I media kallades hon HIV-kvinnan.
Hon heter Lillemor.
I måndags var jag på Rfsl Västmanlands visning av "Hur kunde hon?".
Dokumentären av Ingela Lekfalk om Lillemors liv.
Lillemor som 19-åring blev HIV-smittad vid en sommarförälskelse i Frankrike.
Lillemor som fick sin dödsdom - ett år kvar att leva.
Lillemor som fick bromsmediciner och förträngde.
Lillemor som överlevde.
Som gifte sig och fick barn utan att berätta att hon hade HIV.
Som, när det uppdagades, fick en livsgenomgripande chock när hon insåg att hon kunde smittat både barn och make.
Som polisanmäldes av sin man och dömdes till 2.5 års fängelse för försök till grov misshandel.
Hennes lättnad när det visade sig att varken man eller barn hade blivit smittade.
Hennes smärta genom de olika faserna. Den förlorade vårdnaden om barnen.
Hennes skam.
Människornas avståndstaganden.
En dokumentär där smärtan står i kontrast till närhet och vacker filmkonst.
Jag vet att många recensioner tycker att dokumentären var för ensidig.
Och att filmen inte svarade på titelfrågan; Hur kunde hon?
Det tycker jag är skönt. För jag tror inte att det finns något enkelt svar. Och att det viktiga inte heller är svaret - utan att fundera kring hur vi människor fungerar. I egna svåra situationer. Och mot andra.
Läs gärna Jane Magnussons recension i DN. Eller Olle Sjögrens i SvD.
Och se filmen om du har möjlighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
hon får skylla sig själv vet hon inte att det finns skydd eller lärde hon inte i skolan eller all information varför ska det vara så känslig hennes fall
Anonym; Vet du, jag tror inte att det fanns så mycket information när hon blev smittad. Och det där med att skylla sig själv - jag fick inte uppfattningen i filmen att hon skyllde på någon annan. Tvärtom kände hon mycket skuld. Och det är klart att om filmen hade handlat om hennes förra man, så hade det ju blivit ett helt annat perspektiv. Det som fångade mig var nog snarast att livet är så oförutsägbart. Att vi alla kan hamna i situationer som vi inte ens kunnat tänka oss. Och att vi kan reagera och agera på sätt som vi inte vet i förväg. Och att de flesta historier (inte minst de som speglas på ett enda sätt i media) har flera olika perspektiv. Jag hoppas att kunskap om andra människors öden gör mig mer ödmjuk och också mer tolerant.
Nästan som om hon skyller ifrån sig, hon med ordnad ekonomi och bra jobb. Mannen gjorde henne illa genom att ta barnen ifrån henne.
Rimmar lite fel med si och så...
Fast jag är ju man, så jag fattar väll inte nått?
Skicka en kommentar