan den 9 och 10 november 1938
- brändes och förstördes över 1.400 synagogor och bönehus.
- 7.500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades
- judiska bostäder vandaliserades
- judar misshandlades, kastades ut genom fönster, sköts, slogs ihjäl och höggs till döds med knivar
- många begick självmord i desperation
- 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren där de utsattes för en brutal behandling av SS
- 400 judar mördades under natten
- tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt, beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1.500 människor


De materiella skadorna uppgick till enorma summor.
Nazi-regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.
De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.

Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller Rikskristallnatten.

Novemberpogromen visade att nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna.
Och att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.

Kristallnatten var ett steg på vägen mot Förintelsens fasor.

En förödelse långt bortom den materiella.
Ett mörker i sinnet, ett mänskligt förfall, hos vandaler och bödlar.
En mänsklig själslig förödelse – för offren som förnedrades.
Men en djup själslig förödelse också för alla dem som stod vid sidan och inte agerade till försvar.
............................................

Nazisternas och Hitlers makttillträde var början till det outsägligt grymma slutet för 6 miljoner judar av vilka 1,5 miljoner var barn.

Kristallnatten var ett steg på vägen.

Kristallnatten inledde ett nytt kapitel i Tysklands historia.
Den tyska staten ingrep inte mot våldsverkarna och den gjorde ingen ansats att skydda den judiska gruppen.

Kristallnatten som förebådade Förintelsen är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller diskussionen om alla människors lika värde vid liv.

Denna grundläggande värdering som ständigt måste försvaras.
I de stora sammanhangen.
Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är att stå upp för tolerans och människovärde i vardagen.

Att bekämpa intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
I Sverige och i världen.

Därför behöver vi minnas.
Och påminnas.

Det var på vår kontinent, i våra grannländer, som förtrycket, förödelsen och fasorna ägde rum, år efter år.
Visst visste världen vad som hände, men många valde att titta bort – också här i vårt land.

Fasa och förödelse över Europa.
Med någras aktiva agerande.
Med någras samtycke.
Med någras likgiltighet.
Med de mångas tystnad.

Kristallnatten.
En fasans natt.
Som förebådade Förintelsen.
Den yttersta konsekvensen av en mörkrets ideologi.
En ideologi vars mål var det totala utplånandet av det judiska folket.
Och som nästan lyckades.
Sex miljoner europeiska judar - män, kvinnor och barn.
...........................................

Att som ikväll högtidlighålla minnet av Kristallnattens offer är viktigare än någonsin, när antisemitiska yttringar åter blossar upp i vårt land.

När den judiska fristaden Israel ifrågasätts och av vissa inte ges rätten att existera.

Det är ofattbart att antisemitismen inte dog 1945.
Men fördomar och intolerans är seglivade företeelser.
Och intoleransen jäser.

Inte heller Sverige är förskonat.
Antisemitismen lever här också.
Fortfarande.

Folkmordet på Europas judar relativiseras.
Försök görs att transformera offer till gärningsmän.
Att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel.

Vid förra valet valdes ett parti – Sverigedemokraterna - med rötter i den organiserade rasismen in i Sveriges Riksdag.

I Forum för Levande Historias undersökning av svenska gymnasisters attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare finns en kärna av omkring 20 procent av de unga som uttrycker tydligt intoleranta attityder.

En elev av fem har en negativ inställning till en person bara för att han eller hon är jude.

Kära vänner

Malmö är den ort i Sverige där judar allra mest är utsatta för trakasserier, där judar inte kan bära Davidsstjärnan eller kippa offentligt utan att utsättas för kränkningar, hot, våld och trakasserier.

Jag är född och uppvuxen i Malmö.
Med många av mina finaste och roligast minnen från barn- och ungdomsåren där.
Med barn och andra familjemedlemmar som bor i Malmö.
Med en del av mitt hjärta för alltid kvar i det underbara landskapet Skåne.
Dit jag så gärna återvänder så ofta tillfälle ges.

