Ett större problem än Reepalu

FÖRST: Den som vill motarbeta antisemitism kan göra det på många sätt. Genom att prata med sina vänner i vardagen om antisemitismens konsekvenser för ett fritt samhälle. Genom att fostra sina barn med sunda, demokratiska värderingar om allas lika värde. Genom att bemöta antisemitiska påståenden vid fikabordet på arbetet. Genom att ta sig en stund och läsa på om vad antisemitism är och hur denna fientlighet och dessa fördomar mot judar yttrar sig. Genom att skriva debattartiklar. Genom att inte rösta på Ilmar Reepalu i nästa val. Naturligtvis har polis, rättsväsende, politiker ett särskilt ansvar. Naturligtvis har lärare och skola en särskilt betydelsefull roll. Likväl som journalisterna. Men alla kan vi hjälpa till på olika sätt. Ett enkelt och effektivt sätt är att stödja det arbete som SKMA (Svenska Kommittén Mot Antisemitism) uträttar: mer information om det arbetet + information om hur man blir stödmedlem finns här.

Det sägs att trakasserierna mot Malmös judar har inte har minskat.
Det sägs också att stödet för dessa malmöiter har ökat.
Känner mig osäkert på hur man ska förhålla sig till dessa båda uppfattningar.
Att trakasserierna inte minskar är naturligtvis alarmerande - inte minst i skenet av nattens sprängattentat mot Judiska församlingen i Malmö.
Att det öppna stödet ökat (t ex i debatten, genom kippavandringar mm) är givetvis bra.
När jag kommit så långt i mina tankar infinner sig ett stort MEN. Eller möjligen OCH?

Jag funderar på varför det verkar vara så svårt att se antisemitismen och kalla den vid dess rätta namn. Varför Ilmar Reepalus åsikter, även när de fördöms och kritiseras, inte leder till tydliga uttalanden om att han är antisemit. Om någon gång på gång på gång uttrycker antisemitiska åsikter så är det väl inte så märkvärdigt att dra slutsatsen att denna person är antisemit. Likväl som en person som gång på gång på gång uttrycker manschauvinistiska åsikter är manschauvinist.
Där det finns antisemitism finns det antisemiter.

Antisemiten Ilmar Reepalu är ett betydande problem i sig.
Men antisemitismen i Malmö är ett större problem än så.

Utan att se judehatet i Malmö som ett problem med specifika orsaker och mekanismer kommer man aldrig att kunna komma åt det på allvar. Därför blir det märkligt när föreståndaren för Malmös dialogforum igår talade om att spänningar mellan grupper i staden ligger bakom (SvD 28/9).

Men förföljelserna mot Malmös judar orsakas inte av spänningar, utan just av hat mot judar. Det är där problemet ligger, och det måste Malmös styrande inse.

Skriver Benjamin Katzeff Silberstein i SvD:s ledarblogg.

Läs också:
Per Svenssons krönika i Sydsvenskan: Agera mer kraftfullt
DN WEBB-TV med Dilsa Demirbag Sten, Niklas Orrenius och Rakel Chukri: Debatt om bombdådet i Malmö
Två mycket läsvärda artiklar av Niklas Orrenius:
De är offer för judehatet i dagens Malmö
Malmöbon som inte kan röra sig fritt
Och så några av mina tidigare bloggar:
Människorna i Malmö är inte likgiltiga
Dags för malmöiter att ge fanatiker och antisemiter mothugg
Wolodarski om Reepalu