9 november. Sorg, smärta, hopp och längtan

Den 9 november.
Idag tänder jag ljusen i den sjuarmade ljusstaken Karlavagnen. Den gör mig tacksam över de fri- och rättigheter som är självklara så länge vi har dem, men som föder en innerlig längtan när vi mister dem. Den inger mig hopp.

Piet Hein utvecklade ljusstaken under exilen i Argentina när nazisterna ockuperade Danmark under andra världskriget. Hans saknad efter Danmark var stor och eftersom Karlavagnen inte syns på det sydliga halvklotet så skulle ljusstaken lysa över honom över denna mörka period. Påminna honom om hemlandet. Piet Hein var tvungen att lämna Danmark under ockupationen eftersom han var ordförande i en antinazistisk förening. Och för att hans hustru var judinna.

Piet Hein (1905-1996) var matematiker, fysiker, vetenskapsman, konstnär och poet. Humanist. Han förenade konst och vetenskap - där vetenskapen bidrog till att lösa ett konstnärligt problem, och där konstens kreativitet kunde hitta lösningar, som samtidigt var vetenskapliga. Med superellipsen som grund formgav han bland annat Sergels torg (med David Helldén) och Superellipsbordet (med Bruno Mathsson). 

Den 9 november. Berlinmurens fall 1989 när frihetslängtande östtyskar öppnade järnridån. En symbol för att det kalla kriget var slut. En symbol för att människor som hör ihop, inte kan hållas åtskilda hur länge som helst. Kvällen och natten den 9 november 1989 strömmade östberlinarna genom gränsposterna till Västberlin som en glädjefylld, ohejdbar flodvåg. De firade, och vi med dem, att de slapp det kommunistiska förtrycket.

Den 9 november. Kristallnatten/Novemberpogromen 1938 när våldet mot judar i nazi-Tyskland trappades upp. När utestängandet av judar från utbildning, kultur, press, arbetsliv inte längre var nog. När det blev tydligt att den nazistiska, tyska staten inte skyddade de judiska offren, utan stod bakom och uppmuntrade våldsverkarna. Ett våld som kulminerade i Förintelsen.

Kristallnattens offer minns vi i våra hjärtan och i våra tankar. De lever i våra minnen. De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck.

SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, Judiska Församlingen i Stockholm, Föreningen Förintelsens Överlevande och Forum för Levande Historia håller ikväll en högtidsstund till minne av Novemberpogromen 1938. Text från SKMA:s inbjudan: 1.400 synagogor och bönehus sattes i brand. Polisen fick instruktioner om att inte ingripa, brandmän förhindrades släcka elden så länge den inte utgjorde ett hot mot icke-judisk egendom. 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 400 judar mördades natten mellan den 9 och 10 november, tusentals utsattes för misshandel. Pogromen, som pågick flera dagar, krävde minst 1.500 dödsoffer. 7.500 affärer och ett stort antal bostäder plundrades. Regimen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala en kollektiv straffskatt på en miljard riksmark.

Ikväll mottar Samuel Nudel årets ELSA-pris av SKMA:s ordförande Willy Silberstein i Stockholms Stora Synagoga i samband med minnesceremonin. ELSA-priset är en årlig utmärkelse som delas ut av SKMA till unga som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra typer av fördomar. Samuel Nudel får priset för hans upplysande och effektiva opinionsbildning i sociala medier och andra forum mot antisemitism och rasism. Hans kritiska belysning av hur antijudiska konspirationsteorier sprids inom delar av hiphopkulturen och i olika miljöer på nätet har haft en tydlig inverkan på debatten. Samuel har på kort tid etablerat sig som en konsekvent antirasistisk röst som når och påverkar inte minst unga människor. Tidigare ELSA-pristagare är: Siavosh Derakhti 2012, Jonathan Leman 2013 och Bilan Osman 2014.

Man brukar säga att demokratin måste erövras på nytt av varje generation. Det samma gäller hjärtats insikt om varje människas okränkbarhet och respekten för allas lika värde. Kunskap om historiens brott mot mänskligheten kan ge oss alla insikter för att forma ett mer tolerant samhälle. Insikter om att var och en av oss kan göra skillnad i vardagens kamp mot fördomar och förtryck. Och att människor tillsammans kan riva murar och forma en ljusare framtid.

