Tack Robert Klåvus för fotot.
Den 9 november. Berlinmurens fall 1989 när frihetslängtande östtyskar öppnade järnridån. En symbol för att det kalla kriget var slut. En symbol för att människor som hör ihop, inte kan hållas åtskilda hur länge som helst.
Den 9 november. Kristallnatten 1938 när våldet mot judar i nazi-Tyskland trappades upp. När utestängandet av judar från utbildning, kultur, press, arbetsliv inte längre var nog. Ett våld som kulminerade i Förintelsen.
Berlinarna, och vi med dem, firar att det är 25 år sedan Berlinmuren föll. De firar att de då slapp det kommunistiska förtrycket. Kvällen och natten den 9 november 1989 strömmade östberlinarna genom gränsposterna till Västberlin som glädjefylld, ohejdbar flodvåg. Nu bildar 8.000 lysande heliumballonger en 15 kilometer lång ljusväg där Berlinmuren en gång delade staden. Ikväll, exakt 25 år efter murens fall, släpps ballongerna upp i himlen som en lysande symbol för friheten och landets enande.
Kristallnattens offer minns vi i våra hjärtan och i våra tankar. De är en del av vår historia. De lever i våra minnen. De ger oss kraft att kämpa mot fördomar och förtryck. SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, och Judiska Församlingen i Stockholm håller ikväll en högtidsstund till minne av Novemberpogromen 1938. På Kulturen i Lund håller Forum för Levande Historia ett samtal till minne av Kristallnatten. Text från SKMA:s inbjudan: 1.400 synagogor och bönehus sattes i brand. Polisen fick instruktioner om att inte ingripa, brandmän förhindrades släcka elden så länge den inte utgjorde ett hot mot icke-judisk egendom. 30.000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 400 judar mördades natten mellan den 9 och 10 november, tusentals utsattes för misshandel. Pogromen, som pågick flera dagar, krävde minst 1.500 dödsoffer. 7.500 affärer och ett stort antal bostäder plundrades. Regimen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala en kollektiv straffskatt på en miljard riksmark.
Man brukar säga att demokratin måste erövras på nytt av varje generation. Det samma gäller hjärtats insikt om varje människas okränkbarhet och respekten för allas lika värde. Kunskap om historiens brott mot mänskligheten kan ge oss alla insikter för att forma ett mer tolerant samhälle. Insikter om att var och en av oss kan göra skillnad i vardagens kamp mot fördomar och förtryck. Och att människor tillsammans kan riva murar och forma en ljusare framtid.
Den 9 november. Tankar på det som krossades 1938. Och på det hopp som föddes 1989. Djup smärta över ett folkmord. Stor glädje över fallet av ett förtryck. En dag för eftertanke. En dag att samla kraft för oförtröttligt motstånd mot antisemitiska, rasistiska och odemokratiska krafter.
En tidigare blogg (med mitt anförande för några år sedan vid Högtidsstunden till minne av Novemberpogromen): Kristallnatten
Kristallnatten
Berlinmuren
SR: Göran Rosenberg om historiens största stöldoperation
DN: Ballongmuren lyser upp Berlin
Gunnar Jonsson: Med Berlinmuren föll ett ruttet system
En artikel som jag skrev i VLT för några år sedan: Vi måste lära av historien
Sveriges Radion om firandet av Berlinmurens fall
En tidigare blogg: 75 år sedan Novemberpogromen - Krstallnatten
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Läser detta blogginlägg med stort intresse efter att ha hittat det i Robert Klåvus flöde på Facebook.
Men varför glömmer vi alla de andra som också drabbades av det som judarna drabbades av. Blev otroligt besviken för ett tag sedan på Rossana Dinamarkas uttalande om SD och deras kontakt som var med i Hitlerjugend.
Barnen som mor lekte med i Tyskland där mor växte upp var med i Hitlerjugend, då de visste att pappa annars kunde försvinna. Innan det blev obligatoriskt så var ju de, som inte var med där också utestängda från skolor, högre utbildningar och arbeten. Mor var sex år när de kom till affären i Gollnow och möttes av krossat glas och ingen i familjen var där. Vi vet att de var judar men vad hände med dem? Troligen hamnade de i någon gaskammare. Mor och syskonen var med i Hitlerjugend, inte frivilligt men de ville behålla sin pappa. I dag är jag tacksam för det för även jag fick lära känna min morfar. Däremot har jag aldrig fått träffa morfars bror Arthur, då han blev skjuten av sina egna landsmän när han skördade sitt eget hö på den mark han hade tilldelats av myndigheterna i dåvarande Östtyskland. Ingen i släkten tror att det var misstag utan det fanns något bakom, eftersom han hade haft tillstånd att träffa sina bröder och släktingar som hade hamnat i Västtyskland. Morfars syster Marie satt under några år i fängelse i Berlin under nazitiden, då hon propagerade för kommunisterna. Efter det hamnade hon som hög tjänsteman inom den kommunistiska riksdagen i Berlin.
Vi får aldrig glömma detta som hände men vi får heller inte exkludera alla de andra som drabbades av nazister och kommunister under deras styren.
Bengt-Oswin; Tack för att du delade med dig av din familjs levnadsöde. Jag håller med dig om att vi aldrig får glömma några av de människor som mördats eller farit illa på andra sätt under totalitära regimer.
Skicka en kommentar