onsdag 23 maj 2012

NIMBY

Lärde mig ett nytt begrepp häromsistens.
NIMBY.
Not-in-my-back-yard.

Ja, fenomenet kände jag så klart till.
Att man opponerar sig mot t ex byggandet av ett fängelse, ett behandlingshem eller ett hem för ensamkommande flyktingbarn - inte för att verksamhetens inte behövs, utan för att man inte vill ha det i närheten av sig själv. Och där man lägger stor tid, kraft, energi och ibland också pengar, för att hitta de rätta argumenten för att verksamheten inte ska hamna i närheten av där man själv bor eller arbetar.

Men begreppet, förkortningen var ny för mig.
NIMBY.
Låter lite rart.
Men är väl inte ett så smickrande beteende. Oavsett hur mänskligt det är.

Så här står det bland annat på Wikipedia:
De som är kritiska mot protesterna, och använder begreppet Nimby om dem, menar att de protesterande utgår från egennyttan och inte protesterar mot företeelsen som sådan, utan endast mot placeringen i deras närområde. Kritikerna menar att många av protesterna endast bygger på rädsla och fördomar och att de inte förstår att det är svårt att bygga nya sådana verksamheter eller flytta dem, eftersom de nya kringboende protesterar och överklagar, medan de kringboende kring befintliga sådana verksamheter vant sig vid dem, eller gett upp protesterna.
Jag funderar på om inte fenomenet kan leda till eftertanke även inom andra områden. Benägenheten att hitta rationella (och "politiskt korrekta") argument för att rättfärdiga känslomässiga reaktioner som inte helt stämmer med de värderingar som vi vill stå upp för. Eller när olika värderingar krockar. Beteenden och åsikter som vi inte riktigt vill kännas vid - som vi ibland berättigar genom rationella argument. Och där vi ibland lyckas övertyga oss själva.
NIMBY

lördag 5 maj 2012

Dags för malmöiter att ge fanatiker och antisemiter mothugg

Niklas Orrenius har idag en mycket tänkvärd artikel i Expressen.
"De är offer för judehatet i dagens Malmö" är rubriken.

Den handlar om läraren Henryk Grunfeld vars elever skanderar "Jävla jude! Jävla jude!" utanför klassrummet. 
Den handlar om judiska lärare som slutat på sina skolor för att de inte stod ut med judehatet. Och som hemlighåller sin religiösa identitet på sin nya arbetsplats för att slippa trakasseras. 
Den handlar om spelarna i den judiska fotbollsklubben som får höra att de är "judejävlar".
Den handlar om pojkar och unga män som inte vågar bära kippa, eller som döljer den under kepsen.

Den handlar också om människor som ser att det fördomsfulla hatet mot judar som grupp och hatet mot muslimer som grupp, har likheter med varandra. Den handlar om Siavosh Derakhti och några av hans vänner som bildade Unga muslimer mot antisemitism. Mer om den föreningen (som förresten bildades av killar på min gamla gymnasieskola Malmö Latinskola) finns här och här.

Mycket angelägen artikel. Djupt beklämmande.

Tänk om alla fantastiska malmöiter samlar ihop sig för att gemensamt motverka antisemitismen; att de bestämmer sig för att ge de fanatiska, hatiska och fördomsfulla malmöiterna mothugg helt enkelt. Står upp för vilka värderingar som gäller i det goda samhället. I vardagen. I verkligheten.

En blogg om Orrenius artikel:
Pophöger
Och så en annan artikel av Niklas Orrenius om antisemitismen i Malmö; denna gång från förra året och då i Sydsvenskan; Malmöbon som inte kan röra sig fritt.


Är detta en människa?

Jag läser för tredje eller fjärde gången Primo Levis Är detta en människa?
Utgiven i en upplaga om ett par tusen exemplar 1947. Reviderad och nyutgiven 1958. Översatt till svenska 1988.
Det är ganska många år sedan jag läste den sist.

Primo Levi - Författare. Poet. Doktor i fysik och fysik. Partisan. Auschwitz-överlevare.

Boken är Primo Levis vittnesbörd om hans tid i lägret.
I förordet skriver han att boken inte har några ohyggliga detaljer att tillfoga till det som världens alla läsare känner till om förintelseläger. Och fortsätter:
Den har inte skrivits i syfte att föra fram nya anklagelsepunkter; kanske kan den snarare tjäna som underlag för ett stillsamt studium av en del sidor av människosjälen.
I den utgåva som jag läser nu, finns en efterskrift där Primo Levi har tagit med sina svar på några av de frågor som skolelever som läst boken ofta ställer. Där för han bland annat ett intressant resonemang kring om det går att begripa nazisternas hat mot judarna. Så här skriver han:
Jag måste erkänna att jag föredrar den anspråkslöshet med vilken av några av de mest betydande historikerna (Bullock, Schramm, Bracher) bekänner att de inte begriper Hitlers och tyskarnas furiösa antisemitism. Kanske är det så att man inte kan begripa det som hänt, att man rentav inte bör begripa det, ty att begripa är nästan att rättfärdiga.
Och:
...i det nazistiska hatet finns ingen förnuftsmässighet...Vi kan inte förstå det; men vi kan och måste förstå var det kommer ifrån och vara på vår vakt. Om förståelsen är omöjlig så är kännedomen desto nödvändigare, ty det som har hänt kan upprepas, sinnena kan återigen förledas och fördunklas, också vårt eget.
 Så här skriver Levi om sitt språkliga uttryck i boken:
...jag tror på förnuftet och diskussionen som de förnämsta medlen till framsteg och därför väljer jag rättsskipningen framför hatet. När jag skrev min bok bestämde jag mig just av det skälet för vittnets sansade och nyktra uttryckssätt, inte offrets klagande och inte heller hämnarens uppbragta: jag tänkte att ju mer objektiva och ju mindre känslomässiga mina ord lät, desto mer trovärdiga och effektiva skulle de bli...
Trovärdiga och effektiva är sannerligen hans ord.
Knivskarpa.
Ohyggligt är intrycket.

Läs gärna tankar om boken på bookplanet

Och läs allra helst boken, förstås.

Här är några fler recensioner, artiklar och bloggar om Är detta en människa:
Dagens bok
Bokpuffen
Boksidan
Tidningen Kulturen
Lyrans Noblesser