Den 9 november. Tankar på det som krossades 1938. Och på det hopp som föddes 1989. Djup smärta över ett folkmord. Stor glädje över fallet av ett förtryck. Längtan efter att alla människor ska kunna leva fria från förtryck och förföljelse. En dag för eftertanke. En dag att samla kraft för oförtröttligt motstånd mot antisemitiska, rasistiska och odemokratiska krafter. En dag att tända ljus. Hopp och längtan är starka drivkrafter.


En tidigare blogg (med mitt anförande för några år sedan vid Högtidsstunden till minne av Novemberpogromen): Kristallnatten
Berlinmuren
SR: Göran Rosenberg om historiens största stöldoperation
Gunnar Jonsson: Med Berlinmuren föll ett ruttet system
En artikel som jag skrev i VLT för några år sedan: Vi måste lära av historien
Sveriges Radion om firandet av Berlinmurens fall
En tidigare blogg: 75 år sedan Novemberpogromen - Kristallnatten

Refugees welcome

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Så inleds FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Några av de finaste ord jag vet.

Ett ställningstagande som för mig är den största landvinningen i det internationella samarbetet.

Rättigheterna präglas av en humanistisk och solidarisk människosyn.

Och de utgör tillsammans, när de respekteras, en stark grund för en demokratisk samhällsbyggnad.
Varje människas rätt till sina innersta tankar.

Rätten att utöva sin religion
Rätten till en dräglig levnadsstandard och till hälsovård
Rätt till skydd för familjen
Frihet från slaveri och tortyr
Rätten till åsiktsfrihet - och yttrandefriheten att uttrycka sina åsikter
Rätt till utbildning
Rätt att vara med i en organisation - eller att avstå
Skydd för godtyckligt ingripande i fråga om privatlivet
Och anledningen till att vi är här idag: rätten att åtnjuta asyl från förföljelse

Jag tror att ni precis som jag är tacksamma över att leva i ett land, i en stad som så länge varit förskonad från krig och förtryck. Att de allra flesta av oss kan röra oss fritt utan rädsla. En tacksamhet att fostra våra barn i fred och frihet. Jag är innerligt tacksam för att det fanns människor i Sverige som hade valt att öppna gränserna för min far och andra, så de fick möjlighet att komma hit i samband med andra världskriget och nazisternas terrorvälde.

De mänskliga rättigheterna gäller över hela världen, oavsett land.

De gäller för alla människor, oavsett etnisk tillhörighet, hudfärg, kön, språk, religion, sexuell läggning, politisk uppfattning eller social ställning.  

Detta respekteras inte överallt, och är en av anledningarna till att det finns människor på flykt.

Fri- och rättigheterna, fyller, även i vårt land, sin viktigaste funktion när samhällsklimatet hårdnar, när egennyttan råder, när resurserna är knappa och när det öppna samhället ifrågasätts.

När främlingsfientliga vindar blåser och rasistiska åsikter flyttar in i folkvalda församlingar, då krävs det mer än någonsin människor överallt i samhället som rakryggat står upp för de mänskliga rättigheterna. Står upp för att alla människor har dessa rättigheter. Alltid.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Ett fantastiskt dokument.
Och nästan ännu mer fantastiskt att det finns. Tänk att jordens folk kunde enas om detta.

Tron på den enskilda människans värdighet och värde – och människors lika rättigheter.

Men det behövs så klart något mer än en överenskommelse, en deklaration, ett dokument.

Själva idén om de mänskliga rättigheterna måste tränga in i hela samhället.

Det är aldrig "någon annans bord" när en medmänniskas rättigheter kränks.

Ett samhälle med de mänskliga rättigheterna som grund kan bara byggas genom gemensamma insatser. Det måste vi alla ta ansvar för. Det ställer krav på samhället, det ställer krav på var och en av oss i vardagen.

För mina rättigheter är också andras rättigheter. Mänskliga rättigheter handlar om detta - att jag inte enbart kan utkräva mina rättigheter, utan jag också måste respektera och stå upp för andras.

Det behövs både snack och verkstad.

Både ord och handling.

Det behövs en ständig diskussion kring vad de mänskliga rättigheterna innebär i olika situationer i en föränderlig värld. Inte minst utifrån hur vi på bästa sätt skapar förståelse för olika seder, kulturer och religioner.

Det behövs kunskap.

Det behövs politisk debatt. Och kloka beslut.

