Jag är glad att Jan Björklund, mitt i valrörelsens alla aktiviteter, inledningstalade på denna viktiga minnesdag. Det påminner om att politik inte bara handlar om vallöften, debatter och utspel. Politiken behöver också både blicka bakåt och framåt på ett djupare plan. Att vi ibland måste stanna upp och minnas.
Jans tal finns nederst i denna blogg. Och även här via en länk.
Valet av dag beror på att den 23 augusti 1939 undertecknades den så kallade Molotov -Ribbentrop pakten, en samarbets- och icke-aggressionspakt mellan Sovjetunionen och Nazityskland. I paktens hemliga tilläggsprotokoll, vilkas existens förnekades ända fram till 1989 av Sovjetunionen och kommunistpartier i både Öst och Väst, delades länderna i östra Europa upp mellan de allierade kommunist- och nazistdiktaturerna.
Pakten ledde till det tyska och sovjetiska anfallet på Polen, och var därmed en direkt orsak till det andra världskrigets utbrott. Avtalet ledde också till det sovjetiska överfallet på Finland och till ockupationerna av Sveriges grannländer Estland, Lettland, Litauen och Polen.
Minneshögstiden är en del av det europeiska integrationsarbetet, och arrangeras i syfte att öka medvetenheten om vikten att värna om demokratins grundläggande värden och de mänskliga rättigheterna, bidra till ökad vaksamhet inför hot mot demokrati och yttrandefrihet, samt för att visa solidaritet med människor som utsatts för totalitärt förtryck och de som kämpat, och i de kvarvarande diktaturerna fortfarande kämpar, för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.
Flera internationella evenemang kring minnesdagen den 23 augusti hålls på regeringsnivå och NGO-nivå länder runt om Europa samt i USA, Kanada och i Sydamerika.
Arrangemanget sker i enighet med de internationella resolutioner som antagits i denna fråga, främst Europarådets parlamentariska församlings resolution från 2006, OSCE:s parlamentariska församlings resolution från 2009, samt Europaparlamentets resolution från 2009.
Läs vad Svenska Dagbladet skriver om att Mona Sahlin helst vill glömma kommunismen. Även UNT skriver om att minnas kommunismen och på Nyheter24 bloggar Alexandra Gillström om Black Ribbon Day.
För mer information, se också Upplysning om kommunism,
................................................................................
Jan Björklunds invigningstal vid Internationella minnesdagen för kommunismens och nazismens offer 23 augusti 2010, Norrmalmstorg, Stockholm.
”Goddag. Jag heter Victor. Jag kommer från Tallin.”
Han lärde oss noter. Han lärde oss spela blockflöjt. Jag var 8 år gammal.
Han var vår musiklärare på låg- och mellanstadiet. Han kom från Tallin. Men om Tallin berättade han aldrig.
Jag tror jag var i 20-årsåldern innan jag kunde greppa vad Tallin var. Jo en stad var det förstås. Men att det var den huvudstad som ligger absolut närmast Stockholm hade jag ingen aning om. Men att det var huvudstad i ett grannland till oss, som var ockuperat. Det var det ingen som berättade.
Det är den viktigaste frågan att fundera över; varför vi inget veta, vi yngre. Varför berättade man inte. Jag klandrar inte Victor; han hade säkert nog med känslor att hantera. Men den svenska skolan? Den svenska regeringens hållning under alla år, varför var den så underdånig gentemot diktaturerna?
-
För 10 år sedan var jag skolborgarråd i Stockholm. Jag minns att Göran Perssons initiativ om Förintelsen, "Om detta må ni berätta" höll just på att sjösättas. För detta engagemang förtjänar Persson ett erkännande.
Men jag tyckte att skoleleverna också borde få lära sig något om kommunismens massmord. Jag tog initiativ till en studieresa för historielärare i Stockholm till Ryssland. Vi besökte en gravplats utanför S:t Petersburg för tusentals offer för utrensningarna i slutet av 30-talet. Något hundratal historielärare deltog. Så kommer några av de yngre lärarna fram till mig. De är smått chockade och så säger de;
Tack, men varför har vi inte fått lära oss detta förut. Vi har gått fyra och ett halvt år på universitetet i Sverige för att bli historielärare. Ingen har nämnt detta.
Hur kommer det sig att världshistoriens största massmord har ägt rum i vårt eget grannland i vår egen tid. Men ingen vet om det? Inte ens våra historielärare.
-
Friheten och demokratin är en skör planta. Den har bara existerat i några generationer.
Sverige tillhör den krets av länder som tidigt valde liberalismen som samhällssystem. Demokrati, individuell frihet, en fri ekonomi och tankens och andens frihet.
