Inger Enkvist - en ögonöppnare i skoldebatten

För mig var professor Inger Enkvist en rejäl ögonöppnare när jag läste några av hennes böcker i början av 2000-talet.
"Feltänkt. En kritisk granskning av idébakgrunden till svensk utbildningspolitik.", som, om jag inte missminner mig, av en lärare kallades balsam för sargade lärarsjälar. Och antologin "Skolan - ett svenskt högriskprojekt" som Inger Enkvist var redaktör för.

Båda böckerna blev omdebatterade och starkt kritiserade av försvararna av det då rådande skolsystemet. Men som sagt, hyllade av en många lärare.

Kontentan i böckerna var att den svenska skolan, trots många satsade miljarder, inte längre är en garanti för kunskap. Att skolan är mer intresserad av form än innehåll och mer fokuserad på att bejaka barnens identitet än på att lära dem något. En stökig miljö där det ofta varken går att samtal, lyssna eller koncentrera sig. Budskapet i böckerna var att Sverige i likhetens och omsorgens namn infört förändringar som motverkar kunskapsinhämtning.

Enkvist menade att det är förödande när lärarna istället för att koncentrera sig på undervisning i sina ämnen förväntas delta i möten och arbeten i arbetslag, projektgrupper och ledningsgrupper. Och ägna sig åt massiv dokumentation och utvärdering av den egna “läroprocessen”.

Böckerna tog upp problemområden som i mångt Folkpartiet och Alliansen steg för steg arbetar för att förändra och förbättra; en helt omgjord lärarutbildning, fler betygssteg, insatser mot mobbning, ökande och förtydligande av lärarnas befogenheter, lärarlegitimation, nya läroplaner, återstartande av speciallärarutbildningen mm mm mm. Men det tar givetvis tid - inte bara att ändra regelverk och utbildning utan också innan detta får genomslag i skolans vardag, bland elever och lärare. Jag menar att det som grund för alla de färdriktningar som måste ändras för att få en kunskapsskola för alla, behövs en gemensam insikt om att barn och unga i skolan behöver tillgång till kunniga och erfarna lärare. Lärarlösa lektioner är ingen framgångsfaktor. Att själv söka sig fram på Internet räcker långt ifrån hela vägen fram.

Med risk för att låta tråkig så menar jag också att alla i vi i vuxenvärlden behöver berätta för barnen och ungdomarna att man faktiskt måste anstränga sig för att bli duktig på något. Detta, som är så självklart inom till exempel sport, gäller ju också inom andra områden. En självklarhet kan tyckas.

Ett av de områden som Inger Enkvist (liksom merparten av svensk lärarkår som stred och demonstrerade mot detta när det begav sig i slutet av 1980-talet när Göran Persson var skolminister) är mycket kritisk till kommunaliseringen av den svenska skolan. Hon skriver:

”Inget enskilt skolbeslut har förmodligen varit så negativt som kommunaliseringen som gav kommunerna ansvar för all skolverksamhet till och med gymnasienivå... Decentraliseringen innebär ett klart brott mot tidigare svensk utbildningspolitik som syftade till att utbildningen skulle vara av hög kvalitet och likvärdig över hela landet. Det enda mysteriet är varför man inte går tillbaka, när nu resultatet är uppenbart för alla”.

Läs gärna min riksdagsmotion från 2009 om att förstatliga ansvaret för skolan. Jag är mycket glad över att detta sedan några år finns i Folkpartiets partiprogram och att FP driver frågan på olika sätt. För att undvika missförstånd vill jag påpeka att ett statligt ansvar för skolan ingalunda innebär att friskolorna skulle försvinna - det är enbart det övergripande ansvaret som flyttas från kommunerna till staten.

Så här skriver Per Bauhn, då docent numera professor i praktisk filosofi, i sin recension av "Feltänkt" i Sydsvenska dagbladet 2004:

"Kanske speglar skolans problem ett större fenomen i dagens samhälle, nämligen en förlust av social självtillit i värdefrågor. Om tongivande element i samhället tror att allt handlar om åsikter och att det inte finns några sanningar, så kan man rätt gärna inte vänta sig att de skall våga säga något om vad kunskap är eller vilken kunskap som skall läras ut. Av rädsla för att inte kunna försvara en kunskapssyn föredrar man att prata om former för "lärande" i stället för vad detta skall handla om.
Och om man inte tror att det går att hävda en skiljelinje mellan rätt och orätt så vågar man heller inte sätta gränser för eleverna i klassrummet. Om den enes frihet är lika mycket värd som den andres, så blir det förmätet att förbjuda något. Alltså hukar man bakom sina handlingsplaner och måldokument, allt medan lärarna berövas sin yrkesstolthet och eleverna sin framtid."

Här är slutligen några artiklar om att förstatliga skolan:
Dags att återförstatliga skolan. Artikel i SvD av utbildningsminister Jan Björklund och ordf i Lärarnas Riksförbund Metta Fjelkner.
Mårten Lundgren, ordf i LR Västerås
Aftonbladet om Jan Björklunds krav
DN; Många vill förstatliga skolan
Skolan ska tillbaka till staten. Artikel i SvD av Ulf Nilsson och mig.