Det behövs köksbordsdiskussioner. Samtal på arbetsplatserna. I skolorna.

Det behövs konkreta åtgärder. Det behövs ställningstaganden.

Och medmänsklighet. Som idag.

De mänskliga rättigheterna kan vi aldrig någonsin ta för givna.

Vi behöver hålla dem levande. Vi behöver samlas i medmänsklighet och solidaritet.

Så att världen blir en bättre plats att leva i för alla.

Därför är det viktigt att uppmärksamma alla de, inte minst i frivilligorganisationerna, som år efter år, dagligen, stöttar människor i stora svårigheter och på flykt.

Därför är det hoppfullt med alla de intensiva insatser som gjorts för att stötta flyktingar de senaste veckorna.

Därför är det viktigt att vi är här idag.

För det finns ett gap mellan många människors verklighet och de rättigheter som vi har förbundit oss att respektera. Det finns sannerligen ett antal mänskliga rättigheter som behöver respekteras på ett betydligt bättre sätt på många håll i världen, även i Sverige.

Asylrätten är en av dem.

Jag är fast förvissad om att en (1) människa kan göra skillnad.

Idag är vi många – och kan göra stor skillnad.

Ett tack till er i de politiska ungdomsförbund som arrangerat den här manifestationen.

Ni är guld!

Martin Luther King sa: "Den yttersta tragedin är inte de onda människornas förtryck och brutalitet – utan de goda människornas tystnad."

Det är gott att vi inte är tysta.

Refugees Welcome.  

Det är dags för ett öppnare och mer humant Europa.

Flyktingar – Välkomna till Västerås. Vår stad är också er.

(Tal vid manifestationen Refugees Welcome den 12 september 2015. På Fiskartorget i Västerås.)

ELSA-priset 2014 till Bilan Osman

Bilan Osman är årets mottagare av ELSA-priset.

Utmärkelsen delas ut av SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, i samband med högtidsstunden till minnet av Novemberpogromen (”Kristallnatten”) den 9 november 1938.

Mycket av den antisemitism och främlingsfientlighet som finns idag sprids via nätet. SKMA har därför instiftat en årlig utmärkelse för enskilda personer eller grupper som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra typer av fördomar.

Utmärkelsen ska företrädesvis gå till personer under 30 år. Vägledande är att de belönade initiativen når unga människor och på något sätt gör skillnad och skapar debatt.

Bilan Osman är journalist och utbildare på stiftelsen Expo, samt krönikör i Expressen. Bilan medverkar även som skribent på sajten ”Inte rasist, men…”.

Här finns Bilans blogg.

Tidigare ELSA-pristagare är:
2013: Jonathan Leman, journalist, föreläsare samt utbildare på stiftelsen Expo. Läs en intervju med Jonathan här.
2012: Siavosh Derahkti, grundare av Unga mot Antisemitism & Främlingsfientlighet (tidigare Unga muslimer mot antisemitism). Läs en intervju med Siavosh här.

Den 9 november

Tack Robert Klåvus för fotot.














Den 9 november. Berlinmurens fall 1989 när frihetslängtande östtyskar öppnade järnridån. En symbol för att det kalla kriget var slut. En symbol för att människor som hör ihop, inte kan hållas åtskilda hur länge som helst.

Den 9 november. Kristallnatten 1938 när våldet mot judar i nazi-Tyskland trappades upp. När utestängandet av judar från utbildning, kultur, press, arbetsliv inte längre var nog. Ett våld som kulminerade i Förintelsen.

Berlinarna, och vi med dem, firar att det är 25 år sedan Berlinmuren föll. De firar att de då slapp det kommunistiska förtrycket. Kvällen och natten den 9 november 1989 strömmade östberlinarna genom gränsposterna till Västberlin som glädjefylld, ohejdbar flodvåg. Nu bildar 8.000 lysande heliumballonger en 15 kilometer lång ljusväg där Berlinmuren en gång delade staden. Ikväll, exakt 25 år efter murens fall, släpps ballongerna upp i himlen som en lysande symbol för friheten och landets enande.

