Jag avstår, för tillfället, från att djupare kommentera de senaste dagarnas politisering av Folkmordet 1915 och Seyfo. För självklart är detta en högst politisk fråga så länge som Turkiet inte erkänner det. Det var en av anledningar till att jag anser att det var så viktigt att Sveriges Riksdag ställer sig bakom ett erkännande. En annan anledningen var den moraliska upprättelse som ett erkännande innebär för ättlingarna till offren. Däremot gjorde riksdagen erkännandet utifrån att ledande historiker och jurister slagit fast att övergreppen mot kristna minoriteter i det Osmanska riket är att betrakta som folkmord. Och självklart inte utifrån ett eget tyckande om historiska skeenden - sådant ska politiker inte ägna sig åt.
Agerandet från Turkiet efter vårt ställningstagande är anmärkningsvärt men tyvärr inte särskilt förvånande. Nationalismen är stark. Respekten för mänskliga rättigheter och demokratiskt fattade beslut lämnar en del att önska.
Lars Gustafsson hade igår en utmärkt artikel i Expressen.
Likaså Dilsa Demirbag-Sten i samma tidning. Och i Svd skriver historieprofessor Klas-Göran Karlsson att folkmord bör angå även regeringen. Jag hoppas att vi nu har kommit bortom alla kringmanövrar som ifrågsätter om det är ett folkmord eller inte. Den sakfrågan borde vara bortom allt tvivel.
Som ett brev på posten räcker det inte med att kalla hem sina ambassadörer från USA och Sverige och att ställa in statsbesök. Nu hotar Turkiet att "deportera" de armenier som finns i landet. Observera termen "deportera" - det var precis det som gjordes under upptakten till Folkmordet 1915. "Jag behöver inte behålla dem i mitt land" citeras premiärminister Erdogan i en DN-artikel. Och på Newsmill skriver Esref Okumus om att den annars så regimlojala turkiska pressen börjar sätta ner foten och vänder sig mot den "kollektiva glömskan".
Läs gärna:
Ulf Schylds alltid utmärkta blogg.
VLTs ledarsida om partilinje och kollektivet
GP: Folkmord är folkmord
DN: Turkiets reaktion överdriven
Bo Inge Andersson - svt
Helsingborgs dagblad: Diplomati och politik i krock
Sydsvenska dagbladet: Vet hut, Carl Bildt
Liberati: Ska Carl Bildt bestämma historieskrivningen?
Lars-Erick Forsgren: Folkmordsfrågan upprör - varför? och Bildt, historieskrivning - och piratpartiet och Får inte politiker ha moral och samvete?
Olov Lindquist: Bra att Sverige erkänner folkmord!
Amanda Brihed: Mänskliga rättigheter är politiskt obundna!
Annika Beijbom: Erkänn folkmordet på Armenier 1915
Sakine Madon - på Newsmill
Dilsa Demirbag-Sten i Expressen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
För dem som drog den förhastade resultatet att det "bara" gynnar odemokratiska krafter så bör man också uppmärksammas om
Today's Zaman: Turkey blames everybody but itself
http://www.sundayszaman.com/sunday/yazarDetay.do?haberno=204241
Arrmeniska parlamentets tack till svenska riksdagen:
http://www.parliament.am/news.php?cat_id=1&NewsID=3810&year=2010&month=03&day=12&lang=eng
Erkännandet har medfört skjuts åt goda krafter.
Jag har ställt en fråga till Bitte Hammargren (SvD) om hon vill kommentera denna utveckling som Esrefs artikel och artikeln på Today´s Zaman nu vittnar om. Erkännandet har tydligen inte ENBART gynnat de onda krafterna i Turkiet.
Har även i samma mail frågat Henrik Berggren (DN) om vem han anser ska utöva press på staten Turkiet för ett slut på förnekelsen om inte en likvärd stat? Forskarna? Diasporan? Det var kanske trots allt rätt tänkt och rätt metod för att referera till Henriks artikel om erkännandet.
Tycker fortfarande att riksdagens erkännande medför mer gott än det motsatta.
Jag jämför det med ett 95 års plåster som både Turkiet och omvärlden vill slita bort. Men istället för ett snabbt ryck så verkar vissa vilja tortera Turkiet genom att dra och släppa lite i taget och dalta med det oundvikliga erkännandet. Gör Turkiet en tjänst: ryck bort plåstret i ett svep så blir man av med det en gång för alla.
Skönt att detta nu börjar få en (om ännu liten) vändning i svenska media. Jag som röstade för ett erkännande var givetvis medveten om att det på många olika sätt skulle sättas in motkrafter för att framställa ställningstagandet som felaktigt, okunnigt, negativt, kontraproduktivt... you name it. Detta ingår som givna pusselbitar i förnekandet. Så det gäller att vara mycket väl förankrad i att ett erkännande är en nödvändighet för att på sikt komma vidare till försoning. Ett erkännande är också nödvändigt för att Turkiet ska komma vidare på vägen generellt när det gäller demokratisering och bättre respekt för mänskliga rättigheter.
En kort fråga - varför röstade du ned den kurdiska folkmordet i samma andetag som du röstade upp det armeniske folkmordet?
ännu en kommentar från mig:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/03/omma-tar-och-barnslig-logik.html
ärligt talat vem är beroende av vem?
Anonym; jag förstår inte riktigt vad du menar.
Skicka en kommentar