Askar och skrin

Jag har en förkärlek för askar, små lådor och skrin.
Eller nipperburkar, som min mor säger.

Gåvor från nära och kära.
Andra inköpta här och där; på loppisar, i små kvartersbutiker och på basarer.
Inte alls någon medveten samling - det liksom bara blir så att ögat faller på någon helt oemotståndlig tingest.

En liten rund i silver, som numera är fylld av pyttesmå snäckor från en egyptisk ö.
En ljusgul i keramik.
En avlång, i obestämbar metall, som är fylld med pins.
Gåvan helt nyligen från min fina, fina vän Kia; vit keramikask med en liten fågel på locket.
Det blanklackade vita skrinet med flera fack, inköpt i en paus under Almedalsveckan.
Den svårdefinierade formen på den sammetsinredda asken, där det bor ett halsband som jag fick på Alla Hjärtans Dag för några år sedan.
Och så en underbar glasask med silverlock, som jag tror att jag fick när jag döptes.
En av favoriterna gillar jag kanske mest för inskriptionens skull:

Låt mig verka medan dagen brinner

Det är Carl Milles motto, efter en dikt av hans syster Ruth Milles, och finns på en av grindarna vid Millesgården.

Kanske är det det lockande i att veta vad som gömmer sig under locket som väcker min fascination. Eller det ännu mer lockande - att inte veta vad som kan gömmas där.