Kristallnattens offer minns vi i våra hjärtan och i våra tankar. De är en del av vår historia. De lever i våra minnen. De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck. SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, och Judiska Församlingen i Stockholm håller ikväll en högtidsstund till minne av Novemberpogromen 1938. På Kulturen i Lund håller Forum för Levande Historia ett samtal till minne av Kristallnatten. Text från SKMA:s inbjudan: 1.400 synagogor och bönehus sattes i brand. Polisen fick instruktioner om att inte ingripa, brandmän förhindrades släcka elden så länge den inte utgjorde ett hot mot icke-judisk egendom. 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 400 judar mördades natten mellan den 9 och 10 november, tusentals utsattes för misshandel. Pogromen, som pågick flera dagar, krävde minst 1.500 dödsoffer. 7.500 affärer och ett stort antal bostäder plundrades. Regimen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala en kollektiv straffskatt på en miljard riksmark.

Man brukar säga att demokratin måste erövras på nytt av varje generation. Det samma gäller hjärtats insikt om varje människas okränkbarhet och respekten för allas lika värde. Kunskap om historiens brott mot mänskligheten kan ge oss alla insikter för att forma ett mer tolerant samhälle. Insikter om att var och en av oss kan göra skillnad i vardagens kamp mot fördomar och förtryck. Och att människor tillsammans kan riva murar och forma en ljusare framtid.

Den 9 november. Tankar på det som krossades 1938. Och på det hopp som föddes 1989. Djup smärta över ett folkmord. Stor glädje över fallet av ett förtryck. En dag för eftertanke. En dag att samla kraft för oförtröttligt motstånd mot antisemitiska, rasistiska och odemokratiska krafter.

En tidigare blogg (med mitt anförande för några år sedan vid Högtidsstunden till minne av Novemberpogromen): Kristallnatten
Kristallnatten
Berlinmuren
SR: Göran Rosenberg om historiens största stöldoperation
DN: Ballongmuren lyser upp Berlin
Gunnar Jonsson: Med Berlinmuren föll ett ruttet system
En artikel som jag skrev i VLT för några år sedan: Vi måste lära av historien
Sveriges Radion om firandet av Berlinmurens fall
En tidigare blogg: 75 år sedan Novemberpogromen - Krstallnatten

Anders O Björkman: Om Seyfo och hur folkmordet då känns igen i Islamiska statens (IS) terror idag

Svenska Dagbladets kulturchef Anders O Björkman har idag en läsvärd krönika där han beskriver folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, pontiska greker och andra kristna, då 2 miljoner kristna mördades eller försvann i det osmanska Turkiet. I krönikan skriver han:

De här snart 100 år gamla berättelserna känns spöklikt bekanta när vi får rapporter om terrororganisationens Islamiska statens (IS)vedervärdiga framfört i dagens Irak; bestialiska massavrättningar, råa våldtäkter och kidnappningar av kvinnor. Och det är samma folk som drabbas...

Björkman skriver också:

Bilderna på hur oskyldiga människor halshuggs eller mördas med nackskott påminner oss om några av de vidrigaste brotten i vår moderna historia: Auschwitz, Srebrenica, Rwanda. Händelser som har fått mänskligheten att utbrista "Aldrig mer!". Men menar vi allvar med detta? I så fall måste världssamfundet agera för att stoppa mördandet i norra Irak innan det är för sent.

Och:

En annan, nog så viktig uppgift här på hemmaplan är att se till att det hatiska gift som just nu genomsyrar Mellanöstern - i Syrien, i Irak, i Israel/Palestina - inte sprider sig till Europa och Sverige. Tyvärr finns redan tendenser på att så sker; hatbrott som riktar sig mot judar är ett skrämmande exempel. För att stävja en sådan utveckling har våra politiker ansvar för att besinna sig och inte utnyttja Mellanösterns tragedier i inrikespolitiken. Ändå har redan nu vissa omdömeslösa politiker gjort uttalanden som eldar på islamofobi eller antisemitism.

Läs gärna hela krönikan: "Invånarna i den lilla bergsbyn räddade min familj"

Assyrier och syrianer kallar Folkmordet 1915 för Seyfo (Svärdets år). Armenierna kallar folkmordet för yeghern (katastrof) och grekerna kallar det för genoktonia (folkmord).

Här finns mer information om Folkmordet 1915
Här finns SKMA:s hemsida (Svenska Kommittén mot antisemitism).
Här några bloggar som jag skrivit om Seyfo/Folkmordet 1915:
24 april - Minnesdag för Folkmordet 1915/Seyfo
Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord
Folkmordet 1915 - ett lackmustest på demokratin i Turkiet
Folkmord - en högst politisk fråga
Sveriges Riksdag erkänner Folkmordet 1915
Politikers uppgift när det gäller folkmord
Folkmordet 1915 och Seyfo

Semester - med tid att läsa dygnet runt

Semestern har börjat och för min del betyder det oceaner av tid att läsa.
Dygnet runt. Dygnen runt.