Likväl.
Det är något märkligt där med värderingarna och den utbredda främlingsfientligheten.
Något kusligt.
Som lurar under ytan mer i Skåne än i de flesta andra delar av vårt land, verkar det som.
Och som där - mellan varven - märks mer än annars.
I valresultat.
Vid tennisturneringar.
Vid skändande av judiska begravningsplatsen i Malmö.

En stad där en 85-årig judisk butiksinnehavare nästan misshandlades till döds av ett ungdomsgäng.
Där tonårsgäng attackerar judiska pojkar på väg till församlingen.
En stad där lärare vittnat om att de inte vågar berätta om sitt judiska ursprung.

Där det ledande kommunalrådet gör judarna medansvariga för antisemitiska yttringar. Som säger att det inte har förekommit några attacker mot judar, och om judar i staden vill flytta till Israel, så är det ingen angelägenhet för Malmö.

En högsta ansvarig kommunpolitiker som ger legitimitet till idén om kollektivt skuldbeläggande utifrån etnisk härkomst och religiös tillhörighet.

Som skuldbelägga även dem, som attackerades på en israelvänlig fredsdemonstration i Malmö, och säger att det var ”olyckligt” att israeliska flaggor fanns synliga.

Vi kanske har ett gyllene tillfälle att kraftsamla för att metodiskt och långsiktigt ta itu med den antisemitism, rasism och främlingsfientlighet som så tydligt kommit i dagern.

Och krafttag behövs sannerligen inte enbart i Skåne.
Rasism och antisemitism sticker tyvärr upp sina fula trynen på fler ställen.
........................................................

Att antisemitiska illdåd och våldshandlingar mot judar idag är ett inslag i vår vardag utgör ett hot mot demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Och kan inte på något sätt accepteras.

Alla som värnar demokratin måste oroas över antisemitismen.
Den är ett hot mot oss alla.

I en tid av ökad öppen antisemitism är det viktigare än någonsin att vi samlas, minns och manifesterar vår enighet mot dessa mörka krafter.

Vi kan alla hjälpas åt att synliggöra att vi är många med olika religioner och med olika etnisk bakgrund som aldrig kan acceptera antisemitism.

Kära vänner

Islamofobi är inte muslimernas problem.
Homofobi är inte de homosexuellas problem.
Antiziganism är inte romernas problem.

Och antisemitism inte är judarnas problem.

Alla demokrater äger dessa problem tillsammans.
Och vi måste lösa dem.
Tillsammans.
Det är vårt gemensamma ansvar.
Att värna de mänskliga rättigheterna är aldrig någon annans bord.
Att bekämpa fördomar, att motverka antisemitism och annan rasism, att stå upp mot förtryck – det har alla ett ansvar för.

73 år har gått sedan Kristallnatten förmörkade Europa den 9:e november 1938.
Men ikväll ska vi inte bara minnas förtryck, förödelse och fasa.

Vi måste minnas människorna bakom lidandena.
Vi måste tillåta oss att känna hopp om framtiden.

Europas judar är inte utrotade.

Vi känner alla ordspråket som säger;
Den människa som vi minns är inte död – hon lever så länge som hon bevaras i någons minne.

När vi minns människorna som mördades under Kristallnatten.
När vi minns Förintelsens offer.
Då är de inte döda.
De är en del av vår historia.
De lever i våra minnen.
De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck.

Kronjuvelerna

Såg igår en helt ljuvlig film.
I all sin otäckhet.
En saga.
Kronjuvelerna.

Har inte fått så där helt outstanding kritik.
Men jag tycker att den är riktigt, riktigt bra.
Storyn. Skådespeleriet. Filmmanéret.

Här är några av recensionerna - bryer er inte om stjärnor, getingar mm men bli nyfikna på historien:
Expressen
IMDb
DN
Svd

Och efter en kommentar av Leif Mohlin så kompletterar jag med:
Sydsvenskan och
Sydsvenskan webbtv