En ursäkt till dem som utsatts för vanvård som barn

Om detta skriver jag och mina riksdagskollegor Anita Brodén och Jan Ertsborn i veckans nummer av tidningen Dagens Samhälle.

Sedan 2006 granskar en utredning allvarliga övergrepp och vanvård vid barnhem och fosterhem inom den sociala barnavården. Övergrepp och vanvård som inträffat så nyligen att åtal kan väckas omfattas inte av uppdraget. Utredningen har bjudit in till intervjuer och i anslutning till dessa erbjudit psykologiskt stöd. I uppdraget ingår inte att överväga eventuella ansvarsfrågor i enskilda fall eller ekonomisk kompensation till drabbade.

Utredningen lämnade i augusti 2007 en delrapport där man angav att det samlade intrycket från de första intervjuerna är att flertalet intervjuade från både institutioner och fosterhem bär med sig svåra trauman och smärtsamma minnen från fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, försummelse och vanvård. I delrapporten skriver utredarna att de känner sig förtvivlade och vanmäktiga inför det de fått ta del av; över hur barn har varit utsatta för så mycket godtycke, nonchalans, ointresse, slarv, inkompetens, och låt-gå. De beskriver att de mött människor som genom samhällets försorg och underlåtenhet hamnat i livslånga utanförskap när det gällt utbildning, arbetsmarknad, sociala och medicinska handikapp, drogberoende och kriminalitet. De skriver att många av de människor de mött i utredningsarbetet har visat en imponerande förmåga till överlevnad, mot alla odds.

Utredningstiden har förlängts för att alla som anmält intresse av att berätta sin historia ska få möjlighet att intervjuas. En delrapport kommer att presenteras nu vid årsskiftet.

Utredningens första delrapport visar att samhället grovt brustit i rollen som föräldrarnas ställföreträdare för de omhändertagna barnen – att barnen blivit offer för samhällets brist på tillsyn. Trots att utredningen inte är slutredovisad, finns det fog att föreslå upprättelse för de människor som farit illa i samband med samhällsvård med en bristande tillsyn.

Staten bör därför ge samhällets oförbehållsamma ursäkt till de medmänniskor som drabbats av samhällets bristande tillsyn i den sociala barnavården. Mänskligt lidande kan aldrig värderas i pengar. Men ansvaret för den bristande tillsynen är samhällets, och staten bör därför ta fram ett förslag till kompensationsmodell.

Om vi ska undvika liknande händelser i framtiden behöver vi alla i Sverige på ett djupare plan ta itu med detta som tillhör vår egen historia. Vi behöver få en gemensam kunskap och erkänna det som hänt, ges många arenor för att reflektera och resonera kring de värderingar som resulterade i övergreppen, se tillkortakommandena i vitögat. Det behövs en gemensam kunskapsbyggnad genom seminarier, vandringsutställningar mm kring de missgärningar som framkommit. Det behövs också en rad specifika åtgärder, oberoende granskningsinstanser, politiska och mänskliga ansvarstaganden och yrkesspecifika utbildningsinsatser för att förebygga dagens och framtidens brister. Så att en reell attitydförändring kan komma till stånd på bred och djup front i samhället.