Mycket är sig likt, härligt nog

En av sommarens landsplågor gör mig riktigt nostalgisk.
Och på gott humör.
Det är Veronica Maggios Välkommen in.

Riktiga flash-backs från åren på Stenbocksgatan i Malmö.
I slutet av 70-talet och början av 80-talet.
På något sätt hann vi både studera och arbeta, oftast båda sakerna parallellt.
Men den kvardröjande känslan från den tiden är allt festerna i den allra första egna lägenheten. Och så den där gången som det satt en råtta och kikade på mig när jag öppnade ett skåp (sällan har jag skrikit så högt eller sprungit så fort). Lägenheten var förresten en fantastisk tvåa med kakelugn, brädgolv, gasspis och stukatur i ett sekelskifteshus. De då minst sagt ruffa kvarteren tilltalade inte mina föräldrar särskilt mycket, nog kunde dottern hitta vettigare ställen att bo på, tyckte de. Men det tyckte inte jag. Idag är husen och omgivningarna i Rörsjöstaden upprustade och jag inbillar mig att det inte är vidare värst lätt att hitta en lägenhet där. Åtminstone inte till en rimlig kostnad.

Visst skiljer sig också andra saker än standard och status på kvarter och hus.
Även i Maggios sång;
* Någon nyckel behövde inte slängas ner - porten stod nästan alltid öppen.
* Folket var inte hänvisade till fläkten för att röka.
* Grannarna klagade inte från kvart över tio, för de var ju med på festen.
* Och vi spelade inte pappas skiva från 69. Vi spelade Hold the Line och Africa med Toto, Layla med Clapton, I want to know what love is med Foreigner, Santana med Oye Como Va och så lite Huey Lewis and the News med The Power of Love.
Och så förstås massor av Fleetwood Mac; Dreams, Go your own way, Tusk och Don't Stop.
Och framåt morgonen (när vi löste världsproblemen och hade alla svaren) Empty Rooms med Gary Moore, Stairway to Heaven med Led Zeppelin och så lite mer Knopfler, lugnare, som i Local Hero/Wild Theme.
Och Mike Oldfield, förstås Tubular Bells.
Mycket musik var det.
Innan vi antingen gick ner till det lilla bageriet vid Sankt Pauli kyrka och köpte frallor från den första nygräddade plåten. Eller efter en snabb-uppfräschning cyklade iväg längst med Bergsgatan till hemsamaritjobbet.

Men massor är sig likt:

Det är fest hos mig ikväll och hela världen är min
Oooh, ooh, sång på sång
Det ekar över hela staden
Åh, nått stort på gång
För det är kö från gatan upp till hallen

Och

Dunkande hjärtan klockan kvart över fem
Imma på rutorna men ingen går hem

Och alla var verkligen välkomna in.
Här är hela texten.