Sveriges Riksdag erkänner Folkmordet 1915

Idag sa Riksdagen ja till en motion som innehåller krav på att Sverige ska erkänna Folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker. Nedan finns mitt anförande i Kammaren om varför jag tog ställning för att erkänna folkmordet på kristna i det Osmanska riket Fru Talman Jag har aldrig varit i Jerusalem. Men jag vill dela med mig av en bild därifrån, som jag har fått berättad för mig. Det är en bild av Rudi som har restaurangen Armenian Tavern. I Jerusalems armeniska kvarter. Varje dag går han från sitt hem till sin restaurang. Och varje dag när arbetsdagen är slut så går han vägen tillbaka från restaurangen till sitt hem. Varje dag kantas hans väg av stora affischer. Affischer som ropar ut sitt budskap om det glömda folkmordet. Folkmordet 1915. För Rudi och för alla dem som lever i de armeniska kvarteren i Jerusalem är lidandet synligt. Varje dag. För de armenier och syrianer och pontier som lever på andra platser är smärtan från Folkmordet 1915 mer osynlig. Men därför inte mindre stark. För smärtan är stark. Varje dag. Om vi tillsammans gick en promenad i de armeniska kvarteren i Jerusalem – kanske skulle vi då få en större förståelse för att lidandet faktiskt lever kvar. Mer än 100 år efter Folkmordet. Smärtan skulle kanske bli mer påtaglig. När den blev synlig. Kanske skulle vi då också känna vilken upprättelse ett erkännande faktiskt skulle innebära. Fru Talman Det finns få saker som vi är så känsliga för här i Sverige som förnekelse av Förintelsen. Det beror på att vi djupt inom oss känner och vet att ett förnekande osynliggör alla de judar som förföljdes, skändades och mördades. Deras lidande har varit synligt för oss. Deras smärta har varit nära. Därför reagerar vi så starkt på Förintelse-förnekelse. Motsatsen till att förneka - är att erkänna. Att erkänna - är att acceptera att något existerar. Att erkänna är att offentligt berätta att man har en viss ståndpunkt. Fru Talman Massmorden på kristna minoriteter i samband med första världskriget i dagens östra Turkiet, dåvarande Osmanska riket, drabbade främst armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker. Det var en systematisk förföljelse då mer än en miljon armenier, 250.000 – 500.000 assyrier/syrianer/kaldéer och ca 350.000 pontiska greker mördades eller försvann. De flesta dödades under åren 1915-1916, men förföljelserna och morden fortsatte ända fram till 1923. Större delen av det lilla fåtal som överlevde flydde landet. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning. Folkmordet utfördes genom avrättningar och tvångsdeportationer. Människor brändes till döds instängda i byggnader. Hundratusentals dog av hunger, törst och våld, under påtvingade dödsmarscher. Kvinnor våldtogs, fördes bort och såldes på slavmarknader. Barn togs från sina föräldrar. Kyrkor och kristna monument förstördes. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades. Människor blev systematiskt förföljda och mördade. Och de behöver ett erkännade av att det var så. Förnekandet av Folkmordet 1915 är anmärkningsvärt. Att erkänna övergreppen på kristna i det Osmanska riket som folkmord handlar för mig om respekten för minoriteter. Om rätten att få utöva sin religion. Om yttrandefrihet. Det handlar om alla människors lika värde. För mig handlar det om att stå upp för att de mänskliga rättigheterna inte får kränkas. Ledande forskare inom historia och internationell rätt har kommit fram till att övergreppen mot kristna minoriteter i det Osmanska riket utgör folkmord enligt de kriterier som FN har ställt upp. Sveriges Riksdag ska inte döma några skyldiga. Sveriges Riksdag ska inte pröva detta juridiskt. Nej, det ska vi inte. Och det är inte heller det vi talar om idag. Vi talar om att erkänna att Folkmordet har ägt rum. Fru Talman Folkmord kan inte ses som enbart en historisk händelse. Folkmord är ett brott mot mänskligheten. Och det är allas vårt ansvar att minnas. Historien har betydelse för hur vi lever våra liv idag. Förnekande är det sista steget i ett folkmord – ett förnekande som bereder vägen för nutida och framtida förtryck. Därför är det viktigt med officiella erkännanden. Att glömma och gömma begångna misstag är en väg mot att upprepa dem. Det gjorda kan aldrig göras ogjort - men vi kan erkänna det. Synliggöra det. Vi kan minnas. Vi kan berätta. Vi kan undervisa om det. För att det inte ska upprepas. Fru Talman Det handlar inte om skuld. Det handlar om ansvar. Dagens politiker i Turkiet kan inte lastas för vad som hände 1915, de har ingen skuld i det som hände. Men de har ett ansvar för att inte förneka det som hände. För genom förnekandet av Folkmordet förnekar man även det lidande som massmorden, deportationerna och utplånandet orsakade. Man förnekar den smärta som Folkmordet 1915 fortfarande orsakar offrens barn och barnbarn. Och förnekandet bäddar för nutida och framtida förtryck. Det finns också ett tydligt samband mellan erkännande och försoning. Utan erkännande är vägen till försoning svår. Ett erkännande av folkmordet innebär en upprättelse för ättlingarna till de armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontier som blev förföljda, fördrivna och mördade. Ett erkännande är ett steg i försoningsprocessen. Vi är Sveriges folkvalda representanter. Vi kan välja att ta ställning i utrikespolitiska frågor. Vi kan välja att låta bli. Ett erkännande handlar i första hand om de medmänniskor som utsattes för folkmordet och för deras ättlingar som bär folkmordets lidande med sig. Men det handlar också om oss. Om vi väljer att ta ställning. Eller inte. Jag har kommit fram till att just själva erkännandet är så viktigt – att jag väljer att ta ställning. Jag kommer därför att rösta för att Sverige ska erkänna folkmordet på kristna minoriteter i det Osmanska riket 1915 och åren framåt. Jag vill ge mitt ringa bidrag härifrån Sveriges Riksdag till armenierna, syrianerna och de pontiska grekerna. Jag vill säga; ja, jag har sett det brott ni utsattes för. Jag vill säga; Ja, jag har sett ert lidande. Jag vill säga ; Ja, jag kan förnimma er smärta. Jag vill säga; Detta är ett brott inte bara mot er, utan mot hela mänskligheten. Vi kan göra motsatsen till att förneka. Vi kan erkänna Folkmordet 1915. ................................................ Tack Gulan Avci, Annelie Enochson, Liberati och alla ni andra för ovärderligt stöd. Läs gärna mer; Sakine Madon på Newsmill, Ove Bring mfl folkmordsexperter på Brännpunkt Svd, DN,