Här är några av de böcker som jag kommer att ägna sommaren åt att läsa.
Och läsa på nytt, för några är favoriter sedan tidigare:

Rachel Joyce: Två sekunder i Byron Hemmings liv
John Williams: Stoner
Laura Stoddart: Restankar
Forskning för klassrummet (Skolverket)
Helene Bergman: Med svärtad ögonskugga (Tack Karl B för boken!)
Kristian Gidlund: I kroppen min
Rebecca Anserud: Ett bipolärt hjärta
Inger Enkvist: God utbildning och dålig
Laura Esquivel: Kärlek het som chili
Barbara Vine: Astas bok
Alice Munro: Brinnande livet
Dianne Highbridge: En mycket yngre man
Anne Fadiman: Exlibris
Nevil Shute: Till minnet av Janet
Malcolm Gladwell: Outliers
Janusz Korczak: Barnets rätt till respekt

Och några andra länkar som rör böckerna ovan:
UR: En bok, en författare: God utbildning och dålig - Inger Enkvist
SvD: Det akademiska mötet förlöste John Williams
GP: recension av Stoner
Expressen: Göteborgsfeministens attack mot Schyman
SvD: Brinnande livet - titelnovellen i samlingen
SvD: Munro i eget hus
TV4Play: Rebecca Anseruds självbiografi Ett bipolärt hjärta
Lingonhjärta: Asta's book

Här kommer några länkar till tidigare lästips på Berliners blogg:
Semesterlektyr
Alla dessa böcker
Att läsa är ett livselixir
Boken som jag skulle ha skrivit
Om primtal och andra underbara saker

Papaoutai

Yngsta sonen visade mig en musikvideo som har många av ingredienser som gör att en film går hem hos mig.Papaoutai

Ett angeläget budskap. Samhällsengagemang. Synk mellan budskap och filminnehåll. Snygg koreografi. Filmteknik som ger något extra. Kontraster. Välgjord.

Länken till musikvideon: Papaoutai
Av och med Stromae - Paul van Haver

Till alla oss vuxna som kan vara mer närvarande kroppsligt och själsligt för våra barn och ungdomar.
Egna och andras.
Och till alla som gillar 50-talsretro.

Här är lyriken.
Och här är en översättning till engelska som en ung kille har gjort.

Tänker på Janusz Korczak, barnläkare, pedagog och författare i 1900-talets Polen, en tidig kämpe för barnens rättigheter och som förespråkade varje barns rätt till respekt. En av Korczaks tankar var att barn formas inte bara av det vi vuxna säger, utan i högsta grad av det vi gör, hur vi agerar. Korczak levde och dog som han lärde. Han bidrog till att förändra vårt sätt att se på barnen. Korczaks böcker, bl a Hur man älskar ett barn och Barnets rätt till respekt, har betytt mycket för mig, och gör det fortfarande. Korczaks tankar, gärning och initiativ bidrog till den första konventionen kring barnens rättigheter.

Tack till yngsta sonen för musikvideon, till Korczak som visade oss att det går att göra skillnad, till Rädda Barnen, UNICEF, Atsu, Childhood Foundation, Västerås Barnombud, Barnombudsmannen, BRIS, Unga brottsofferjouren, till er som är god man till ensamkommande barn och unga. Till alla andra vardagshjältar som varje dag kämpar för varenda unge, och för barns och ungas rättigheter.

Och så tycker jag att Riksdagens ledamöter ska göra slag i saken och göra Barnkonventionen till svensk lag.

Se gärna:
Svenska Korczaksällskapet
Berliners blogg: Barnets rätt till respekt - Janusz Korczak
En av mina gästkrönikor på motargument.se: Janusz Korczak och barnets rätt till respekt
Pedagogiska magasinet/Leif Mathiasson: Hur man älskar ett barn?
Anne-Marie Körling: Barndomen är inte något före vuxenlivet - barndomen ÄR!
Pedagogiska magasinet/Birgitta Qvarsell: Rätten till respekt - svårt i praktiken?