Tänk tanken på världen under 1900-talet, men utan USA. Tre gånger under 1900-talet är det USA som räddat oss och demokratins överlevnad. Första världskriget, andra världskriget och kalla kriget är det den amerikanska närvaron som räddat kvar demokratierna i Europa. Stalin hade nog vunnit över Hitler i andra världskriget även utan USA, men då hade det priset blivit en sovjetisk överhöghet i Europa. I ett sådant Europa måste man förstå att till sist även Finland och Sverige hade inlemmats i den sovjetiska makthegemonin.
Att visa sitt totala förakt för USA har blivit det engagerande kitt som håller ihop den svenska intellektuella kulturvänstern, enligt min mening mer vänster än intellektuell och kulturell.
Unga amerikaner, män och kvinnor, har i generationer sänts utomlands till andra delar av världen för att skydda frihet och demokrati, även vår egen frihet. Vi borde inte visa förakt, vi borde visa tacksamhet!
-
Att vi idag diskuterar och funderar över den moraliska riktigheten i beslut som fattats i tidigare generationer kan naturligtvis ifrågasättas. En del kan hävda att alla ställningstaganden alltid kan förstås om man ser dem med den tiden glasögon. Men jag menar att äldre tiders ställningstaganden måste kunna ifrågasättas; det är bara så man kan göra upp med sitt förflutna.
Om någon ber mig nämna några politiska ställningstaganden från svenska regeringens sida under 1900-talet som jag verkligen kan känna både sorg och skam över; så skulle jag först säga att vi inte i tid reagerade på uppgifterna om judeförföljelser i Tyskland. Sedan lät vi två miljoner tyska soldater transporteras på svensk järnväg för att Tyskland skulle klara av att upprätthålla ockupationen av Norge.
Jag skulle nämna Baltutlämningen 1945, när unga balter försökte begå självmord för att undvika att bli utlämnade åt tortyr och död. Jag skulle också ta upp det mycket pinsamma uttalandet av dåvarande svenske utrikesministern en kort tid före befrielsen som följde på Berlinmurens fall, när han på plats i Baltikum förklarade att de baltiska staterna inte var ockuperade.
Det finns de som anser att den svenska neutralitetspolitiken är höjden av moralisk resning. För min del måste jag säga att den bilden grumlas betydligt av att vårt lands regeringar med jämna mellanrum krökt lite för mycket på ryggen inför de mest vidriga diktaturer i vår världsdel.
Att kunna sin historia är centralt för att förstå samtiden och för att kunna orientera rätt i framtiden. Att kunna sin historia är centralt för att kunna lära av sin historia. Men historia är det skolämne som genomgått den största nedrustningen under efterkrigstiden av alla ämnen. Tiden för ämnet historia har halverats under en femtioårsperiod. Detta har varit ett stort misstag.
Att den uppväxande generationen får lära hur äldre generationer hanterat dilemman är viktigt. En skolpolitik som skapar historiska analfabeter är farlig för framtiden.
Det finns en risk att frihet och demokrati betraktas som något självklart. Men också kommande generationer måste förstå att demokratin alltid kan hotas. I den moderna svenska skolpolitiken sedan 1968 har man trott att det viktigaste instrumentet för att fostra eleverna i att tro på demokratin har varit att eleverna ska bestämma mera i skolan. Men ursäkta mig, detta är ett feltänk. Det viktigaste sättet att fostra unga i en demokratisk attityd är att lära sig om de riktigt stora europeiska misstagen på 1900-talet.
I de förändringar som den svenska skolpolitiken nu går igenom är uppgraderingen av ämnet historia en central del. Historia är det enda ämne i de nya läroplanerna som får utökad undervisningstid, genom att ämnet blir obligatoriskt för alla elever på gymnasiet.
-
Jag tänker på Victor från Tallin. Han gick bort och fick aldrig uppleva murens fall och den befrielse han längtade efter i hela sitt vuxna liv. Han levde i ett främmande land, visserligen grannlandet Sverige, men där man inte ville höra talas om hans bakgrund och hans frihetslängtan.
Men idén med den här dagen, årsdagen av Molotov-Ribbentrop-pakten, är att minnas alla människor som Victor från Tallin. Alla de miljoner människor som led eller blev offer för 1900-talets stora europeiska diktaturer.
Jag vill tacka arrangörerna till detta evenemang för det engagemang ni visar i att anordna denna högtid.
Vi får aldrig glömma. Vi måste minnas.
Det yttersta syftet med sådana här arrangemang är; att det som hände på 1900-talet aldrig ska få hända igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar