Jan Björklund; Om Sverige ska vara en välfärdsnation måste vi först vara en företagarnation. Välstånd måste skapas innan det kan fördelas.

I helgen hade Företagarna sin kongress i min hemstad Västerås. Jens Spendrup valdes till ny ordförande. Arbetsgivaravgifter och bluffakturor var uppe till diskussion. Den som vill läsa Företagarnas VD Anna-Stina Normark Nilssons, min och andra riksdagsledamöters artikel från i våras om bluffakturor kan göra det här.
Jan Björklund fanns på plats på lördagen och höll ett strålande tal. Skratten var igenkännande, applåderna många och långa.

Jans tal kommer nedan, men först några som bloggat om företagande på sistone: Adam Cwejman, Anne-Marie Ekström, Rasmus Jonlund, Anna Steele Karlström, Entreprenörsbloggen, Företagsbloggande, Liberati

......................................................................................

Här kommer Jan Björklunds tal. Men Jan är väl inte den som håller sig strikt till manus, så det talade ordet gäller.

Anförande av Jan Björklund vid Företagarnas kongress i Västerås den 5 juni 2010
Grekland. Spanien. Portugal. Italien. Irland. Storbritannien. USA. Listan på västländer som nu tvingas göra mycket stora nedskärningar och höja skatterna är lång.

Västvärldens länder tittar nu avundsjukt på Sverige. Vi är ett av få länder i Europa som kan diskutera nya skattesänkningar eller nya satsningar.

Vi ser nu ljuset i tunneln. Från en absolut bottennivå under den djupaste finanskrisen vänder det nu uppåt igen. Orderböckerna på svenska exportföretag börjar åter fyllas.

Sedan krisen bröt ut har många ropat efter nya utgifter och nya satsningar från regeringen. Och hade vi givit efter för de mest högljudda kraven så hade vi varit i samma sits som många andra länder, med betydande underskott och skattehöjningar.

Men Jämför Sverige med resten av Europa. Vi bedöms nu ha den starkaste tillväxten i hela Europa. Och vi har Europas lägsta budgetunderskott.

Sverige ser ut att gå ur denna kris som Europas starkaste ekonomi. Det beror på att regeringen fört en ansvarsfull och långsiktig politik under de två krisåren. Det kommer vi att ha stor glädje av under kommande år.
- ¤ -

Det finns en risk att valdebatten mest kommer att handla om den nu pågående krisen och om hur den ska bemästras.

Men jag tänkte ta detta tillfälle att i stället lyfta blicken bortom krisen och diskutera med er hur Sverige kan bli framgångsrikt i framtiden, inte bara nästa år eller nästa mandatperiod utan i nästa decennium och i nästa generation.
- ¤ -

När jag var liten satte min mamma upp en sparbössa på köksbänken. Den var av papper, den veks ihop, den var lila och den kom från Lutherhjälpen. Mamma sade att vi skulle lägga i 25-öringar till fattiga barn i Asien. Nu har den generationen barn i Asien vuxit upp och de har fått det väsentligt bättre. De har just köpt Volvo.

Det var ju det vi ville. Inte kanske just att de skulle köpa Volvo, men att de skulle få det bättre. Utvecklingen går i raketfart i världens mest tättbefolkade delar.

Det finns de som ser globaliseringen som ett hot. Men globaliseringen är fantastisk. Den lyfter nu ekonomierna och levnadsvillkoren för hundratals miljoner människor i fattiga delar av världen.

Det är inte farligt för oss att det nu går bra för Asien, Kina och Indien. Världsekonomin är inte ett nollsummespel, att vi måste förlora när de vinner. Tvärtom, det finns egentligen ingen gräns för hur mycket ekonomin kan utvecklas.

Asiens tillväxt gör att gamla gruvor i Bergslagen som stängdes igen på 70-talet nu måste öppnas igen. Kinas stålbehov gör att hela Kiruna måste flyttas. När de blir rikare, handlar de mer med oss och då blir också vi rikare.

Globaliseringen behöver inte vara ett hot. Globaliseringen ger nya möjligheter. Både åt människor på andra sidan jordklotet, och här i Europa och Sverige.

Men det innebör nya utmaningar för oss. Hur ska det gå för Europa? För Sverige?

Låt mig säga det direkt; Jag vill att Sverige ska vara ett av världens mest framgångsrika länder också på 2000-talet. Precis som vi tidvis var på 1900-talet.

Vi är snart igenom den akuta krisen. Men det finns en baksida av det myntet; våra konkurrenter är också igenom krisen. Där möter vi nya utmaningar i en värld som är ännu mer globaliserad. Där vi reser, handlar och kommunicerar över hela klotet som aldrig förr.

Men vi måste bestämma oss för vilken ambitionsnivå Sverige ska ha.

En förälder berättade för mig om ett föräldramöte på den Internationella skolan i Shanghai.

Först begär de europeiska föräldrarna ordet och säger till lärarna: ”Ni måste ge barnen färre läxor – de blir stressade.” Sedan begär de asiatiska föräldrarna ordet: ”Ni måste ge barnen mer läxor – de har mer att ge.”

I dessa länder, som nu reser sig snabbt ekonomiskt, har man mycket höga ambitioner. Detta handlar ju inte i första hand om läxor, utan om en attityd. I vårt land är det många som tar välståndet och levnadsnivån som given.

Jag vill använda den här stunden till att berätta om sju reformer som jag tror är viktiga om vi ska öka möjligheterna för Sverige på längre sikt.

Avstånden i världen krymper. Med ett klick skickas röntgenplåten från Västerås till Indien. Där tittar en doktor på bilden och snart får västeråsaren sin diagnos, utan att veta att hans lungor har varit i Indien och vänt.

Världen krymper. Men Sverige får inte krympa. Tvärtom. Med rätt politik för framtiden kan vi lyfta Sverige. Målet måste vara att när världen krymper, ska Sverige växa!
- ¤ -

För det första: Sverige behöver ett bättre företagsklimat.

Vi får inte lura oss själva; inga politiska beslut i världen kan i sig skapa jobb eller ekonomisk utveckling. Till sist beror det på att initiativkraftiga personer, människor av kött och blod, är beredda att satsa, ta risker och omsätta idéer i handling i vårt land. Låt mig bara nämna två framgångsrika entreprenörer från förr här från Västerås; Hakon Swenson som skapade ICA och Erling Persson som grundade Hennes och Mauritz.

Nu finns det partier som vill återinföra förmögenhetsskatten. När förmögenhetsskatten togs bort 2008 hade den, enligt beräkningar, drivit minst 500 miljarder kronor utomlands. Förmodligen mer. Pengar som hade kunnat användas till investeringar och jobb i Sverige, men som i stället använts till investeringar och jobb i andra länder.

Jag blir stolt varje gång jag ser ett IKEA-varuhus utomlands. Det är målat i blågula färger och de säljer Kalles Kaviar och Västerbottenost i alla butiker i hela världen. Men IKEA är inte längre ett svenskt företag. Det är holländskt. Ingvar Kamprad är inte längre bosatt i Sverige.

Rader av framgångsrika svenska entreprenörer, förresten även idrottsstjärnor, har i många årtionden valt att bosätta sig utomlands. Tror vi att detta har varit bra för Sverige? Tror vi att detta åstadkommer ökad jämlikhet i vårt land?

Jag läste att en svensk småföretagare hade svarat på frågan vad som var värst med att vara småföretagare: ”Jo”, sa han, ”attityden till företagare i Sverige. Om det går dåligt så möts man av skadeglädje. Om det går bra möts man av avundsjuka.”

Vi måste tänka om i Sverige. Om Sverige ska vara en välfärdsnation måste vi först vara en företagarnation. Välstånd måste skapas innan det kan fördelas.
- ¤ -

För det andra: skatterna.

Det finns de som tror att folk jobbar precis lika mycket oavsett hur höga skatterna på arbete och företagande är. Att skattenivån inte spelar någon roll.

Nyligen lade oppositionen fram förslag om kilometerskatt på lastbilar. Som om lastbilar kör runt för nöjes skull. Men Miljöpartiets avsikt är naturligtvis att de vill att det ska köras mindre lastbil. Här erkänner de sambandet; höjs skatten på en viss aktivitet så kyls just den verksamheten ned.

Vi har höga skatter på sprit i Sverige för att folk ska köpa mindre sprit. Vi har höga skatter på bensin för att folk ska använda mindre bensin. Men den självklara frågan blir ju då: om höga skatter på sprit leder till att vi köper mindre sprit och höga skatter på bensin leder till att vi använder mindre bensin, till vad leder då höga skatter på arbete och företagande?

Det som styr tänkandet hos många politiker är ofta avundsjuka. Det är okej med fattigdom, så länge ingen annan har det bättre. Detta tänkande kräver hård statlig styrning. Om någon arbetar hårt eller sticker upp så ska de tryckas ned. Det är politikens jantelag. Företagande och entreprenörskap ska motarbetas.

Men vi måste ha det motsatta synsättet om vi ska bli framgångsrika. Människors vilja att hela tiden förbättra sin livssituation är den viktigaste drivkraften för att föra samhällsutvecklingen framåt. Hårt arbete måste löna sig. Ansträngning måste löna sig. Att utbilda sig länge måste löna sig. Att ta ansvar måste löna sig. Att ta risker måste kunna löna sig.

Att staten tillåter att människor kan bli rika, är en förutsättning för att staten ska kunna stödja de människor som blir fattiga.

Det är viktigare att bekämpa fattigdom än att bekämpa rikedom!
- ¤ -

För det tredje: arbetsrätten.

För ett litet eller medelstort företag med allt från några stycken anställda till några hundra, så är det inte ovanligt att en mindre grupp medarbetare besitter sådan nyckelkompetens eller sådant engagemang att de är oumbärliga. Om de försvinner hotas företagets överlevnad och tryggheten för alla andra anställda.

Vi ska ha en gedigen anställningstrygghet i Sverige. Men när ett företag står inför personalneddragningar, så måste företaget ha rätten att behålla den kompetens som gör att företaget har störst chans att överleva på sikt.

Viljan att förändra arbetsrätten är olika stor hos olika parter och partier. Som ni har märkt finns det även olika attityder mellan alliansregeringens partier. Detta är en fråga som återstår att förhandla om inför alliansregeringens valmanifest.

Men jag vill vara tydlig med vilken utgångspunkt som jag och mitt parti har i dessa förhandlingar; vi ska naturligtvis ha en grundläggande anställningstrygghet för anställda som regleras i lag. Men arbetsrätten behöver moderniseras, företag måste kunna ta större hänsyn till enskilda medarbetares kompetens än i dag.
- ¤ -

För det fjärde: euro-samarbetet.

Vad var det vi sade? Så skrockar nu euro-motståndarna. Många som i grunden är för euron hukar nu i debatten.

Men motståndarna har fel.

Den akuta krisen visar att det behövs mer samarbete i Europa, inte mindre. Varje dag är vi en del av Europas ekonomi.

Euro-motståndarna säger att länder måste kunna devalvera sig ur kriser. Jag menar att det inte håller. Devalvering betyder att man skickar räkningen till grannländerna. Grekland kan inte låta människor gå i pension i 50-årsåldern, därigenom dra på sig stora underskott och skicka räkningen till oss andra. Det är ohållbart.

Professor Harry Flam har visat att Sverige förlorar handelskontrakt på runt 100 miljarder kronor varje år på att stå utanför euron. Valutor som gungar upp och ner minskar viljan att sluta handelsavtal och ökar risken för oförutsägbara valutaförluster. Att stå utanför samarbetet har ett långsiktigt ekonomiskt pris.

Euro-ländernas finansministrar och riksbankschefer möts nu med jämna mellanrum för att stabilisera situationen. Enskilda länder har var och en för sig skapat problem. Samarbetet löser problem. Euron är inte problemet, euro-samarbetet är en del av lösningen.

Det är uppenbart att det behövs ett skarpare finanspolitiskt regelverk i euro-samarbetet. Det är under utarbetande. Ett enskilt land kan inte tillåtas att missköta sin ekonomi så att det får långtgående negativa följder för andra länder.

Det som kommer ut efter den här krisen kommer att vara ett euro-samarbete som är ännu starkare, ännu mer effektivt och ännu mer kraftfullt. Då ökar det politiska priset för att stå utanför.

Min slutsats är tydlig: Även vårt land bör vara medlem i euro-samarbetet. Europa behöver mer samarbete. Inte mindre.
- ¤ -

För det femte: kärnkraften.

Oljekraftverket i Karlshamn. Oljekraftverket i Stenungsund. Oljekraftverket i Västerås. Oljekraftverket i Norrköping. Detta är fyra oljekraftverk som av miljöskäl stängdes för permanentdrift på 1970- och 80-talen när kärnkraftverken öppnades.

Denna vinter har oljekraftverken återigen öppnats för drift och de fullkomligt vräker ut koldioxid i atmosfären. Vi har denna vinter kraftigt ökat importen av elektricitet. Importen skedde väsentligen från danska och tyska kolkraftverk. Elpriserna har gått i taket. Om ni tvivlar, gå hem och titta på elräkningen.

Om detta blir effekten av att två reaktorer har stått avstängda tillfälligt, vad blir då effekten av att tio reaktorer stängs av permanent?

Nästan hälften av den svenska elektriciteten, mellan 40 och 50 procent, kommer från våra kärnkraftverk. Men våra reaktorer är gamla och omoderna. De behöver stängas helt av åldersskäl om ungefär 10-15 år. Då försvinner nästan hälften av vår elektricitet. Vad gör vi då?

Vindkraft, säger en del. Vindkraft är en bra energikälla för småskalig el-produktion. Men den räcker inte för storskalig. Vindkraften ger oss bara två procent av vår elektricitet, trots en massivt subventionerad utbyggnad på senare år. Vindkraften kommer att mångdubblas kommande år, men räcker inte tillnärmelsevis för att ersätta kärnkraften. Dessutom levererar vindkraft bara el när det blåser tillräckligt.

Realistiskt finns tre alternativ när våra nuvarande kärnkraftverk tjänat ut: Det första alternativet, som jag förordar, är att vi kan uppföra nya reaktorer som ersättning för de äldre. Det tar tio-femton år från första beslutet till att nya reaktorer levererar el. Ska en ny reaktor vara klar när de allra äldsta stängs igen, måste beslut fattas nu, eller i vart fall under kommande mandatperiod.

Det andra alternativet är att vi kraftigt ökar importen av elektricitet. I den storleksordning vi här talar om kan det i princip bara bli fråga om rysk gas. Detta bör vi undvika. Problemen med rysk gas är två. Dels att det är gas och dels att den är rysk.

Det tredje alternativet är att drastiskt dra ner på vår el-konsumtion. Det skulle kunna ske genom att vi avvecklar svensk basindustri. Stålindustrin, gruvorna, pappersindustrin är stora el-konsumenter. De drar 1/4 av all elektricitet i Sverige. Det finns dock en liten hake; basindustrin drar in hundratals miljarder i exportintäkter till vårt land. De sysselsätter hundratusentals människor. Basindustrierna ligger ofta i glesbygdslän, som skulle dö ut om företagen lades ner.

Min slutsats av detta är entydig. Obama gör det. England gör det. Finland gör det. Vi måste tillåta nya moderna kärnkraftverk att ersätta de gamla. Det är hög tid att Sverige får en realistisk energipolitik.
- ¤ -

För det sjätte: lärlingar.

Sofie är 26 år och numera kökschef på Öland.

Sofie blev först arbetslös direkt efter gymnasiet. Hon kände att restaurangbranschen var hennes intresse. Hon gick till arbetsförmedlingen som tipsade henne om lärlingsutbildning.

Så hon gick fyra års kockutbildning som lärling. Hon fick en låg lärlingslön. Hon fick jobb på den restaurang där hon var lärling, när själva utbildningen väl var slut.

Det är bara det att Sofies utbildning har inte varit tillåten i Sverige. Det var faktiskt den svenska arbetsförmedlingen som rekommenderade henne att söka lärlingsutbildningen i Danmark.

Sverige har en högre ungdomsarbetslöshet än många av våra grannländer. Detta har inte bara med krisen att göra, utan vi har haft en högre ungdomsarbetslöshet under många år och under olika regeringar.

I Danmark och Tyskland bedrivs yrkesutbildning som lärlingsutbildning. En 17-åring som vill utbilda sig inom ett yrke blir lärling på en arbetsplats, får en låg lärlingslön och läser in teoretiska ämnen på ett yrkesgymnasium. Om utbildningen lyckas, så får lärlingen ofta fast anställning efter att lärlingsperioden är slut.

I Sverige är tanken att man ska lära sig ett yrke genom tre år i gymnasieskolan, där man bygger en kopia av bilverkstan inne i skolans lokaler, och där alla yrkeselever dessutom tvingats läsa in teoretisk högskolebehörighet. Detta har lett till att många elever hoppar av gymnasiet. För den som har hoppat av är det svårt att få jobb.

Det är hög tid att byta politik. Vi måste sänka tröskeln mellan utbildningsväsendet och arbetsmarknaden. Fler ungdomar måste slussas in i jobb, inte ut i arbetslöshet.

Som en följd av regeringens beslut går nu ungefär 8000 lärlingar i gymnasiet efter två års försöksverksamhet. Min bedömning är att vi inom några år skulle kunna vara uppe i 40 000.

Alla ungdomar vill inte bli akademiker. Alla kan inte bli akademiker. Samhället fungerar inte om alla är akademiker.

En annan orsak till den höga svenska ungdomsarbetslösheten är att löneskillnaden mellan en oerfaren 19-åring och en erfaren 40-åring är liten. Frågan är egentligen vem som har tjänat på detta? Fler yngre blir arbetslösa och de äldre upplever en otillräcklig löneutveckling.

En ung människa som blir arbetslös och som ännu inte hunnit forma ett eget vuxenliv löper stora risker av ett långvarigt utanförskap; vänja sig vid att bli försörjd utan att arbeta; att börja ägna ledig tid åt destruktiva beteenden. Att bekämpa arbetslöshet är alltid viktigt, men av sociala skäl är ungdomsarbetslöshet ännu viktigare att motarbeta.

Håll i er nu, för nu ska jag säga något som fram tills nu har varit starkt kontroversiellt att säga i Sverige:

Det är bättre att en 19-åring får ett lärlingsjobb med en låg lön, än att 19-åringen går arbetslös med socialbidrag.
- ¤ -

För det sjunde: skolan.

Vi förbereder nu en helt ny gymnasieskola i Sverige. Riksdagen kommer nu i juni att besluta om en helt ny skollag, som ersätter den tidigare skollagen från 1985, den som utarbetades på 70-talet i 1968 års anda. Skolverket arbetar med nya läroplaner för både grundskolan och gymnasiet. Eleverna i årskurs tre på lågstadiet har nu för andra året i rad skrivit nationella prov i svenska och matematik. I år är andra läsåret med lärlingar och Lärarlyftet. Vi får en ny lärarutbildning med högre krav för att komma in och högre krav för att ta examen. Läraryrket ska legitimeras.

Inget politiskt område genomgår under den borgerliga regeringen så snabbt så stora förändringar som utbildningspolitiken.

Ett par attityder inom svensk utbildningspolitik måste förändras. Den första är att jämlikhet är att alla skall stöpas i samma form.

När vuxna människor ska ta körkort så behöver en del 30 körlektioner, medan andra klarar det på 10. Olika människor behöver helt enkelt olika mycket tid att lära sig samma sak. Det är självklart, men denna teori har aldrig erkänts av det svenska skolpolitiska etablissemanget. Där har det i stället ansetts skapa jämlikhet om alla läser samma saker i samma takt under exakt lika lång tid, i nio år.

Men elever är olika, och de går inte att stöpa i samma form. En del elever behöver mer tid och mycket hjälp i skolan, det får inte vara en katastrof om en elev till och med behöver gå ett extra år för att lära sig att läsa och skriva ordentligt. På samma sätt måste studiebegåvade elever kunna få gå fortare fram och möta fördjupade utmaningar. Att högpresterande elever skulle sitta och rulla tummarna för att vänta in sina klasskamrater av rättviseskäl är en oacceptabel inställning.

En annan problematisk attityd är den fientliga inställningen till att redovisa resultat i skolan som funnits inom den svenska skolpolitiken alltsedan 1968. Före 1968 skulle jämlikhet skapas genom att arbetarklassens barn skulle få samma möjligheter att arbeta sig till höga betyg och en studentexamen som ungdomarna i mer välsituerade familjer. Men efter -68 ändrades inställningen; jämlikhet skulle i stället skapas genom att betyg och studentexamen avskaffades. Då skulle kunskapsskillnader nämligen inte längre synas.

Jag tror att betyg är viktiga. Tänk tanken att man ska lära sig att hoppa höjd. Man kan naturligtvis lära sig att hoppa höjd utan höjdhoppsribba. Men det inträffar två problem. Utan höjdhoppsribba blir det otydligt hur högt man förväntas hoppa, och dessutom förstår man inte efteråt om man nådde målet eller inte.

Om man har en höjdhoppsribba, har mina politiska motståndare resonerat, så kommer några elever att riva ribban, de blir underkända. Det är synd om dem, därför bör ribban avskaffas. Jag menar i stället att den som river ribban, den som får underkänt betyg, måste få mer träningstid och mer tid med träningsinstruktören, kanske en speciallärare. Men hjälpen ligger inte i att avskaffa ribban.

Får jag understryka risken med vad som händer om man avskaffar de formella meriteringssystemen, såsom betyg och examina. Då kommer det i stället att växa fram informella och otydliga meriteringssystem; till exempel de som har föräldrar med rätt kontakter, tjock plånbok eller rätt partibok.
- ¤ -

För att sammanfatta: Jag är övertygad om att Sverige kan bli en vinnare också i globaliseringens tidevarv. Men det skulle kraftigt underlättas av några viktiga förändringar i Sverige:

1. Attityden till företagande måste bli mer positiv, inte mer negativ.
2. Skatterna på arbete och företagande måste fortsätta att sänkas, inte höjas.
3. Arbetsrätten ska vara ett redskap vid omställningar, inte upplevas som ett hinder.
4. Sverige ska vara en del av Europa, inte en åskådare vid sidan av.
5. För jobbens och klimatets skull behöver kärnkraften utvecklas, inte avvecklas.
6. Yrkeskunskaper, yrkesutbildningar och lärlingssystem behöver uppvärderas, inte nedvärderas,
7. Skolans resultat måste höjas, inte fortsätta att sjunka.

Vi i Sverige kan lyckas med allt detta. Om vi bestämmer oss för det.
Tack för att ni har lyssnat.
..................................................................................